För någon vecka sedan gick jag med i en Facebook-grupp som kallar sig Anonyma språkpoliser. Jag tänkte att namnet var satt med glimten i ögat, att det skulle handla om intressanta språkliga resonemang samt en och annan rolig bild på temat.
Det var ett riktigt antagande. För det mesta. De flesta som är med i gruppen är, som sig bör, språkligt intresserade, vänliga och ibland också humoristiska människor.
Men jag upptäckte också vilken enorm intolerans och närmast hatisk stämning som frodades inemellan i kommentarstrådarna. Att språkpoliser ofta är personer som praktiserar tesen regler är till för att man ska kunna säga till andra att de har fel.
Om Flashback är platsen där mörka krafter gör sina röster hörda i fråga om intolerans mot exempelvis invandrare, homosexuella och kvinnor så är Facebookgrupperna som handlar om språkpolisiära ärenden nästan lika fördömande (om än mer rumsrena) mot särskrivare, folk som inte vet skillnaden mellan de och dem eller var och vart.
För att inte tala om ordet hen. Enkom detta könsneutrala personliga pronomen är eldfängt nog att tända en passiv-agressiv skogsbrand i vissa av språkpolisernas hjärnor. Det är ingen hejd på vilket hat det lockar fram.
Jag har också omtalat mig själv som språkpolis emellanåt, jag har gjort mig rolig över språkliga grodor och förfasat mig över diverse galopperande lingvistiska avarter. Men det känns inte bra längre. Det finns redan alldeles för många felfinnare därute som lägger enormt fokus på att vara nedlåtande mot all form av språklig imperfektion.
Skriv som ni vill, så länge jag förstår vad ni menar är det mesta okej, ska bli mitt nya förhållningssätt. Låt tusen stavningsblommor blomma!
Samtidigt som jag sitter och funderar över det här inlägget läser jag om Lotta Olin Persson som postade en bild på en lapp där en lärare särskrivit. Jag upplevde själv hur bilden fick en omedelbar tokspridning, i princip varenda en av mina Facebookvänner la upp den inom några timmar. Och visst, det är väldigt olycklig att en lärare särskriver, speciellt i ett sammanhang som handlar om att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter, men den ohämmade skadeglädjen som rådde, den gränsar faktiskt till skrämmande.
Och, som sagt, jag borde inte kasta den första stenen här, jag är minst lika skyldig som någon annan. Men i framtiden kommer jag inte vara lika snabb att ta till fördömarrollen.
söndag 25 augusti 2013
onsdag 21 augusti 2013
Woody Allen och byråvalet
Jag såg en lång dokumentär om Woody Allen som gick på SVT häromveckan. En del av den handlade om hur han är som regissör. Han har enorma krav på castingen, att varje roll tillsätts med respektive skådespelares speciella färdigheter och talang i åtanke. Om det tros allt inte skulle funka drar han sig inte för att byta ut personen eller personerna i fråga.
Alla skådespelare som intervjuades vittnade om hur gärna de ville jobba med honom och hur de ansträngde sig till sitt yttersta för att vara så bra de någonsin kunde. De berättade också vilken stor frihet Allen gav dem som regissör, en närmast lättsinnig regi som mest gick ut på att de fick göra det som kändes bäst.
Trots den till synes löst hållna regin är att jobba med Woody Allen en väldigt sannolik väg till att vinna eller bli nominerad till en skådespelar-Oscar, något som bland andra Diane Keaton, Michael Caine, Diane West och Mira Sorvino fått erfara.
Om jag var marknadschef skulle jag tänka lite som Woody Allen gör när han regisserar. Jag skulle ha en stentuff urvalsprocess där deltagarna fick visa varför de var mest lämpliga att lösa just mitt företags problem.
När valet sedan var gjort, och jag var övertygad om att just den här konstellationen var bäst lämpade att göra det jag eftersökte, skulle jag ge dem stor frihet, så att de verkligen fick chansen att utveckla det där de är så bra på.
Om det visade sig att det trots allt inte blev bra skulle jag byta ut dem, så att någon annan som förtjänade friheten fick möjligheten istället.
Det tror jag är bästa vägen till att få en byrå som är beredda att ta ned månen för din och ditt företags framgång skull.
fredag 16 augusti 2013
Ner med den inre Laila Baggen!
I helgen har jag podlyssnat på Sommarprogram, bland andra Liv Strömquists. Jag är verkligen imponerad över att en så dokumenterat rolig person (fråga alla som lyssnat på henne i exempelvis Pang Prego och Hej Domstol!) använder sitt moment av Sommar-fame för att prata om ett så oinsmickrande ämne som mens. Och berätta om det på ett oskojigt sätt med idel seriösa litteratur- och historiereferenser. Men trots det blir det inte trist, utan hon lyckas ta en mängd knivskarpa poänger genom att bland annat peka på det absurda i tabubeläggandet av ämnet.
Hon utmanar exempelvis mensskyddfabrikanterna – vem ska bli först med att göra reklam som inte grundar sig på nyckelordet "säker"? Att inte implicit berätta att det man är rädd för är att det ska avslöjas att man har mens? Det finns intressanta marknadsföringskoncept att hämta här, det är jag övertygad om.
Men det var ändå inte som gjorde mest intryck på mig, utan när hon berättade om vilket klimat hon behövde för att kunna vara kreativ. Det var så på pricken vad jag känt i alla år, men inte lyckats sätta vare sig ord eller tankar på:
"När jag tittar på till exempel Idol, så tänker jag på vilka omständigheter jag själv behövde för att utveckla ett skapande. Då tänker jag på att jag verkligen inte tror att kreativitet och skapande kan växa under sådana former av konkurrens, utslagning och en jury som sitter och bedömer en.
De flesta, speciellt unga tjejer, har redan en fruktansvärt sträng jury inombords som sitter och hackar på alla idéer som man har och allting man kommer på. Jag själv har verkligen en sådan här inre jättestor Laila Bagge som säger åt mig att mina idéer är skit, att jag suger, att jag är tråkig, att jag borde lägga ner och så vidare.
Precis som andra har ett inre barn, har jag en inre Laila Bagge. Jag har verkligen behövt sammanhang som präglas av inbördes hjälp istället för vassa armbågar och kärlek istället för kritik, för att kunna skapa över huvud taget."
Och vilken sammansättning av inre jurymedlemmar man har kan nog vara det mest avgörande av allt, när det gäller hur långt man ska komma i livet. Jag ska genast ge min inre Laila Bagge sparken och ersätta henne med en konstellation av, säg Gunde Svan, Mia Törnblom och... äsch, jag kommer inte på några lämpliga coachande, peppande och inspirerande människor på rak arm, men ni fattar.
PS. Om man vill kan man byta ut Laila Bagge-liknelsen mot Per Morberg.
Reklamspammandets slukhål
Om man vill skriva om något lättresearchat är skumma och ohederliga tävlingar på Facebook ett passande ämne. Det finns en enorm sjö att ösa ur, och det räcker i princip med att gå in på Fejan när som helst för att hitta lämpliga exempel.
För ett tag sedan gjorde jag ett inlägg om hur de som "gillar och delar" i tron att de ska vinna en resa till Thailand, egentligen accepterar att sälja sin själ till reklamspamdjävulen. Eller, tekniskt sett är det väl inte spam, eftersom mottagaren godkänt det, även om hen lurats att göra det under falska premisser. Men i alla fall.
Jag har tittat vidare på fenomenet och det blir bara mörkare och mörkare ju mer man gräver i det. Så här kan det se ut.
Man skapar en enkel och till synes harmlös tävling med ett pris alla vill ta del av och en uppmanande copy. Den här har (i skrivande stund) exempelvis delats mer än 37 000 gånger.
Förutom att syftet med tävlingen alltså är "att du får information om våra samarbetspartners produkter och får deras nyhetsbrev. I undersökningen kommer du att få frågor ifrån våra samarbetspartners och om du är i målgruppen kan du även bli kontaktad per telefon för att få veta mer om deras nya och spännande erbjudanden", det vill säga du kommer drunkna i spammail och samtal från telefonförsäljare, är alla priserna i EuroAds tävlingar exempel på vad du kan göra för pengarna de har som prissumma, i det här fallet 30 000 kronor. Ingen kommer alltså vinna någon matkasse.
Men inte nog med det, det vinsten är "en del av EuroAds stora nordiska tävling på 30.000 kr". De 37 000 förhoppningsfulla som deltagit får fajtas med Fru Fortuna i ett antal andra tävlingar. Om samma prispott! Alla de här tävlingarna har samma 30 000 kronor som prissumma:
Här är lite annat fuffens i ett urval:
Att döpa en grupp till något allmängiltigt, som "Billigare bensin" och bädda in skumrasktävlandet där.
