Premiumätarna

När man ser Historieätarna förstår man att det där med om man tycker någonting är gott eller äckligt till väldigt stor del beror på vana. Jag älskar matlagning av den högre skolan, framförallt att äta upp resultatet av den, men ibland kan jag fundera på hur det hade varit om jag aldrig, så att säga, tagit första silen av vissa ingredienser. Om man aldrig hade smakat något annat än matolja, strösocker, vinäger, bryggkaffe, mjölkchoklad, kranvatten, tomater och isbergssallad hade man knappast saknat extra virgin olivolja, muscovadosocker, balsamvinäger, Arabicabönor, 70%-ig mörk choklad, källvatten, Romanticotomater eller provensalsk salladsmix, eller hur?

För att inte tala om salt. Väldigt länge hade vi i stort sett bara det som ironiskt nog kallas finsalt:


Men så kom någon smart människa på att göra finsaltet till fulsalt och vips! Med flingsaltet kunde man också ta sisådär 770% mer betalt per kilo:


Om man börjar fundera över hur många basvaror som blivit premium de senaste tjugo åren förstår man plötsligt varför man lägger en absurt stor del av sin lön i livsmedelskejdornas kassa. Och man gör det gärna. För det är ju så gott.