För någon vecka sedan gick jag med i en Facebook-grupp som kallar sig Anonyma språkpoliser. Jag tänkte att namnet var satt med glimten i ögat, att det skulle handla om intressanta språkliga resonemang samt en och annan rolig bild på temat.
Det var ett riktigt antagande. För det mesta. De flesta som är med i gruppen är, som sig bör, språkligt intresserade, vänliga och ibland också humoristiska människor.
Men jag upptäckte också vilken enorm intolerans och närmast hatisk stämning som frodades inemellan i kommentarstrådarna. Att språkpoliser ofta är personer som praktiserar tesen regler är till för att man ska kunna säga till andra att de har fel.
Om Flashback är platsen där mörka krafter gör sina röster hörda i fråga om intolerans mot exempelvis invandrare, homosexuella och kvinnor så är Facebookgrupperna som handlar om språkpolisiära ärenden nästan lika fördömande (om än mer rumsrena) mot särskrivare, folk som inte vet skillnaden mellan de och dem eller var och vart.
För att inte tala om ordet hen. Enkom detta könsneutrala personliga pronomen är eldfängt nog att tända en passiv-agressiv skogsbrand i vissa av språkpolisernas hjärnor. Det är ingen hejd på vilket hat det lockar fram.
Jag har också omtalat mig själv som språkpolis emellanåt, jag har gjort mig rolig över språkliga grodor och förfasat mig över diverse galopperande lingvistiska avarter. Men det känns inte bra längre. Det finns redan alldeles för många felfinnare därute som lägger enormt fokus på att vara nedlåtande mot all form av språklig imperfektion.
Skriv som ni vill, så länge jag förstår vad ni menar är det mesta okej, ska bli mitt nya förhållningssätt. Låt tusen stavningsblommor blomma!
Samtidigt som jag sitter och funderar över det här inlägget läser jag om Lotta Olin Persson som postade en bild på en lapp där en lärare särskrivit. Jag upplevde själv hur bilden fick en omedelbar tokspridning, i princip varenda en av mina Facebookvänner la upp den inom några timmar. Och visst, det är väldigt olycklig att en lärare särskriver, speciellt i ett sammanhang som handlar om att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter, men den ohämmade skadeglädjen som rådde, den gränsar faktiskt till skrämmande.
Och, som sagt, jag borde inte kasta den första stenen här, jag är minst lika skyldig som någon annan. Men i framtiden kommer jag inte vara lika snabb att ta till fördömarrollen.
Du har absolut rätt, Ulrika.
SvaraRaderaSom utlandssvenska har jag ofta svårigheter här. Jag är också först ett par veckor här, men stöter på motstånd varje dag. Jag vet inte om det har med sättet hur svenskarna tänker att göra eller om det är ett från staten föreskrivet uppträdande, som varje svensk skall följa.
Den första oskyldiga entusiasmen har försvunnit och en stor osäkerhet har tagit in den platsen.
Hur kommer det sig?
Jag har frågat mig det länge och jag har märkt, att jag har förlorat kontakten och känslan för den svenska mentalitäten. Visst bleknar minnen, men den liberala och toleranta umgänget med medmänniskorna har blivit en annan i mitt hemland.
Jag minns, det måste ha varit någon gång på 80-talet och vi gjorde semester hemma i Sverige. Genom stadens gator fur bussar. På en buss var en stor skylt och där stod: Socialstyrelsen råder att varje svensk skall äta 8 smörgåsar om dagen.
Min son tittade då på mej och frågade, om svenskarna bara äter smörgåsar... För mej en smygande indoktrinering.
Vad jag ville säga med detta är, att jag har en känsla av, att staten förordnar allt, t o m vad svenskarna skall tänka och tycka och det tycker jag är lite kusligt. För 24 år sedan rasade en diktatur, mitten i Europa, som också hade den mentalitäten, att styra sitt folks tankar...