Eller döpa en grupp till "Single Moms" och sno ett par bilder på Britney för att verkligen "nå igenom" med samma tävlingsupplägg.
Här är en lista över företag som enligt EuroAds är uppdragsgivare för tävlingarna och vars spännande erbjudanden deltagarna kommer att få intimare närkontakt än de någonsin kunnat föreställa sig med:
3 (http://www.tre.se/)
Agria Djurforsäkring (http://www.agria.se/)
AIG (www.aig.se)
Barnens Bokklubb (http://www.barnensbokklubb.se/)
Barnens Klassiker (www.barnensklassiker.se)
Boxer TV Access AB (www.boxer.se)
Compricer AB (http://www.compricer.se/)
Coulux (www.kundinfo.se/socksher/default.asp)
Courlux International SA (www.flexifront.com)
Dagens Nyheter AB (www.dn.se)
Göteborgs Posten AB (www.gp.se)
Direkto (www.direkto.se)
Egmont Tidskrifter (www.egmonttidskrifter.se)
Grace Wellness (www.gracewellness.se/)
Axellus AB (http://www.axellus.se/)
HittaMäklare (http://www.hittamaklare.se/)
Homeenter AB (www.homeenter.se)
Insplanet (http://www.insplanet.com/)
Svensk Låneförmedling (http://svensklaneformedling.se/)
BlueStep (http://www.bluestep.se/)
Creditfinder (https://www.creditfinder.se/)
Jacobsen Publications (www.jacobsen-publications.se)
Miljonlotteriet (https://www.miljonlotteriet.se/)
Mynthuset Sverige (http://www.mynthuset.se/)
Onlinecon Group AB (kan kontaktas på följande adress: Box 701, 601 16 Norrköping)
Pharma Optic (http://www.pharmaoptic.com)
Provea (http://se.provea.com/)
Reseguiden.se (http://www.reseguiden.se/)
SmokeSmart (www.eur.sverige.smokesmart.eu)
Svensk Fondservice ( https://svenskfondservice.se/ )
Svensk VVS Support (www.svenskvvssupport.se)
Telenor Sverige AB (www.telenor.se/)
Trendfoto (http://trendfoto.se/)
Unionen (http://www.unionen.se/)
Vattenfall (http://www.vattenfall.se)
Vesterålens Naturprodukter AB (http://www.vnp.se/)
Viasat AB (http://www.viasat.se/)
Canal Digital (www.canaldigital.se)
Vitalas AB (http://www.vitalas.se/)
Compello International för Prognosia (www.compellointernational.com)
Förutom att syftet med tävlingen alltså är "att du får information om våra samarbetspartners produkter och får deras nyhetsbrev. I undersökningen kommer du att få frågor ifrån våra samarbetspartners och om du är i målgruppen kan du även bli kontaktad per telefon för att få veta mer om deras nya och spännande erbjudanden", det vill säga du kommer drunkna i spammail och samtal från telefonförsäljare, är alla priserna i EuroAds tävlingar exempel på vad du kan göra för pengarna de har som prissumma, i det här fallet 30 000 kronor. Ingen kommer alltså vinna någon matkasse.
Men inte nog med det, det vinsten är "en del av EuroAds stora nordiska tävling på 30.000 kr". De 37 000 förhoppningsfulla som deltagit får fajtas med Fru Fortuna i ett antal andra tävlingar. Om samma prispott! Alla de här tävlingarna har samma 30 000 kronor som prissumma:
Här är lite annat fuffens i ett urval:
Att döpa en grupp till något allmängiltigt, som "Billigare bensin" och bädda in skumrasktävlandet där.
Eller döpa en grupp till "Single Moms" och sno ett par bilder på Britney för att verkligen "nå igenom" med samma tävlingsupplägg.
Här är en lista över företag som enligt EuroAds är uppdragsgivare för tävlingarna och vars spännande erbjudanden deltagarna kommer att få intimare närkontakt än de någonsin kunnat föreställa sig med:
3 (http://www.tre.se/)
Agria Djurforsäkring (http://www.agria.se/)
AIG (www.aig.se)
Barnens Bokklubb (http://www.barnensbokklubb.se/)
Barnens Klassiker (www.barnensklassiker.se)
Boxer TV Access AB (www.boxer.se)
Compricer AB (http://www.compricer.se/)
Coulux (www.kundinfo.se/socksher/default.asp)
Courlux International SA (www.flexifront.com)
Dagens Nyheter AB (www.dn.se)
Göteborgs Posten AB (www.gp.se)
Direkto (www.direkto.se)
Egmont Tidskrifter (www.egmonttidskrifter.se)
Grace Wellness (www.gracewellness.se/)
Axellus AB (http://www.axellus.se/)
HittaMäklare (http://www.hittamaklare.se/)
Homeenter AB (www.homeenter.se)
Insplanet (http://www.insplanet.com/)
Svensk Låneförmedling (http://svensklaneformedling.se/)
BlueStep (http://www.bluestep.se/)
Creditfinder (https://www.creditfinder.se/)
Jacobsen Publications (www.jacobsen-publications.se)
Miljonlotteriet (https://www.miljonlotteriet.se/)
Mynthuset Sverige (http://www.mynthuset.se/)
Onlinecon Group AB (kan kontaktas på följande adress: Box 701, 601 16 Norrköping)
Pharma Optic (http://www.pharmaoptic.com)
Provea (http://se.provea.com/)
Reseguiden.se (http://www.reseguiden.se/)
SmokeSmart (www.eur.sverige.smokesmart.eu)
Svensk Fondservice ( https://svenskfondservice.se/ )
Svensk VVS Support (www.svenskvvssupport.se)
Telenor Sverige AB (www.telenor.se/)
Trendfoto (http://trendfoto.se/)
Unionen (http://www.unionen.se/)
Vattenfall (http://www.vattenfall.se)
Vesterålens Naturprodukter AB (http://www.vnp.se/)
Viasat AB (http://www.viasat.se/)
Canal Digital (www.canaldigital.se)
Vitalas AB (http://www.vitalas.se/)
Compello International för Prognosia (www.compellointernational.com)
Sexism framför kameran.
På senare tid har vi sett två fall av hur uppenbart sexistiska bilder försvarats med att de var tagna i "konstnärligt syfte". Först restaurangen Strandvägen 1 och sedan American Apparel.
Men varför föreställer modebilder, "konstnärliga" eller ej, så ofta avklädda kvinnor? Så här tror jag.
I princip alla riktigt intressanta högstatusyrken har en enorm överrepresentation av män. Tänk regissör, rockgud, religiös ledare (religiös ledare kan vara det minst jämställda yrkesområdet av dem alla), executive creative director, koncernchef och toppfotograf.
Och precis som Helge Fossmo kom på den geniala idén att säga till den djupt troende barnflickan "Gud har sagt till mig att du måste ligga med mig" har det funnits tillfällen när andra män i dessa mäktiga positioner har kommit på att de har en form av gudomlig möjlighet att kontrollera kvinnor.
Modefotografer, till exempel. De har världens vackraste kvinnor framför sina kameraobjektiv och det är de som ger regi. Är det märkligt att regin så ofta blir Ta av dig blusen, eller i American Apparels fall Ta av dig byxorna? Nej. Är det konstnärligt? Nej, väldigt sällan. Är det sexistiskt? Ja, självklart.
När ett team med män på alla tongivande positioner får chansen att regissera den oerhört sexiga supermodellen Charlbi Dean Kriek blir de så till sig att de glömmer att det är en webbshop med mode de ska sälja, och blir helt fokuserade på att hon i tid och otid ska klä av sig och knalla runt i underkläderna. En eskortkvinnas vardag så som den ser ut i männens drömmar skulle kunna vara titeln på den här reklamfilmen som alltså har till syfte att sälja dammodekläder för Bubbleroom:
[youtubeplay id="88uFL3YjhXk" size="medium"]
Missa inte slutscenen.
Jämställdist? Nej, så fan heller!
Idag upptäckte jag ett utryck som jag inte sett förut. Jämställdist. Vid en ytlig betraktelse kan det verka vettig. Feminism kanske är att gå väl lång, jämställdhet är ju vad vi strävar efter, tänker säkert många.
Men jämställdist är ett ord skapat i samma syfte som ett och annat politiskt parti gjort för att mörka sin verkliga agenda, ett sätt att få alltihop att låta mer rumsrent, så att även de mindre extrema kan tänka sig att hoppa på tåget.
Jag hittade begreppet på Twitter via ett inlägg på en blogg som kallar sig Genusdebatten. Blogginlägget jag först mötte där kallas "Varför jämställdism är bättre än feminism 1–8" och är en uppgörelse med den så flitigt delade "Trettiotre anledningar – varför feminism behövs", där det bland annat ifrågasätts varför våldsglorifierande och kvinnoförnedrande reklam som den här får förekomma:
På Genusdebatten försvaras bildkompositionen med att det finns kvinnor som gillar att bli dominerade i BDSM-sex.
