Har feminismen gått för långt?

Ja, möjligen, om följande saker inträffat:

- Att det är fler kvinnor än män i svenska styrelserum.
- Att kvinnor tjänar väsentligt mer än män.
- Att männen tar mycket större ansvar än kvinnor för hem och barn.
- Att kvinnor är vanligare än män på mäktiga VD-poster.
- Att det överlag är lättare för en kvinna att nå toppen inom prestigefulla yrken.
- Att det är fler kvinnor än män som uttalar sig om viktiga ämnen i nyhetsprogram.

Men, så vitt jag vet, har inget av detta skett, så vi kan nog lugnt släppa denna gnagande oro över alla dessa skenande effekter av feminismen. Trots att minst en krönikör och väldigt många i kölvattnen av dessa uttryck sina bryderier över detta den senaste veckan.

I kontrast till det har jag funnit anledning att fundera över varför så många radikala feminister beskriver sig själva som "rabiata", "hatiska", "häxor" och liknande.

Mitt antagande är att det är gjort för att vara kaxig och för att förekomma belackarna med smädelserna.

Men risken är att det istället blir defensivt, att man går motståndarnas ärende genom att bjussa på deras kritik med automatik.

Det innebär dessutom att man väljer att inte bli tagen på allvar i debatten, vilket i sin tur gör att man enbart kommer påverka de redan frälsta.

När jag frågade om detta på Twitter fick jag veta att det är ett medvetet val att ställa sig utanför debatten och den goda ton som krävs där:

Att positionera sig så hårt att man inte uppfattas som offentligt rumsren, samtidigt som man för en engagerad kamp, det anser åtminstone jag är ofattbart kontraproduktivt.

Absolut ingen jämförelse eller värdering i övrigt, men till och med Sverigedemokraterna har fattat att de gör mest skada/nytta (beroende på vems perspektiv man har) om de uppträder på ett sätt så att de framstår som några som hör hemma i möblerade rum.

Vill man förändra något med sin kamp gör man sig själv en otjänst om man vägrar acceptera att det finns beteenden som går motpartens ärenden. Antingen man gillar det eller ej.