Därför teasade jag igår.

Om du vill fortsätta att läsa min blogg får du styra över hit i framtiden. Jag har nämligen blivit bloggare för Resumé idag. "En one-stop-blogg-shop för dig som vill veta vad som händer i huvudet på någon som jobbat i mer än tjugofem år som copywriter" kallar jag det och det kommer väl bli hyfsat likt det jag skrivit om här, lite mer uppstyrt kanske. 
Hoppas du hänger med! 

Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Rapport från nätets danger zone

Gårdagens snackis var det här skrämmande och sorgliga klippet som är en slags trailer för kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning: Ironiskt nog är kommentarsfältet till klippet nästan lika sorgligt.

Jag vill inte på något vis jämföra mig med vad de här kvinnorna blivit utsatta för, men jag har känt att jag har rört mig i väldigt ett minerat område de senaste dagarna, när jag skrivit inlägg som ifrågasatt manliga strukturer och tangerat näthat, dessutom på en plattform som är mer publik än den här.
Här är ett axplock av hur tongångarna har gått:
Det här var den populäraste kommentaren på SvD:bloggen. Hela femtio personer kastade sig på like-knappen.

Den här kommentaren tangerade förresten det jag var inne på här, att vilja döda debatten genom att ställa allt mot frågor om liv och död:

I morse var det någon som skrev det här (och drog paralleller till gruppen som för övrigt lade ner igår):

Förutom att det nästan är rörande att han som skrivit detta anser sig tillhöra en förtryckt grupp i samhället, så har det funnits en tendens på sistone att när vita män över fyrtio gett sig in i debatten får de snabbt höra att de just är vita kränkta män. Eftersom jag tycker att man ska argumentera i sak och fokusera på person är det ingen utveckling som jag applåderar (även om jag i smyg kan tycka att det är nyttigt att vissa får smaka på egen medicin).

Houston we have a possibility

Att vända fokus från det som ifrågasätts och istället kritisera ifrågasättandet i sig är en slug retorikmetod. Det gör exempelvis företagsledaren som kallar all kritik för problematiserande (i meningen att se problem där det inte finns några) och skapar lobotomerade medarbetare som aldrig ser problem, bara ser möjligheter! som det brukar heta i jobbansökningar.
Gnäll kan också vara en förminskande benämning i syfte att ducka för det som sägs.
Att styra så att kritiker blir associerade till något fult var något som Expressens twittrande reporter Niklas Svensson försökte sig på häromdagen. Han attackerade politikern Karin Pilsäter och ville sedan få det till att alla som inte gillade det tilltaget ställde sig bakom rattfyllerister.
Något som jag erfarit på sistone är att när man belyser företeelser som är dåliga för kvinnor ur ett jämställdhetsperspektiv blir man omedelbart anklagad för att göra kvinnor till offer samt att dubbelbestraffa dem.
Nu ser jag en möjlighet. Jag kan få reda på vad syftet är med den typen av anklagelser genom att fråga dig, kära läsare: Vad vill man uppnå genom att använda sig av resonemang som de jag nämner här ovan? Vet du?

De tre mest urvattnade råden.

3: "Gör bara sånt du tycker är roligt!" 
Det här kan vara det mest verklighetfrånvända av alla råd. Väldigt få människor här i världen kan försörja sig på att spela SongPop, shoppa dyrt smink och se på HBO-serier.

2: "Drick mycket vatten och sov minst åtta timmar!" 
Alltid sagt som skönhetsråd av någon som är så vacker att man känner att oavsett om man drack upp hela Titicacasjön och sov tretton törnrosasömner så skulle man aldrig ens komma i närheten.

1. "Var bara dig själv!" 
Välment uppmuntran av någon som med all säkerhet gör anspråk på epitetet "socialt monster". Men om man är sig själv när man står tyst i ett hörn och möjligen vågar prata med dem man redan känner kommer man aldrig göra succé med denna metod.

När kvinnor hejar på sina förtryckare

Det finns ett antal Facebookgrupper som under mantrat "Man kan skämta om allt" gör inlägg som är gravt kränkande mot grupper som invandrare, muslimer, homosexuella, tjocka, svarta, fula, handikappade och kvinnor. Det stående bemötande mot kritik är "Har du ingen humor, eller?" och så anklagar man ifrågasättaren för att förespråka censur.
Att det finns män som finner någon slags ventil i att hö-hö:ande kommentera och lajka kvinnoförnedrande "skämt" kan jag, om än aldrig på en miljon år respektera, så i alla fall förstå, men att det finns ett ganska stort antal kvinnor som gör samma sak, det är så otroligt deprimerande.
Här är ett exempel:

"Sååå bra!! och "haha" från kvinnor.

 När det postas en skojig parlör som den här:

...behöver man inte leta länge för att hitta kvinnor som vill bekräfta roligheten i det hela med uppmuntrande utrop:

När det här läggs upp:

Är Annika med flera redo att säga det här:

Här har Elin en lista som hon vill dela med sig av:

Men det där var bara en västanfläkt jämfört med de värsta inläggen på den här sidan.
Någon som heter Amanda drar sig inte för att ta strid:

Vad är det hon drar en lans för? Jo, den här bilden:

Finns det någon annan av de kränkta grupperna som känner en sådan iver att heja på sina förtryckare? Jag tvivlar på det.

Vad hände med Darins "Strangers in the Night"?

När Darin och Sylvia Vrethammar sjöng duett i sista avsnittet av Så mycket bättre trodde jag att deras version av Strangers in the Night skulle bli en stor hit och att Darins väg som crooner à la Michael Bublé var utstakad. Men vad hände? Inte ett skit. Jag har inte hört låten en enda gång sedan dess och den finns varken på iTunes eller Spotify. Är inte det väldigt synd på dessa smörslungade ärtor?

Nu ska det bli mer rock'n'roll i mitt liv!

Om att sitta i soffan med en filt över knäna, klappa en katt och läsa de här kan räknas som rock'n'roll.

De här fick jag av Johan idag.