Sedan fortsätter man i åtta punkter att med kvasiintellektuella termer förklara saker som varför män är lika utsatta för våldtäktshot som kvinnor, varför män objektifieras lika mycket som kvinnor och ... några andra punkter där jag ärligt talat inte riktig förstår vart de vill komma.
Som det här till exempel: Det är också viktigt att komma ihåg att kvinnor i modebranschen används som högt betalda klädhängare, de utmärks framför allt genom sin längd. Ingen studie i världen visar manlig preferens för att vara kortare än sin flickvän, tvärtom påstås män ogilla när tjejen är huvudet längre. Och så någonting om att porrbranschen är schystare än modebranschen.
Jämställdist är med andra ord ett annat ord för antifeminist och deras budskap är Det är faktiskt minst lika synd om män som om kvinnor så håll bara käften.
Allt tvivel om den saken röjdes undan när jag såg att deras manifest bygger på Pär Ströms dito:
Mannen som personifierar antifeminismens mest dunkla irrgångar och som skrivit den här boken:
Jag tvekade en del om jag skulle skriva något om det här eller ej. Jag vill inte bidra till att sprida deras budskap till en större publik än de redan har, men kände ändå att det trots allt ville, på det sätt jag kan, motverka acceptansen för ett begrepp med en betydligt solkigare innebörd än vad man kan tro vid en första anblick.
På Genusdebatten försvaras bildkompositionen med att det finns kvinnor som gillar att bli dominerade i BDSM-sex.
Sedan fortsätter man i åtta punkter att med kvasiintellektuella termer förklara saker som varför män är lika utsatta för våldtäktshot som kvinnor, varför män objektifieras lika mycket som kvinnor och ... några andra punkter där jag ärligt talat inte riktig förstår vart de vill komma.
Som det här till exempel: Det är också viktigt att komma ihåg att kvinnor i modebranschen används som högt betalda klädhängare, de utmärks framför allt genom sin längd. Ingen studie i världen visar manlig preferens för att vara kortare än sin flickvän, tvärtom påstås män ogilla när tjejen är huvudet längre. Och så någonting om att porrbranschen är schystare än modebranschen.
Jämställdist är med andra ord ett annat ord för antifeminist och deras budskap är Det är faktiskt minst lika synd om män som om kvinnor så håll bara käften.
Allt tvivel om den saken röjdes undan när jag såg att deras manifest bygger på Pär Ströms dito:
Mannen som personifierar antifeminismens mest dunkla irrgångar och som skrivit den här boken:
Jag tvekade en del om jag skulle skriva något om det här eller ej. Jag vill inte bidra till att sprida deras budskap till en större publik än de redan har, men kände ändå att det trots allt ville, på det sätt jag kan, motverka acceptansen för ett begrepp med en betydligt solkigare innebörd än vad man kan tro vid en första anblick.
Reklam? Jajamen, bring it on!
Samtidigt som nästan varenda brevlåda är föresedd med en dekal som säger "Reklam, nej tack" så svämmar Facebook över av exempel på hur tusentals människor omedelbart kastar sig över möjligheten att tacka ja till orimliga mängder närkontakt med telefonförsäljare, mess och mailutskick.
Här exempelvis:
Vinna en resa till Maldiverna i 14 dagar för fem personer? På femstjärnigt hotell?! Inget snack om saken, så klart man hänger på, precis som dryga fyra tusen andra andra redan gjort! Här ska gillas och delas. Eller?
Om vi för en stund bortser från att "Gilla och dela"-tävlingar bryter mot både Lotteriinspektionens och Facebooks regler, så finns det all anledning att hålla sig borta från gilla-knappen om du inte har en abnorm längtan efter att prata med telefonförsäljare 24/7 och få din mailbox sprängd av reklamutskick. Det du godkänner genom att delta i en sådan här tävling är nämligen följande:
Min datorskärm är inte så stor att jag kunde ta en skärmdump på samtliga företag alla som "gillar och delar" samtycker till att bli uppringda, mailade och messade av, men det är ett femtiotal och det är en snårskog av all marknadsföring man godkänner att bli översköljd av.
"Svepet kom tillbaka! Allt är förlåtet", misstänker jag att man kommer tänka efter bara några dagar.
Men den där resan till Maldiverna då? Det kanske är värt det, trots allt. Hela fem personer i fjorton dagar på femstjärnigt hotell, för det kan man väl stå ut med lite spammande. Nej inte ens den är vad den utger sig för att vara. I det finstilta står att läsa följande: När du deltar i tävlingen är du med i EuroAds nordiska tävling där en person vinner ett kontantpris på 50.000 kr – du bestämmer själv vad du använder pengarna till. Vinsten som visas i kampanjen är endast ett exempel på möjlig användning av vinstpengarna.
Försök hitta en resa för fem personer till Maldiverna i fjorton dagar för 50 000:- som prissumman utgör. Om du hittar någon innebär den förmodligen lika mycket bluff och båg som EuroAds Sveriges tävlingsupplägg.
Och en annan sak. Alla ni företag som deltar i den här Facebook-kampanjen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, Bonniers, Boxer, Vattenfall, Canal Digital och Telenor, för att ta några exempel, tycker ni att det känns ok?
Vinna en resa till Maldiverna i 14 dagar för fem personer? På femstjärnigt hotell?! Inget snack om saken, så klart man hänger på, precis som dryga fyra tusen andra andra redan gjort! Här ska gillas och delas. Eller?
Om vi för en stund bortser från att "Gilla och dela"-tävlingar bryter mot både Lotteriinspektionens och Facebooks regler, så finns det all anledning att hålla sig borta från gilla-knappen om du inte har en abnorm längtan efter att prata med telefonförsäljare 24/7 och få din mailbox sprängd av reklamutskick. Det du godkänner genom att delta i en sådan här tävling är nämligen följande:
Min datorskärm är inte så stor att jag kunde ta en skärmdump på samtliga företag alla som "gillar och delar" samtycker till att bli uppringda, mailade och messade av, men det är ett femtiotal och det är en snårskog av all marknadsföring man godkänner att bli översköljd av.
"Svepet kom tillbaka! Allt är förlåtet", misstänker jag att man kommer tänka efter bara några dagar.
Men den där resan till Maldiverna då? Det kanske är värt det, trots allt. Hela fem personer i fjorton dagar på femstjärnigt hotell, för det kan man väl stå ut med lite spammande. Nej inte ens den är vad den utger sig för att vara. I det finstilta står att läsa följande: När du deltar i tävlingen är du med i EuroAds nordiska tävling där en person vinner ett kontantpris på 50.000 kr – du bestämmer själv vad du använder pengarna till. Vinsten som visas i kampanjen är endast ett exempel på möjlig användning av vinstpengarna.
Försök hitta en resa för fem personer till Maldiverna i fjorton dagar för 50 000:- som prissumman utgör. Om du hittar någon innebär den förmodligen lika mycket bluff och båg som EuroAds Sveriges tävlingsupplägg.
Och en annan sak. Alla ni företag som deltar i den här Facebook-kampanjen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, Bonniers, Boxer, Vattenfall, Canal Digital och Telenor, för att ta några exempel, tycker ni att det känns ok?
Leveransen som förlösare
Det må vara ett ganska obehagligt buzzword, men en av mina viktigaste drivkrafter är att få känna att jag levererar. Känslan av att leverera är återbetalningen för den kreativa ångesten.
Olika arbetsplatser ger olika möjligheter till leverans. Om det finns ett antal inbyggda hinder på vägen som försvårar chansen att leverera kommer där skapas ett klimat med individer som gång efter annan bygger upp sin kreativa prestationsångest men aldrig eller sällan får den förlöst.
En försvårande faktor för leverans är ofta att processen är besmittad med prestige. Att den som har veto med automatik hellre ser sina egna idéer och tankegångar realiseras, än att se objektivt på saken och fundera på vad som egentligen är den bästa lösningen på problemet.
Sedan är det en svårighet i sig att identifiera prestige, eftersom det knappt finns någon som anser sig vara prestigefull.
Leveransen behöver däremot inte betyda att den måste vara på en hög nivå. Hellre en tilltänkt leverans som är blygsam men har goda förutsättningar för att realiseras, än en potentiellt enorm men med en snöbolls överlevnadsprognos i helvetet.
För även den lilla leveransen förlöser och är en kur mot den ovälkomna sinnesstämningen som stavas frustration. Och dess fula tryne tror jag vi är många som vill se så lite som möjligt av.
