En ögonblicksbild som många tyckte sa mycket om samspelet mellan män och kvinnor, hur de tar plats respektive gör sig små, och som därför fick tusentals delningar i sociala medier på några timmar.
När citat från min artikel togs upp av SvD:s Maratonbloggen, däremot, då var det ett helt annat fokus bland dem som kände sig manade att kommentera. Istället för att vilja se det många sett i bilden hette det mina intentioner var att:
- Gå till attack mot Jennifer Wegerup (den kvinnliga sportjournalisten i soffan) och göra henne till ett offer.
- Förbjuda män att sitta med benen isär.
- Plus att jag inte förstår varför män av anatomiska skäl MÅSTE sitta med skrevande ben.
Väldigt få av kommentatorerna ville inse att det fanns en kärnfråga i resonemanget, att det i traditionellt mansdominerade (som både sportjournalistiken och min egen reklambransch är) finns starka strukturer och att denna bild kunde säga något om dessa.
Så är det nästan undantagslöst när ett känsligt ämne ifrågasätts. Att majoriteten av mottagarna hakar sig fast vid det argument som stärker deras tes – när det är en tes de älskar att rasa över.
Därför tycker jag att det var strongt av Janne Josefsson att i Uppdrag Granskning ifrågasätta något av det mest laddade som finns. Barnfattigdom.
Vad han ville påvisa var att en del välgörenhetsorganisationer utnyttjade detta heliga begrepp och blåste upp statistiken på ett inte helt renhårigt sätt. För vem skulle ifrågasätta det? Om man ifrågasätter något som överhuvudtaget berör barnfattigdom blir man automatiskt någon som:
Vad han ville påvisa var att en del välgörenhetsorganisationer utnyttjade detta heliga begrepp och blåste upp statistiken på ett inte helt renhårigt sätt. För vem skulle ifrågasätta det? Om man ifrågasätter något som överhuvudtaget berör barnfattigdom blir man automatiskt någon som:
- Hatar barn.
- Hatar fattiga.
Och mycket riktigt, inom loppet av någon dag hade de Uppdrag Granskning-kritiska kokat ner sanningen till: Janne Josefsson hävdar att det inte finns någon barnfattigdom! Man ser det man vill se.
När Allt faller hade en scen där "Jonas Gardell" (inom citationstecken, eftersom han spelar en skruvad version av sig själv) gjorde en stand-up där han skämtade om diskoteksbranden slog Aftonbladet genast på stora trumman om hur osmakligt detta var. En stor del av befolkningen tror nu att den otäcke Gardell helt rått hånade offren, när alla som sett serien vet att själva poängen med den scenen var att en tjej som var med när det hände och vars kompis dött i branden kom och satte Gardell på plats med besked.
Men om man tar in nyanser och verkligen vill förstå vad det är som händer och sägs kan man ju inte kanalisera sin frustration och får inte lika många tillfällen att säga "Kolla vad den här idioten har sagt!". Därför ser man det man vill se och läser ut det man vill läsa.
