En krans till blev det.

Pysslet fortsatte och idag framställde vi den här kransen som ska bli en tack-för-lånet-present till en granne. Och ja, det är riktiga äpplen, även om de ser väldigt plastiga ut. Och nej, det är inte en prislapp, det är en "God Jul"-tag.

Jamen, jag får väl julpysselblogga, dårå.

Som du eventuellt vet, så har jag inget jobb att gå till på dagarna för närvarande. Därför har jag tillfälle att ägna mig åt att julfixa med betydligt större inlevelse än normalt. Det kalla vädret och det ymniga snöandet har inte direkt minskat inspirationen. Dessutom är jag i det gynnsamma läget att jag bara behöver förse Frida med material och agera Creative Director så sköter hon själva pysslandet med den äran. Så här har det gått hittills.
Jag köpte två naturella grankransar.

Så gjorde Frida en dörrkrans som blev så här:

Och en som blev så här:

Hon har även gjort en girlang à la flaggspel.

Och några fina renar.

Och så har jag bakat två sorters lussebullar och konstaterat att hela svenska folket fortfarande har Arlas kampanj från det fettskyende åttiotalet intatuerat i hjärnbarken. Den som gick ut på att Kesella skulle ge saftigare lussekatter. Punkt. Kesella är ett substitut för dig som inte vill använda så mycket smör i degen. Inte något som gör all slags saffransdeg saftigare. 

Så här blev mina, bakade helt utan Kesella och svingoda, om jag får säga det själv.

Att kalla en spade en spade

När andra vräker på med guld och platinum tar SJ fasta på den svenska folksjälen, på Landet Lagom och är noga med att du inte ska tro att du är något. 

Ingen kan anklaga deras bonusprogram för att bygga luftslott i form av förväntningar på upplevelsen.

Jag är uppsagd.

Branschen som jag har valt präglas ofta av tvära kast, det är inte ovanligt att man får vara beredd på att ställas inför helt nya situationer med relativt kort varsel. Och det är just så min realitet ser ut just nu. På grund av arbetsbrist är jag och två andra kreatörer uppsagda, på fredag jobbar jag min sista dag på CP+B och efter det är den arbetsmässiga delen av mitt liv ett diffust töcken. Eller ett oskrivet blad, om man hellre vill se det så.
Lyckligtvis ligger julen som en krockkudde mellan mig och den bistra verkligheten. Den kommer jag att tillbringa omgiven av allt som är mysigt, gott, snällt, roligt, bekvämt, välsmakande, bekant, gosigt och mjukt. Helt enkelt i komfortzonens själva epicentrum. Det är för övrigt en zon jag befunnit mig lååångt ifrån i ett och ett halvt år nu, vilket har varit enormt lärorikt.
Men om du har något kul förslag på vad jag kan hitta på efter jul är du mer än välkommen att maila mig på adressen du hittar i spalten här till höger. Eller kontakta mig i någon av mina andra sociala kanaler.
Jag må vara en smula stukad just nu, men jag är övertygad om att även det här kommer att leda till något vettigt på sikt. Bara för att det är en klämkäck klyscha behöver det ju inte betyda att den inte är sann: förändring är bra.
Så hej, du okända framtidsscenario. Välkommen hit, jag tror vi ska ha mycket skoj tillsammans du och jag.

Inkvoterad i juryn?

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: "How come your country always send women?". Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: "How come my country always send men?".
I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.
Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?
När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: "Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar".
Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.
Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig "How come..," och så vidare.
Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

Exile on Le Croisette.

Det där med att jag skulle blogga under min vistelse i Cannes gick så där bra. Var det inte dålig uppkoppling så var det tids- eller energibrist som satte käppar i mitt planerade uppdateringshjul. Därför tänkte jag att jag skulle göra ett sammanfattande inlägg så här i efterhand. Men eftersom det är midsommardagen behöver jag samla kraft lite till, och mäktar bara med att berätta om ett specifikt minne idag.
När juryarbetet var över flyttade Johan (som var med mig) och jag från hotellet som Cannes Lion-organisationen stod för till en villa som CP+B hyrt för sina Cannesbesökande medarbetare. Man paxade helt enkelt ett rum och visste inte riktigt vilka som flyttade ut och in ur de andra rummen. Det var svenskar, engelsmän och amerikaner som kom och gick. När jag kom ner i köket i torsdags stod det en lång, ranglig kille med truckerkeps, pilotsolbrillor, rocktisha, tatueringar och långt stripigt hår vid köksbänken. Han gnagde på en baguette och hade en cigg i näven. Brödtuggorna sköljde han ner med rosévin och på den gamla CD:n snurrade John Lennons "Instant Karma!". 
"Hi, I'm Ben from London" hälsade han och aldrig har jag känt mig mer som om jag var med när Rolling Stones spelade in "Exile on Main St." i en villa på Rivieran och levde rock'n'roll-livets dekadenta dagar. 