En knarkig C-vitaminboost till budgetpris.
Det finns inte mycket här i världen som omges av mer snicksnack och falska löften än skönhetskrämer. Och som vi vill bli lurade. Att köpa en vackert förpackad produkt som lovar orimliga föryngringsresultat kan vara en stor tillfredsställelse i sig, men jag har ett bra tips till dig som vill maximera effekt och minimera kostnad.
C-vitamin är en populär ingrediens i som sägs vara välgörande för huden på många sätt. Problemet är att C-vitaminet är instabilt och snabbt bryts ned när det blandats i krämen. Men häromdagen upptäckte jag att man kan köpa C-vitamin i pulverform från ett varumärke med det förvirrande namnet Tvål.
En sådan här liten burk kostar 89:- och jag vågar påstå att den kommer göra din billiga ansiktskräm betydligt mer C-vitaminpotent är de dyra "färdiga" vitaminkrämerna.
Man gör så här (och det är här det knarkiga kommer in i bilden): Ta en knivsudd vitt pulver.
Blanda det med en droppe vatten.
Då löses pulvret upp omedelbart.
Rör ihop med valfri ansiktskräm, lagom mycket för en till två insmörjningar.
Klart! C-vitaminpulvret kan man exempelvis köpa här (jag har betalat mitt helt själv, och skriver inte på uppdrag av någon).
Man gör så här (och det är här det knarkiga kommer in i bilden): Ta en knivsudd vitt pulver.
Blanda det med en droppe vatten.
Då löses pulvret upp omedelbart.
Rör ihop med valfri ansiktskräm, lagom mycket för en till två insmörjningar.
Klart! C-vitaminpulvret kan man exempelvis köpa här (jag har betalat mitt helt själv, och skriver inte på uppdrag av någon).
Mattsson och Helin lämnar skyttegravarna
Det sägs att soldaterna under första världskriget i juletid blåste eld upphör, klev upp ur skyttegravarna på båda sidor och spelade en fotbollsmatch med varandra. Ett liknande scenario har nu skett i kvällstidningsvärlden.
Det är chefredaktörerna Thomas Mattsson (Expressen) och Jan Helin (Aftonbladet) som kommit på den intressanta idén att släppa konkurrentantagonismen och skapat en gemensam podcast.
Det börjar lite väl säljigt, att lyssna på när två chefredaktörer sitter och berättar om sina respektive publikationers förträfflighet har ett måttligt underhållningsvärde, men när de väl släpper det och börjar prata om saker som hur de ser på Twitternärvaro, om populisten Magnus Betnér, att Monica Gunnes krönika eventuellt var ironiskt menad och debatten om vad man egentligen får säga i debatt, blir det riktigt bakom-kulisserna-intressant.
Men framförallt är det nytänkande att två konkurrenter inser att de kan ha något att vinna på att göra gemensam sak av något för en stund. Innan de återgår till att skjuta ihjäl varandra igen.
En månad på tio tweets
Om du inte orkar följa mig på Twitter kommer här den senaste månadens tweets i en snabbgenomgång:
Någon: "Jag har löst världsvältens gåta!" Twitter: "Det är två "s" i världssvält.
— Ulrika Good (@ulrikagood) 16 april 2013
I träningens oändliga universum är min komfortzon stor som Medelpad.
— Ulrika Good (@ulrikagood) 14 april 2013
"FB erbjuder skräddarsydda annonser. Med skräddarsydda menar vi att: Man 40+ = intresserad av golf och tjejer. Kvinna 40+ = fet och rynkig."
— Ulrika Good (@ulrikagood) 3 april 2013
Idag är första dagen på resten av ditt gnäll.
— Ulrika Good (@ulrikagood) 31 mars 2013
Innan Twitter visste jag inte hur många som hade som ideologisk mission att idiotförklara alla som inte har exakt samma ideologiska mission. — Ulrika Good (@ulrikagood) 30 mars 2013
Började dagen med att hitta Maggan på taket. Lockade henne att rutscha ner för takpannorna och tog emot henne i famnen. — Ulrika Good (@ulrikagood) 29 mars 2013
OBS Maggan är inte en förvirrad granne, utan vår katt. — Ulrika Good (@ulrikagood) 29 mars 2013
Svenska språkets sorgligaste ord: Mellanchef. — Ulrika Good (@ulrikagood) 25 mars 2013
Nu putsar jag fönster som en hel entreprenörskarl. Sen ska jag dammsuga som en stackars utnyttjad piga.
— Ulrika Good (@ulrikagood) 23 mars 2013
I Göteborg har vi fler mutaffärer än vi har mataffärer.
— Ulrika Good (@ulrikagood) 21 mars 2013
Marabou Black och det bespottade lurendrejeriet.
Jag är fortfarande förvånad (och lite skamsen) över att jag blev så provocerad över att jag hörde att Marabous "Black"-kampanj kategoriserades som ett fail på ett seminarium om sociala medier. Diskussionerna som följde på det blev alldeles för emotionella och polariserade.
Därför har jag funderat som fan på vad det var som fick mig att gå igång så. Jag har ju inga barn ihop med kampanjen och således absolut ingen heder att försvara.
Kanske var det för att jag lagt så mycket tid på att försöka göra reklam som engagerar och vet hur otroligt svårt det är.
Kanske var det för att jag trodde att kampanjens klockena insikt om vad som triggar igång Twitter och skapar ett skogsbrandsförlopp av diskussioner borde varit precis det alla som vill lyckas med marknadsföring via sociala medier strävar efter.
Kanske är det för att jag trodde att det massiva och närmast unika genomslaget i samhället kampanjen hade – alla pratade om den, borde väckt respekt och beundran hos analytikerna, eftersom, som sagt, jag vet hur svårt det är att åstadkomma.
Men istället, till min häpnad, verkar det råda i det närmaste ett konsensus om att kampanjen är misslyckad på i princip alla plan.
Kan det vara så att läget är som inför första säsongen av Robinson? Det för Sverige nya formatet väckte då ramaskri och ordet mobbiningsteve myntades. Bra eller dåligt, men programmet satte så småningom en ny standard, publiken vande sig och den blev stilbildande för hundratals andra serier.
Framförallt handlar kritiken om principen att kampanjen bygger sitt uppmärksamhetsvärde på att den luras. Jag förstår att det är diskutabelt, men själv blir jag tusen gånger hellre blir lurad av något så harmlöst som att Tommy Nilsson som byter namn för en dag, och samtidigt skänker mig så otroligt mycket underhållningsvärde, än lyssnar till högljudd tjatreklam som nöter hål i huvudet på mig. Som är den väg majoriteten av dagens marknadsförare kör på.
Jag vill jämföra Black-kampanjen med två favoritkampanjer, som båda bygger på ett slags skoj-/lur-moment.
Den ena är den rumänska "The american Rom" om en choklad skenbart bytte till en superamerikansk profil för att locka fram målgruppens patriotiska känslor:
[youtubeplay id="HhRRi8iIL0o" size="medium"]
Den andra är den nyzeeländska "Sorry about the twigs, folks" som med flit placerade äppelträdskvistar i ciderförpackningarna för att påvisa ciderns äkthet:
[youtubeplay id="_2chTI14FQQ" size="medium"]
Den ena vann Grand Prix och den andra guld i Cannes. Och båda är exempel på strålande underhållande och väldigt engagerande reklam.
Så på frågan om uppmärksamhet är bra till varje pris är mitt svar: Nej, men om skaparna av den är tillräckligt intelligenta kan den bli tusen gånger att föredra framför alternativen som bjuds.
Ett varv till på PK-begreppet
För ett tag sedan skrev jag om en kampanj med ett PK-test. Slutsatsen var (med en stor dos glimt-i-ögat) var att man var en bättre människa ju mer PK man var. Sedan dess har jag sett massor av teorier huruvida det är bra eller dåligt att vara PK, eller politiskt korrekt, som förkortningen står för. I mina ögon finns det något djupt oroande och väldigt historielöst med att stoltsera med att vara PK.
Man behöver inte gå längre än att titta på de få år som sociala medier funnits för att se hur de politiska strömningar förändras där och hur vad som är comme-il-faut att beröra skiftat fokus. Där blir det även väldigt tydligt att en alltför stor del av oss ganska viljelöst följer med den strömmen och anpassar hur vi uttrycker våra åsikter efter det rådande klimatet.
Just nu är jämställdhet, miljömedvetenhet, medmänsklighet och andra fina värderingar top notch i det allmänpolitiska klimatet. Och det kommer säkert mycket bra ut av att många rycks med i det tänkandet.
Men vad händer den dagen det rådande politiska tonläget svänger (för det kommer det att göra) och det är helt andra delar av den politiska arenan som representerar vad som är "rätt" att tycka? Jo, det kommer det bli tydligt att PK är ett annat ord för att vara en medlöpare. Och det vet vi ju alla vad det lett till i ett historiskt perspektiv.