Är också förvånad över, att alla, är färdig med sin skoltid, tar studenten och får den vita mössan. På min tid var det något man måste arbeta och slita för och som tack för mödan fick man denna utmärkelse.
Jag klarade det inte. Fick bara den grå mössan. Men har det inte något att göra med vår mognadsprosess, att vi accepterar, att vi får vara nöjda med det vi har och göra det bästa av det?
Jag är inte alls förvånad över förtvivlan hos dagens professorer, som möter genomsnittet av Sveriges intelligenzia och försöker lära dem något, vissa hjärnor, därtill hör även min, inte kan fatta.
Alla svenskar är lika, alla skall tänka lika, inte hoppa ur gjutformen så att säga. Det är ju för besvärligt.
Måste det vara så? Varför lär vi inte, att varje människa har sina kvaliteter? Varför måste vi inbilla oss, att vi alla är toppen? Det är ju långtråkigt med människor, som är lika. För vi är ju alla lika, eftersom ingen vågar yttra en avvikande mening till majoritäten, utan av vara tvungen att redogöra varför man har denna åsikt. Då kan man ju ställa sig framför spegeln och prata med sig själv...
I det tyska språket finns det en fin definition på människan. Det finns ”Gutmenschen” och det finns ”Gute Menschen” Skillnaden är inte bara, att man i det senare fallet skriver det isär.
”Gutmensch” är motsatsen till ”Guter Mensch”.
”Gutmensch” är en människa, som har reserverat den egna meningen för sig och går ut från att bara den egna meningen är den enda som gäller. En ”Gutmensch” vill inte diskutera, utan enbart gälla som ”Gutmensch”. Om du inte tänker som en den, sorteras du ut. Denna människan utmärker sig med att vara märkligt intolerant mot oliktänkande människor. Tyvärr.
Jag förmodar, att motsvarande definition inte finns i Sverige. Som jag har erfarit i den här gruppen finns det bara ”goda människor” i Sverige...
Anonym: Det var aldrig Socialstyrelsen som låg bakom den kampanjen, utan näringslivet i form av bageriernas PR-organ Brödinstitutet. Ingen indoktrinering från staten där alltså. I övrigt håller jag med dig Ulrika om språkpolis-sidan, lite väl otrevliga inlägg där ibland, så min entusiasm har svalnat, minst sagt.
SvaraRaderaHåller bara delvis med dig. Om man kommunicerar officiellt, vare sig man är lärare eller textar reklamskyltar i en butik, tycker jag att man bör inse vilka signaler man sänder till sina mottagare om man inte följer normala svenska grammatik- och stavningsregler. Man är inte en dålig människa om man särskriver, men det riskerer att försämra trovärdigheten hos avsändaren och budskapet.
SvaraRaderaDet är riktigt, det som du säger. Jag har själv varit med - o gått ur - o gått med - i den där gruppen. Tyvärr är gruppen, spännande som den kunde vara, ibland en tummelplats för människor med sinnen som jag inte ens vill försöka bedöma. Kanske är det en fristad för olyckliga själar, behäftade med olika "diagnoser" (en term som fler än en där s.a.s. berömmer sig av). Den onda tonen som du - med rätta, tycker jag - spårat i gruppen tror jag kan hänga samman med det. Ändp finns det något fasinerande med gruppen, jag vet inte riktigt vad; Kanske att man får en inblick i vad som rör sig i hjärnor andra än ens egen, andra än de vars ägare man normalt umgås med. Det finns en "peeping Tom"-faktor som både attraherar o skrämmer mig, att vara i gruppen o se vad som rör sig inne i människorna där. Somliga, inte så få ens, har dragits till aSP inte ens för sin önskan att dryfta språkrelaterade saker, utan uttalat för sin oförmåga att veta det mest elementära.
SvaraRaderaJag var också med i den där gruppen ett tag, men gick ur för att det var en sån knäpp stämning där...
SvaraRaderaalltid toppen ... jag Älskar din superfint blogg :)
SvaraRadera