Moment 22 vid 44

Ibland känns det som om man har två val när man är en kvinna i min ålder. Antingen att väcka reaktionen: "Faen, vad hon har blivit sliten!". Eller: "Faen, vad hon ser fixad ut!". Ja, det är den fasansfulla omslagsbilden på Resumé som har aktualiserat denna återvändsgränd av Moment 22-tankar. Enda gången jag tidigare sett mig själv i en sådan frånstötande upplaga är när jag av misstag kört igång Face Time, Photo Booth eller mött min egen spegelbild i iPadens skärm. Då har jag ryst, snabbt stängt av och slagit det ur hågen, ingen annan såg ju. Men nu förevigades en motsvarande skräckupplevelse på ett omslag som möte hela min bransch och som nu förföljt mig i över en vecka i form av diverse digitala puffar och avatarer. Av alla issues jag haft med mig själv genom åren har utseendet inte hört dit. Jag har alltid tidigare med hjälp av en välmatad sminkväska och en kraftfull hårfön lyckats trolla fram något som åtminstone inte jobbat mot mig. Att det blir svårare och svårare med åren, det är väl en känsla som smyger sig på de flesta, men för mig stod det klart från den ena sekunden till den andra. Före och efter jag sett det där omslaget. Så, vad göra? Låta naturen ha sin skoningslösa gång och stå med rak rygg, skrynklig hals och saggiga ögonpåsar? Eller kämpa emot genom att fylla, spruta, skära och gå runt med en livslögn skriven i den av gift utslätade pannan? Visst är det tragiskt att jag bryr mig, men den som säger att utseendet inte spelar någon roll har sämre verklighetsförankring än den där gubben i lustig hatt i Vatikanstaten.   Fotonot till rubriken: Ja, jag är några år äldre än 44 men det var en snyggare rubrik, rent numerologiskt.