Någon i min närhet sa en gång till sin kompis: Du är en av de få jag känner som hade stått på motståndsrörelsens sida under andra världskriget. Det var egentligen ett annat sätt att säga att han inte är PK, utan någon som har åsiktsmässig integritet. Han tyckte att det var den finaste komplimang han någonsin fått.
Kreativitet eller kundnytta?
Ibland träffar man byråansvariga som säger: "Nej vårt fokus är inte kreativ reklam och att vinna priser, här satsar vi på att leverera resultat för våra kunder".
Jag skulle härmed vilja ställa den retoriska frågan: Så ni tror att företag som Volvo, McDonald's, Ikea, Volkswagen och ICA, det vill säga de som valt Sveriges mest kreativa byråer, valt dem för att de ska få tillfälle att lattja med sin kreativitet och vinna priser, utan att det finns krav på att leverera resultat? Tänk, det tror inte jag.
Att bygga en riktigt bra byrå
Per Holknekt sa i en intervju* häromdagen att "Det är inga genier som sitter vid de fina borden från de rosa tidningarna, ju närmare dem du kommer ser du att det bara är folk som saknar broms".
Detta gäller inte minst byråchefer. Att leda en reklambyrå är något av ett kamikazeuppdrag. Gudarna ska veta att reklamare inte är lättchefade och att sälja resultatförhoppningar till marknadsavdelningar inte är ett drömuppdrag. Det innebär med all säkerhet att många som är utrustade med broms drar sig för att sätta sig i den positionen.
Jag har mött framförallt två varianter av ledarskap som fungerar ganska dåligt. Den ena är att hävda: "Äsch, det är väl inte så noga vem som bestämmer, vi är många som har saker att säga till om här". Det vill säga, man gillar att ha en fin titel på visitkortet, men är inte beredd att ta det ansvar som krävs, vilket skapar otrygghet och i värsta fall kaos. Det är viktigt att känna vem som håller i rodret.
Det andra är när man har en diffus bild av vad det är chefskapet egentligen innebär och fokuserar på att bestämma över enkla, konkreta saker, som att vara väldigt noga med att alla ska komma i tid samt att skriva "Vi ska bli bäst i [insert valfritt sammanhang]" på en whiteboard. Men ingenting om varför, hur och vad det krävs för att nå dit. Vantrivsel och en känsla av otillräcklighet är ofta följeslagare här. Samt brist på framgång.
Båda dessa ledartyper har förmodligen hamnat där de hamnat på grund av att de saknar den självkritiska bromsen som säger "Jag kanske inte har allt som krävs".
Två reklambyråchefer som däremot verkar exemplifiera det mesta av hur ett bra ledarskap ska utövas är Erik Sollenberg och Göran Åkestam, VD:ar för F&B respektive Åkestam Holst. I alla fall om man ska tro på att de lever som de lär i senaste avsnittet av Guldäggspodden. Och eftersom de bevisligen är enormt framgångsrika finns det väl ingen anledning att betvivla det.
Så här beskriver Erik Sollenberg receptet för att bygga en riktigt bra byrå:
"Man letar efter den bästa talangen [...]. I nästa steg gäller det att få dessa talangfulla människor att prestera 125% av det de egentligen kan. Ett traditionellt sätt att göra det är att utsätta dem för en intern tävlan i ett hierakiskt system. Det har vi bestämt oss för att inte göra, vi har bestämt oss för att vår modell är att förmå de här människorna att hjälpas åt istället för att tävla inbördes. Om man ska bygga den kulturen, men samtidigt ha den här höga ambitionen, så blir det en kombination av elitism och humanism. För vi är ett brutalt elitistiskt fenomen, vi vill göra grejer i världsklass, det kompromissar vi inte med. Men om vi ska orka med den här elitismen, då måste det vara vänligt och trevligt. Om man ska våga ta risker måste man känna sig trygg."
Göran Åkestam säger att han sedan dag ett på VD-stolen betraktat sig själv som ett undantag. Han trodde det skulle vara en parentes som skulle vara max ett år. Det var antagligen ett uttryck för att han har en fungerande broms, men det i en ovanlig kombination med en ytterst vältrimmad motor.
* En mycket motsägelsefull intervju, för övrigt. En stor intervju i TV4 om varför man drar sig undan offentligheten.
Den långa intervjun med mig
Från Resumé nr 9–10 mars –13, "En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig":
Namn: Anna Ulrika Good Bor: På Särö, utanför Göteborg. Familj: Maken Johan Good, en son och en dotter. Tjänar: 515 697 kr (tax. ink. 2011) Karriär: Började som 19-åring på RKAB i Göteborg och har sedan dess jobbat på tiotalet olika Göteborgsbyråer, både som anställd och som frilans. Var på GOSS i sju år och nu senast på CP+B. Vunnit bland annat Guldägg och Bronslejon. Suttit i ett sort antal jurys, exempelvis två gånger i Cannes Lions-juryn, Eurobest, New York Festivals, två gånger i Guldäggsjuryn, varav en som kategoriordförande, 100 Wattaren, Guldlådan och Guldnyckeln samt Månadens Kampanj fem gånger. Utbildning: En inte fullgjord copyutbildning på IHM och arbetslivets egen skola. Medievanor: Pappers-GP och Resumé är de enda fasta tidskriftsmedia jag plöjer. Sedan tar mig Twitter till allt annat som är intressant för dagen. Lyssnar mycket på podcasts och ser gärna kvalitetstrams på TV. Oanad talang: Bästa partytricket: hon kan lägga höger arm bakom nacken och nå runt och nypa sig i höger öra. Hon har även kunnat göra en huvudstående lotusställning.
Posthuset i Göteborg. I flera år stod lokalerna ödelagda efter att verksamheten hade lagts ner. I dag har tegelbyggnade genomgått en metamorfos och blivit lyxhotellet Clarion Hotel Post, ett stenkast från Centralstationen. Ulrika Good bär svarta solglasögon när hon kommer gående från andra sidan Drottningtorget. Det har gått åtta veckor sedan hon tvingades lämna CP+B Europe på grund av arbetsbrist. En vecka nnan vårt möte besökte Ulrika Good arbetsförmedlingen i Kungsbacka. En formell rutinvisit. Efter mer än 25 år i reklamvärlden vet hon att myndigheten inte är den bästa fiskdammen för en copywriter som satt i Cannesjuryn så sent som förra året. Hon ombeds att söka ett jobb på ett postorderföretag. Det blir en påminnelse, även om hon förstår att det inte är här chansen finns. Ulrika Good ser perioden som en parentes och vet att det kan vända när som helst.– Genom åren har jag varit med om många konkurser och nedläggningar av byråer jag jobbat på, det är faktiskt bara CP+B och Valentin, Byhr som finns kvar av alla ställen jag varit på. Och i sådana situationer, när pengarna är slut och viljan att göra rätt för sig försvinner, tar många till tasksparkar och diverse fulheter när människor sägs upp. Det har jag drabbats av vid flera tillfällen och det har satt sig i muskelminnet. Så det var känslor från förr som gjorde sig påminda, även om jag vill understryka att allt sköttes helt enligt boken och alla var jättesnälla den här gången. Men de betingade reflexerna försvann på ett par dagar och jag kunde börja tänka på att förändringar oftast leder till väldigt bra saker.
Vad är skillnaden att hamna utanför arbetsmarknaden nu jämfört med när du var 27 år? – Skillnaden är att mitt nätverk i dag är tusen gånger så stort. Jag hatade att ringa sälj- och jobbsökarsamtal, men telefonen var mitt enda sätt att nå ut för tjugo år sedan. Idag kan jag nå fler med en enda tweet än jag någonsin gjorde när jag satt med en telefonlista och försökte stålsätta mig för att ringa.
Hur gör du för att hålla dig uppdaterad om branschen och underhålla dina kontakter? – Som sagt, jag rör mig i mitt sociala nätverk där väldigt många i branschen finns, större delen av dagen. Dyker det upp något intressant, ser jag till att kolla upp det så fort som möjligt.
