fredag 16 augusti 2013
Ett varv till på PK-begreppet
För ett tag sedan skrev jag om en kampanj med ett PK-test. Slutsatsen var (med en stor dos glimt-i-ögat) var att man var en bättre människa ju mer PK man var. Sedan dess har jag sett massor av teorier huruvida det är bra eller dåligt att vara PK, eller politiskt korrekt, som förkortningen står för. I mina ögon finns det något djupt oroande och väldigt historielöst med att stoltsera med att vara PK.
Man behöver inte gå längre än att titta på de få år som sociala medier funnits för att se hur de politiska strömningar förändras där och hur vad som är comme-il-faut att beröra skiftat fokus. Där blir det även väldigt tydligt att en alltför stor del av oss ganska viljelöst följer med den strömmen och anpassar hur vi uttrycker våra åsikter efter det rådande klimatet.
Just nu är jämställdhet, miljömedvetenhet, medmänsklighet och andra fina värderingar top notch i det allmänpolitiska klimatet. Och det kommer säkert mycket bra ut av att många rycks med i det tänkandet.
Men vad händer den dagen det rådande politiska tonläget svänger (för det kommer det att göra) och det är helt andra delar av den politiska arenan som representerar vad som är "rätt" att tycka? Jo, det kommer det bli tydligt att PK är ett annat ord för att vara en medlöpare. Och det vet vi ju alla vad det lett till i ett historiskt perspektiv.
Någon i min närhet sa en gång till sin kompis: Du är en av de få jag känner som hade stått på motståndsrörelsens sida under andra världskriget. Det var egentligen ett annat sätt att säga att han inte är PK, utan någon som har åsiktsmässig integritet. Han tyckte att det var den finaste komplimang han någonsin fått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar