Att bygga en riktigt bra byrå

Per Holknekt sa i en intervju* häromdagen att "Det är inga genier som sitter vid de fina borden från de rosa tidningarna, ju närmare dem du kommer ser du att det bara är folk som saknar broms". Detta gäller inte minst byråchefer. Att leda en reklambyrå är något av ett kamikazeuppdrag. Gudarna ska veta att reklamare inte är lättchefade och att sälja resultatförhoppningar till marknadsavdelningar inte är ett drömuppdrag. Det innebär med all säkerhet att många som är utrustade med broms drar sig för att sätta sig i den positionen. Jag har mött framförallt två varianter av ledarskap som fungerar ganska dåligt. Den ena är att hävda: "Äsch, det är väl inte så noga vem som bestämmer, vi är många som har saker att säga till om här". Det vill säga, man gillar att ha en fin titel på visitkortet, men är inte beredd att ta det ansvar som krävs, vilket skapar otrygghet och i värsta fall kaos. Det är viktigt att känna vem som håller i rodret. Det andra är när man har en diffus bild av vad det är chefskapet egentligen innebär och fokuserar på att bestämma över enkla, konkreta saker, som att vara väldigt noga med att alla ska komma i tid samt att skriva "Vi ska bli bäst i [insert valfritt sammanhang]" på en whiteboard. Men ingenting om varför, hur och vad det krävs för att nå dit. Vantrivsel och en känsla av otillräcklighet är ofta följeslagare här. Samt brist på framgång. Båda dessa ledartyper har förmodligen hamnat där de hamnat på grund av att de saknar den självkritiska bromsen som säger "Jag kanske inte har allt som krävs". Två reklambyråchefer som däremot verkar exemplifiera det mesta av hur ett bra ledarskap ska utövas är Erik Sollenberg och Göran Åkestam, VD:ar för F&B respektive Åkestam Holst. I alla fall om man ska tro på att de lever som de lär i senaste avsnittet av Guldäggspodden. Och eftersom de bevisligen är enormt framgångsrika finns det väl ingen anledning att betvivla det. Så här beskriver Erik Sollenberg receptet för att bygga en riktigt bra byrå: "Man letar efter den bästa talangen [...]. I nästa steg gäller det att få dessa talangfulla människor att prestera 125% av det de egentligen kan. Ett traditionellt sätt att göra det är att utsätta dem för en intern tävlan i ett hierakiskt system. Det har vi bestämt oss för att inte göra, vi har bestämt oss för att vår modell är att förmå de här människorna att hjälpas åt istället för att tävla inbördes. Om man ska bygga den kulturen, men samtidigt ha den här höga ambitionen, så blir det en kombination av elitism och humanism. För vi är ett brutalt elitistiskt fenomen, vi vill göra grejer i världsklass, det kompromissar vi inte med. Men om vi ska orka med den här elitismen, då måste det vara vänligt och trevligt. Om man ska våga ta risker måste man känna sig trygg." Göran Åkestam säger att han sedan dag ett på VD-stolen betraktat sig själv som ett undantag. Han trodde det skulle vara en parentes som skulle vara max ett år. Det var antagligen ett uttryck för att han har en fungerande broms, men det i en ovanlig kombination med en ytterst vältrimmad motor.   * En mycket motsägelsefull intervju, för övrigt. En stor intervju i TV4 om varför man drar sig undan offentligheten.