Hur ser en vanlig dag ut för dig? – En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig, i det långa perspektivet. Det är en handfull veckor jag inte varit heltid på en arbetsplats, kontra ett par decennier som jag varit det. Men just nu har jag ofta lunchmöten inne i stan, jag skriver i många olika sammanhang, för diskussioner på Twitter och fixar med diverse husliga sysslor i huset på Särö där vi bor. Och så börjar jag dagen med att träna i fem minuter. Som kreatör, finns det något positivt med en sådan här period? – Jag har blivit mer sugen att, vid sidan av reklamjobben, även skriva i andra sammanhang. Jag trivs exempelvis väldigt bra med att blogga för Resumé, och det har jag tid med just nu. Mitt bloggande har legat i träda i ett par år och, utöver jobbet, har jag mest uttryckt mig på 140 tecken på Twitter. Nu känns det väldigt kul att få skriva lite mer utförligt igen. Att blogga har för övrigt varit något som utvecklat mitt skrivande. Det var fantastiskt att känna friheten i att få skriva med bara sig själv som uppdragsgivare, med mina egna tankar som utgångspunkt och använda mitt eget språk till fullo. – Emellanåt är yrket som copywriter inte särskilt textintensivt, i vissa projekt kanske de skrivna inslagen bara bara består av presentationer. Finns det någon rädsla medan tiden går? – Inte på något sätt. Jag ser med stor tillförsikt på framtiden och tror stenhårt på klyschan att förändring är bra. “Tack vare” att jag varit på så många byråer som gått i stöpet har jag fått erfarenheter från många arbetsplatser, sett olika byråkulturer och lärt känna en väldig massa fler människor än om jag hade hamnat på det perfekta, trygga och stabila stället redan från början. Det tror jag är en värdefull tillgång, och denna tillgång kryddas dessutom med erfarenheter från diverse toppsammanhang, så nej, jag är inte orolig. Ulrika Goods pappa Johnny Andersson var vd på RKAB, en av Göteborgs ledande reklambyråer på 70- och 80-talet. Som 15-åring bestämde hon sig för att det var copywriter hon skulle bli. Direkt efter stundenten fick hon jobb på RKAB. Via kaffekokande, fotoassisterande och korrekturläsande av kataloger blev hon till slut befodrad till jobbet som copywriter. Du ville bli copywriter redan som 15-åring, har det gjort det gjort det enklare för dig att hålla dig kvar i reklambranschen? – Det har aldrig funnits något annat. Jag har inte förstått frågan när någon frågat om det är något annat jag vill syssla med. Du har jobbat i reklambranschen i 27 år och har levt med branschen i hela ditt liv. I vilken utsträckning är reklam en del av din identitet? – Reklamvärlden har varit en enormt stor del av mitt liv. Jag började väldigt ung, har vuxit upp i en reklamfamilj och är gift med en reklambyrågrundare, så för mig har alltid yrkesliv och privatliv flutit ihop, bara för att det har varit så roligt och viktigt. Men numera har jag inga problem att stänga av jobbtänket när jag jag känner för det, och har motvilligt insett att universum inte kretsar kring reklambyråvärlden.Hur skulle du beskriva ditt förhållande till reklambranschen? – Som till en nära släkting eller familjemedlem. Man kan själv se brister, men gillar inte när någon utomstående kritiserar.
Hur kunde du veta så tidigt att du ville bli copywriter? – Jag följde med min pappa till jobbet, dvs reklambyrån, när jag var liten, där hade de massor av fina pennor, block och gnuggisar, de hade en trevlig ateljé och de verklade ha så roligt. Det i kombination med att jag älskade att skriva kåserande uppsatser i svenskan, var vad som avgjorde mitt yrkesval. Jag ville få uttrycka mig kreativt och ha roligt på jobbet, det handlade aldrig om reklampriser eller prestigejobb. – Jag jobbade på i mindre framstående sammanhang i många år innan priserna kom. Det gör nog att jag har en ovanlig karriär, jag var en bit över 40 när jag vann Guldägg, och tidigare i min yrkeskarriär hade något sådant varit helt utopiskt och inte funnits på kartan. Goss guldägg för kunden Glitter 2006 framhåller Ulrika Good som en tydlig milstolpe i karriären. Två år tidigare hade byrå knutit till sig modekedjan och behövde en kvinnlig copywriter för uppdraget. Ulrika Good var vid den tiden frilanare, hon kände den dåvarande marknadchefen Ann Lindh sedan tidigare och gillade att jobba tillsammans med henne. Ulrika Good fick chansen att jobba med kontot på frilansbasis. I takt med att uppdraget växte blev det till slut mer gynnsamt för Goss att anställa henne permanent. 2005 gjorde byrån en personalhandbok och strategiimplementering för Glitter – Glitterboken, som vann både Guldägg bronslejon i Cannes. En personlig vändning för Ulrika Goods karriär. Under åren som följde fick hon förtroendet att sitta i Cannes-juryn vid två tillfällen.– Det var då jag insåg att huruvida man är “bra” eller “dålig” handlar i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba tillsammans med människor som man klickar med kreativt, har samma ambitioner som och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst. Och det motsatta, om ens idéer och person inte är synkade med arbetsplatsens målsättningar och syn på reklam, känner man sig jättedålig. Idag förstår jag att det kanske inte är mig det är fel på om det inte funkar, det är kompatibiliteten mellan mig och byrån som fallerar.
Har du sett mycket av prestige och egon genom åren? – När man betraktar branschen utifrån är det lätt att tycka illa den, det är enkelt att bara se en massa överspända och överbetalda kvasimänniskor. Och sådana finns det förstås, men ju närmare den verkliga reklameliten jag befunnit mig, desto fler genuint kompetenta, ödmjukt trevliga människor och själsfränder har jag träffat. Samt många som är väldigt sjavigt klädda. När jag skulle delta i Cannes-juryn förra gången exempelvis, klädde mig själv i finklänning och klackar för att gå på välkomstbankett på det lyxiga hotellet Carlton. När jag klev in i hotellhissen möttes jag av en man med flip-flop-tofflor, bermudashorts och urtvättad t-shirt. Han visade sig höra till min jury och också vara på väg till välkomstbanketten, en fransk superkreatör med juryns kanske skarpaste hjärna.
Vilken är din största drivkraft i yrket? – Att ha roligt på jobbet. Att få hitta på bra saker. Du gick från det mer traditionella Goss till CP+B som är väldigt långt framme digitalt. Hur var den omställningen? – Det var ett tufft bootcamp. Jag förstod direkt att det här inte var "mammas gata" där jag kunde gå på rutin. Jag lämnade min trygghetszon och kände mig som en nybörjare till en början. Man jag hade lyckligtvis fantastiskt duktiga kollegor att jobba tillsammans med. Hade du förutsatt dig att det skulle bli en så pass stor utmaning? – Jag förstod förstås att det skulle bli annorlunda. Mitt liv är väldigt digitalt, men är jag mer en heavy user än en teknikgeek, så det fanns mycket att lära. Det var nog faktiskt svårare att anpassa sig till att jobba på en amerikanskägd byrå efter att alltid ha jobbat i svensk byråkultur. Den hierarkiska strukturen passar inte mig så bra, jag har inte så vassa armbågar som man kanske behöver för att ta sig fram på en nätverksbyrå. Där är det din titel som ger dig ditt mandat för hur du får jobba, och som copywriter är det mandatet begränsat. Kommer du ta med nätverksaspekten i beräkningen innan du börjar på nästa jobb? – Jag vet att jag presterar bättre när jag har fullt ansvar för mina uppdrag. På en nätverksbyrå har man alltid minst ett par nivåer av CD:s över sig som bestämmer i slutändan.Hur kommer det sig att du valde ändå att lämna Goss utan att ha något jobb att gå till? – 98% av tiden jag har jobbat tillsammans med Johan har varit helt fantastisk. Men på slutet, när det inte gick så bra för Goss, gick det aldrig att stänga av diskussionerna om det, inte ens när vi satt hemma vid middagsbordet. Och så vill man inte vara på samma arbetsplats som sin partner när man börjar misstänka vart det kan barka hän. Därför valde jag att hoppa av.
– Jag ville göra det offentligt att jag sagt upp mig, för att optimera mina chanser att nå ut till så många potentiella nya arbetsgivare som möjligt, istället för att kontakta dem en och en i hemlighet. Det var en chansning som gick hem, inom en vecka hade jag fått jobb på CP+B.Hur skiljer sig förutsättningarna nu jämfört med den gången? – I Göteborg har bland annat Goss, ANR och Jerlov försvunnit och de som har tillkommit kan inte riktigt matcha de arbetsplatserna än, så det finns ett stort tomrum. Och så har lågkonjunkturen blivit djupare, många sitter still i båten istället för att satsa framåt. Men när man varit med så länge som jag har, vet man att konjunkturenas svängningar är något naturligt, det är bara att hänga i så vänder det och blir ljust igen.
