Marabou Black och det bespottade lurendrejeriet.

Jag är fortfarande förvånad (och lite skamsen) över att jag blev så provocerad över att jag hörde att Marabous "Black"-kampanj kategoriserades som ett fail på ett seminarium om sociala medier. Diskussionerna som följde på det blev alldeles för emotionella och polariserade. Därför har jag funderat som fan på vad det var som fick mig att gå igång så. Jag har ju inga barn ihop med kampanjen och således absolut ingen heder att försvara. Kanske var det för att jag lagt så mycket tid på att försöka göra reklam som engagerar och vet hur otroligt svårt det är. Kanske var det för att jag trodde att kampanjens klockena insikt om vad som triggar igång Twitter och skapar ett skogsbrandsförlopp av diskussioner borde varit precis det alla som vill lyckas med marknadsföring via sociala medier strävar efter. Kanske är det för att jag trodde att det massiva och närmast unika genomslaget i samhället kampanjen hade – alla pratade om den, borde väckt respekt och beundran hos analytikerna, eftersom, som sagt, jag vet hur svårt det är att åstadkomma. Men istället, till min häpnad, verkar det råda i det närmaste ett konsensus om att kampanjen är misslyckad på i princip alla plan. Kan det vara så att läget är som inför första säsongen av Robinson? Det för Sverige nya formatet väckte då ramaskri och ordet mobbiningsteve myntades. Bra eller dåligt, men programmet satte så småningom en ny standard, publiken vande sig och den blev stilbildande för hundratals andra serier. Framförallt handlar kritiken om principen att kampanjen bygger sitt uppmärksamhetsvärde på att den luras. Jag förstår att det är diskutabelt, men själv blir jag tusen gånger hellre blir lurad av något så harmlöst som att Tommy Nilsson som byter namn för en dag, och samtidigt skänker mig så otroligt mycket underhållningsvärde, än lyssnar till högljudd tjatreklam som nöter hål i huvudet på mig. Som är den väg majoriteten av dagens marknadsförare kör på. Jag vill jämföra Black-kampanjen med två favoritkampanjer, som båda bygger på ett slags skoj-/lur-moment. Den ena är den rumänska "The american Rom" om en choklad skenbart bytte till en superamerikansk profil för att locka fram målgruppens patriotiska känslor: [youtubeplay id="HhRRi8iIL0o" size="medium"] Den andra är den nyzeeländska "Sorry about the twigs, folks" som med flit placerade äppelträdskvistar i ciderförpackningarna för att påvisa ciderns äkthet: [youtubeplay id="_2chTI14FQQ" size="medium"] Den ena vann Grand Prix och den andra guld i Cannes. Och båda är exempel på strålande underhållande och väldigt engagerande reklam. Så på frågan om uppmärksamhet är bra till varje pris är mitt svar: Nej, men om skaparna av den är tillräckligt intelligenta kan den bli tusen gånger att föredra framför alternativen som bjuds.