Hur mår reklamstaden Göteborg? – Den har mått bättre, men den har samma symptom som branschen i stort. I tider som den här finns det väldigt få modiga reklamköpare och de flesta kör på kortsiktiga säljinsatser istället för att bygga långsiktiga och nyskapande koncept.När Johan Good drog igång Goss tillsammans med Gunnar Skarland och Mikael Schultz år 1996 var Ulrika Good deltidsarbetslös. Hennes man jobbade jämt och de mesta av pengarna gick till att bygga upp verksamheten och hålla byrån över vattenytan. Hemma satt Ulrika Good med två barn på 2 och 4 år, samtidigt som hon fick ligga i för att få tillräckligt med frilansuppdrag. Mitt upp i allt började hon jobba med att ta frilansuppdrag tre dagar i veckan där hon blev mobbad av sin chef. Ulrika Good bet ihop innan hon gjorde klart med ett nytt jobb och kunde säga “Jag kommer aldrig tillbaka”. När hon tio år senare står på scenen och tar emot ett den svenska reklambranschens finaste pris kan hon njuta.
– Jag lovar att vi Gossar var de gladaste Guldäggsvinnarna någonsin. Det var en dröm som blev sann för de tre grundarna som verkligen kämpat extremt målmedvetet och byggt alltihop från noll, med det här som en viktig, men närmast ouppnåelig målbild. – Och för min egen del var det också en helt osannolik lycka. Jag önskar alla unga kreatörer alla tänkbara framgångar, men det går inte att komma ifrån att man gläds enormt mycket mer av att vinna fina priser om man haft sin beskärda del av hundår, än om allt det händer när man är nykläckt. Och jag hade haft gott om hundår.Hur skulle du vilja se att din framtid utvecklades? – Antingen hittar jag ett nytt roligt reklamjobb på en byrå, eller så skapar jag något i egen regi, gärna tillsammans med den parhäst som jag inte har för ögonblicket. Möjligtvis handlar det även om verksamhet som inte enbart är hardcore reklamverksamhet, men det där är frågor jag bearbetar dagarna igenom i huvudet just nu och som inte är färdigprocessade än.
Annars är det som bloggare hon skapat sin största läsekrets. Inte sällan behandlar bloggen jämställdhetsfrågor, vilket är en överraskande utveckling enligt henne själv. Hon säger att hon inte alltid varit en genusmedveten person.– Något som var en ögonöppnare för mig var faktiskt Mad Men. Där det blev så tydligt att min egen arbetsplats varit så annorlunda för inte alls speciellt länge sedan. Och att utvecklingen som skett inte gjort det av sig själv. Jag tror inte att männen i Mad Men-eran var onda på något sätt, för dem var det självklart att kvinnors roll var att skriva maskin, svara i telefon och bli påsatta i kopieringsrummet. Jag tror inte heller att dessa män vaknat upp en morgon och tänkt “Det här är inte schyst! Kvinnor kan också vara likvärdiga medarbetare, nu måste vi ändra på det här.” Nej, det behövs en kamp och ett medvetandegörande för att ändra så starkt rotade strukturer, och om jag genom min blogg kan göra en insats för att synliggöra problematiken vill jag göra det. För det finns fortfarande massor att göra.
Du är väldigt aktiv i sociala medier. I vilken utsträckning är det ett sätt att vårda ditt varumärke? – Det funderar jag väldigt lite på. Jag är aktiv i sociala medier för att jag tycker att det är roligt. För mig är det en väldigt ostrategisk handling. Hur stort är ditt ego som kreatör? – Det är klart att jag har behovet av att få genomslag för mina idéer och gärna vill slåss för dem. Men jag har absolut inte varit en person som trivts i rampljuset och ställt mig längst fram på scenen, tvärtom, tidigare var det det värsta jag visste. Tanken på att behöva tala inför folk har gjort mig panikslagen förr om åren.– Men jag har kommit väldigt långt och idag har jag ett helt annat självförtroende, jag tror inte längre automatiskt att jag är den som har fel och är den sämsta personen i rummet. Det kan jag tacka min förmåga att uttrycka mig i skrift för. Med hjälp av den har jag upptäckt att jag också har något att komma med som folk vill lyssna på. Så idag känner jag mig hyfsat trygg med det mesta. Men stort ego? Nä, det hoppas jag inte att jag har av det dåliga slaget.
När kom du över den här typen av tankar och kände att du var duktig? – Helt klart under tiden på Goss. Det var då jag kände att jag faktiskt platsade i väldigt bra sammanhang.
Snackar TV4-doktorn skit?
För några veckor sedan var det tema magproblem i Nyhetsmorgon och den så kallade TV4-doktorn, Mikael Sandström, skulle svara på hur ofta det är normalt att bajsa, vad man gör mot uppblåst mage och liknande frågor.
– Vad är den konstigaste magåkomman du jobbat med? frågade Peter Jihde helt osökt och TV4-doktorn svarade:
– När jag jobbade på kirurgen skulle jag göra en undersökning av en förvirrad, dement militär. Det var en mycket stolt och bra man, men han hade emaljöga och hade vid något tillfälle, utan att vi visste om det, svalt det. Så när vi gjorde en undersökning bakvägen och tittar upp för att se om det finns några förändringar på slemhinnan i tarmen så ser jag någon där. Då blev jag överraskad och sa till honom: "Nu vet jag varför du har ont, det är någon där!".
I filmen Jim och piraterna Blom finns en scen där rollfiguren som spelas av Stellan Skarsgård berättar följande:
– Hovmästaren på restaurangen hade ett konstgjort öga av emalj och det råkade han tappa i stuvningen. Den amerikanske presidenten satt bara och slevade i sig och märkte inte att han svalde ögat. Inte förrän nästa morgon när han skulle gå på toaletten. Det hade fastnat i ändan på honom. Och då fick de kalla på läkaren. Och läkaren kom rusande och var nervös, för det var ju den amerikanske presidenten. Han tittar in där bak på presidenten och skriker: "Jösses! Det är folk därinne!".
Klippet med TV4-doktorns rövarhistoria hittar du här, den börjar vid 11:20.
Och här, vid 7:00 kan du se Stellan Skarsgård berätta en snarlik skitstory:
[youtubeplay id="9Ov_8Ykx8NI" size="medium"]
Det var förresten samma läkare som såg ut så här när han gav hälsoråd i rutan:
UPDATE Efter uppmaning av satirsajten Bakjour har det strömmat in anekdoter om svalda emaljögon från olika forum. Här är några exempel:
UPDATE Efter uppmaning av satirsajten Bakjour har det strömmat in anekdoter om svalda emaljögon från olika forum. Här är några exempel:
Att sälja sin svartgula själ
Jag har funderat vidare på det här med Tommy "Black" Nilsson som snudd på dominerade nyhetsflödet igår. Att det rör sig om en kampanj är jag helt övertygad om. Hade det ”bara” varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda publikation värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.
Frågan är vad det är en kampanj för. Jag tvivlade på AIK-spåret igår kväll och hade teorier om Stena Line och Marabou, men efter att ha sovit på saken är jag tillbaka till att det är för AIK. Om man ska sälja något så intimt som sitt eget namn (och komma undan med det) måste det vara för något som ligger en väldigt varmt om hjärtat. Och såvida Tommy Nilsson inte är chokladmissbrukare eller notorisk Danmarkspendlare är det AIK som ligger bäst till för ett sådant tilltag.
Det här kanske jag får äta upp, förmodligen redan klockan nio idag då Black-Tommy lovat lägga upp sin nya låt på sin sajt (som för övrigt reggades så sent som i fredags). Då får vi med stor sannolikhet veta mer.
[youtubeplay id="WkUgzvi5A0g" size="medium"]
Näe, det här är någon som försöker låta som Tommy Nilsson. Eller? Mindfucken är total just nu.
UPDATE igen! Nä, jag får visst käka lakritschoklad tills jag kvävs. I videon som lades upp på sajten avslöjades det här:
[youtubeplay id="k3Mp_GIxId4" size="medium"]
AIK hängde visst bara med på ett bananskal?
UPDATE Kampanjen för Marabou kapades av AIK-fansen, låten spelades in igår av Kleerup och Adam Tensta, enligt Expressen.
– Vår artist heter som av en händelse också Black. Det är inget man kan ta patent på.
En PR-kupp i en PR-kupp, alltså. Har det någonsin hänt förut?
Och förresten, som jag ser det är det namnbytet som är kampanjen, Tommys skivsläpp är Tommys skivsläpp.
UPDATE: Jag verkar slippa äta upp något.
[youtubeplay id="WkUgzvi5A0g" size="medium"]
Näe, det här är någon som försöker låta som Tommy Nilsson. Eller? Mindfucken är total just nu.
UPDATE igen! Nä, jag får visst käka lakritschoklad tills jag kvävs. I videon som lades upp på sajten avslöjades det här:
[youtubeplay id="k3Mp_GIxId4" size="medium"]
AIK hängde visst bara med på ett bananskal?
UPDATE Kampanjen för Marabou kapades av AIK-fansen, låten spelades in igår av Kleerup och Adam Tensta, enligt Expressen.
– Vår artist heter som av en händelse också Black. Det är inget man kan ta patent på.
En PR-kupp i en PR-kupp, alltså. Har det någonsin hänt förut?
Smartast just nu – Tommy "Black" Nilsson
Det är underbart att uppleva en kampanj i realtid, inte bara genom en casefilm. I morse exploderade Twitter (och så småningom också Facebook) av raljanta skämt om att Tommy Nilsson via en pressrelease låtit meddela att han ruttnat på att vara balladkillen, nu vill bejaka sitt hårdrocksförflutna, gör en Prince och byter namn till "Black".
Jag kunde exempelvis inte hålla mig, utan skrev det här, apropå Tommys reklamhit "Dina färger var blå":
Men strax efter lunch började det ryktas om att det hela är en del av en kampanj för AIK, kallad Paint it Black. Och med den här tweeten från Tommy själv (som är ett hängivet AIK-fan) är det väl knappast några tvivel att det stämmer:
Uppmärksamma twittrare (tack Gunnar!) hade dessutom upptäckt att domänen blacktheartist.com ägs av F&B. Inte för att jag någonsin hört att de jobbar med AIK, men det är för långsökt att det skulle vara en slump.
Det här måste vara den smartaste kampanjen på år och dag. Just nu sitter garanterat AIK, AIK:s byrå (F&B?) och Tommy Nilsson och fnissar åt hur många Djurgårdare, Hammarbyare och fotbollsfans med andra preferenser än AIK som hjälpt till att sprida kampanjen på rekordfart. Jag är också övertygad om att vi snart kommer se en spännande fortsättning.
UPDATE: This just in från Mr Black.
Men, nja. Jag tror det är ett villospår för oss kampanjhobbydetektiver.
UPDATE 2: PDF:en som länkas till i kommentaren här nedan indikerar att Stena Line kontrakterat Tommy Nilsson inför ett skivsläpp i maj. Stena Line är kund till F&B, så där är en koppling dem emellan, men frågan är hur AIK kommer in i den bilden. Det kanske är en slump, däremot.
UPDATE 3. Ju mer jag tänker på det, börjar jag undra om inte hela kampanjen kanske är för/med Stena Line, och inte AIK. Eller är det för göteborgskt?
UPDATE 4. En annan plausibel teori är att det handlar om F&B-kunden Marabou som har en produkt som heter "Black". Ingen jätteprodukt, men det kanske är meningen att Tommy ska ändra på det. Fast jag känner ändå att AIK som avsändare hade varit en mer logisk koppling.
En sak är säker, dock. Hade det "bara" varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda blaska värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.
Jag kunde exempelvis inte hålla mig, utan skrev det här, apropå Tommys reklamhit "Dina färger var blå":
Men strax efter lunch började det ryktas om att det hela är en del av en kampanj för AIK, kallad Paint it Black. Och med den här tweeten från Tommy själv (som är ett hängivet AIK-fan) är det väl knappast några tvivel att det stämmer:
Uppmärksamma twittrare (tack Gunnar!) hade dessutom upptäckt att domänen blacktheartist.com ägs av F&B. Inte för att jag någonsin hört att de jobbar med AIK, men det är för långsökt att det skulle vara en slump.
Det här måste vara den smartaste kampanjen på år och dag. Just nu sitter garanterat AIK, AIK:s byrå (F&B?) och Tommy Nilsson och fnissar åt hur många Djurgårdare, Hammarbyare och fotbollsfans med andra preferenser än AIK som hjälpt till att sprida kampanjen på rekordfart. Jag är också övertygad om att vi snart kommer se en spännande fortsättning.
UPDATE: This just in från Mr Black.
Men, nja. Jag tror det är ett villospår för oss kampanjhobbydetektiver.
UPDATE 2: PDF:en som länkas till i kommentaren här nedan indikerar att Stena Line kontrakterat Tommy Nilsson inför ett skivsläpp i maj. Stena Line är kund till F&B, så där är en koppling dem emellan, men frågan är hur AIK kommer in i den bilden. Det kanske är en slump, däremot.
UPDATE 3. Ju mer jag tänker på det, börjar jag undra om inte hela kampanjen kanske är för/med Stena Line, och inte AIK. Eller är det för göteborgskt?
UPDATE 4. En annan plausibel teori är att det handlar om F&B-kunden Marabou som har en produkt som heter "Black". Ingen jätteprodukt, men det kanske är meningen att Tommy ska ändra på det. Fast jag känner ändå att AIK som avsändare hade varit en mer logisk koppling.
En sak är säker, dock. Hade det "bara" varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda blaska värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.
Moment 22 vid 44
Ibland känns det som om man har två val när man är en kvinna i min ålder.
Antingen att väcka reaktionen: "Faen, vad hon har blivit sliten!".
Eller: "Faen, vad hon ser fixad ut!".
Ja, det är den fasansfulla omslagsbilden på Resumé som har aktualiserat denna återvändsgränd av Moment 22-tankar. Enda gången jag tidigare sett mig själv i en sådan frånstötande upplaga är när jag av misstag kört igång Face Time, Photo Booth eller mött min egen spegelbild i iPadens skärm. Då har jag ryst, snabbt stängt av och slagit det ur hågen, ingen annan såg ju.
Men nu förevigades en motsvarande skräckupplevelse på ett omslag som möte hela min bransch och som nu förföljt mig i över en vecka i form av diverse digitala puffar och avatarer.
Av alla issues jag haft med mig själv genom åren har utseendet inte hört dit. Jag har alltid tidigare med hjälp av en välmatad sminkväska och en kraftfull hårfön lyckats trolla fram något som åtminstone inte jobbat mot mig. Att det blir svårare och svårare med åren, det är väl en känsla som smyger sig på de flesta, men för mig stod det klart från den ena sekunden till den andra. Före och efter jag sett det där omslaget.
Så, vad göra? Låta naturen ha sin skoningslösa gång och stå med rak rygg, skrynklig hals och saggiga ögonpåsar? Eller kämpa emot genom att fylla, spruta, skära och gå runt med en livslögn skriven i den av gift utslätade pannan?
Visst är det tragiskt att jag bryr mig, men den som säger att utseendet inte spelar någon roll har sämre verklighetsförankring än den där gubben i lustig hatt i Vatikanstaten.
Fotonot till rubriken: Ja, jag är några år äldre än 44 men det var en snyggare rubrik, rent numerologiskt.
Premiumätarna
När man ser Historieätarna förstår man att det där med om man tycker någonting är gott eller äckligt till väldigt stor del beror på vana. Jag älskar matlagning av den högre skolan, framförallt att äta upp resultatet av den, men ibland kan jag fundera på hur det hade varit om jag aldrig, så att säga, tagit första silen av vissa ingredienser. Om man aldrig hade smakat något annat än matolja, strösocker, vinäger, bryggkaffe, mjölkchoklad, kranvatten, tomater och isbergssallad hade man knappast saknat extra virgin olivolja, muscovadosocker, balsamvinäger, Arabicabönor, 70%-ig mörk choklad, källvatten, Romanticotomater eller provensalsk salladsmix, eller hur?
För att inte tala om salt. Väldigt länge hade vi i stort sett bara det som ironiskt nog kallas finsalt:
Men så kom någon smart människa på att göra finsaltet till fulsalt och vips! Med flingsaltet kunde man också ta sisådär 770% mer betalt per kilo:
Om man börjar fundera över hur många basvaror som blivit premium de senaste tjugo åren förstår man plötsligt varför man lägger en absurt stor del av sin lön i livsmedelskejdornas kassa. Och man gör det gärna. För det är ju så gott.
För att inte tala om salt. Väldigt länge hade vi i stort sett bara det som ironiskt nog kallas finsalt:
Men så kom någon smart människa på att göra finsaltet till fulsalt och vips! Med flingsaltet kunde man också ta sisådär 770% mer betalt per kilo:
Om man börjar fundera över hur många basvaror som blivit premium de senaste tjugo åren förstår man plötsligt varför man lägger en absurt stor del av sin lön i livsmedelskejdornas kassa. Och man gör det gärna. För det är ju så gott.
Ups and downs i karriären
Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.
I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.
Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.
Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.
Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:
Manshatare
Ointresserad av sitt utseende
Aggressiv
Hårig
Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
Ful
Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor
För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.
Avsnittet kan du se här.
I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.
Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.
Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.
Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:
För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.
Avsnittet kan du se här.
Feminismens disclaimers
Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.
I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.
Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.
Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.
Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:
Manshatare
Ointresserad av sitt utseende
Aggressiv
Hårig
Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)
Ful
Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor
För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.
Avsnittet kan du se här.
I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.
Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.
Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.
Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:
För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.
Avsnittet kan du se här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)