Tisdag.

På midsommarafton 2007 spöregnade det hela dagen och jag led av en svår posttraumatisk depp eftersom mitt juryuppdrag var över och jag var hemma i Sverige igen. "Det var det roligaste jag varit med om, och nu är det över" tänkte jag medan jag grodhoppade lite håglöst mellan regnpölarna.

Därför var min lycka dubbel när jag tidigare i år fick frågan om jag ville sitta i juryn för Cannes Lions en gång till. Jag kände då att jag kunde fokusera helt på det roliga och intressanta i uppdraget och inte behövde lägga någon energi alls på att vara nervös, för jag visste att det faktiskt inte fanns något att vara nervös för.

Samma självkänsla hade jag när jag packade. "Jag vet vad jag trivs i, jag behöver inte göra mig till något jag inte är" tänkte jag och packade ner en garderob som nästan uteslutande bestod av väl ingångna plagg från våra vanligaste kedjeföretag.

När planet landade i Nice igår såg jag fram emot att få känna mig VIP för en gångs skull, eftersom jag visste att det skulle stå någon med en skylt med mitt namn på och möta mig i ankomsthallen. Olyckligt nog tajmade jag inte min ankomst med den personens och när hon väl kom låg lappen med mitt namn på bakom de andra hon var där för att plocka upp. Fan! 

Det visade sig att jag skulle dela taxi med en annan svensk jurydeltagare och sekunden hon satte sig i bilen var den där självsäkra känsla jag byggt upp över min garderob spårlöst borta. Plötsligt blev jag ohyggligt medveten om hur fållen på det där H&M-linnet korvade sig och fick det att se simplet ut, hur illa mina avklippta jeans satt och hur extremt ostylish min noppiga kofta var. Och mina Minnetonkas som jag gillar så mycket, de är förmodligen såååå 2006. 

På kvällen igår samlades jag med de andra medlemmarna i min jury (Promo & Activation som den heter) för att gå på en välkomstmiddag på det flotta Carlton Hotel och då var situationen intressant nog helt annorlunda. De andra var uppseendeväckande nedklädda i flip-flops, bermudas, urtvättade t-shirts och jag kände mig som en glamorös überfashionista i min svarta klänning med fransar och kilklackssandaletter. Det är ofta så, när man träffar den verkliga eliten är de påfallande lite upptagna med att bekymra sig över hur de tar sig ut. Jag ska försöka bli mer som dem. Lite. 

Annars har jag haft en lång men rolig dag i palatsets mörkaste rum. Jag har bedömt ungefär 250 bidrag och blev bara utsläppt i solen i en halvtimme för en snabb lunch. 

När jag kom till hotellrummet blev jag så trött så jag tänkte att jag bara skulle gå ner till någon smörgåsbutik och köpa med mig något att äta på rummet. Men i hissen mötte jag min australienskirländske jurykollega Steve, så han, australiensaren Matthew och jag gick till ett pizzaställe och hade en väldigt kul middag. Efteråt anslöt några fler och vi gick till en bar med storbilds-tv och såg lite av matchen mellan Tyskland och Holland. 

Nu ska jag strax släcka lampan och sova, jag misstänker att jag kommer att ha intressanta drömmar, för förutom att bedöma 250 bidrag har jag sett ungefär lika många casefilmer. 

Mitt rekonstruerade VIP-moment.

Så här tänkte jag.

För ganska exakt fem år sedan åkte jag till Cannes för att vara med i juryn och i och med det startade jag den här bloggen. Eftersom jag nu är i samma situation tänkte jag dokumentera min tid här via samma kanal. For old times sake. Och för mitt eget minne skull. Häng med om du vill.
Just nu sitter jag på mitt halvmuggiga rum på Eden hotell och har just ätit frukost tillsammans med den finska jurydeltagaren Minna. Om tio minuter ska vi samlas i lobbyn för att ta oss vidare till palatset där juryarbetet äger rum. Idag, den första arbetsdagen, kommer vi att delas in i grupper som i sin tur tilldelas olika underkategorier att beta av för att så småningom komma fram till en shortlist. Först på fredag kommer vi att jobba alla tillsammans och inte sitta i grupper.
Men nu måste jag skynda mig ner till de andra.

Ge tillbaka FB-flödet till dina "vänner".

Tycker du också att Facebook har blivit mindre kul på sistone? Är du inte heller så intresserad av att halva ditt flöde består av solnedgångsbilder och bebisporträtt som fullkomligt okända personer postat? Eller kommentarer på inlägg skrivna av någon du aldrig hört talas om? Och detta bara för att en av dina FB-vänner "gillat" eller kommenterat ett inlägg som inte rör dig.
Jag har klurat ut hur man ändrar på detta och får tillbaka ett flöde som handlar om dem du valt att ha som FB-vänner. Det är ganska pyssligt men så här går det till:

Det måste göras från datorn.

Det måste göras för varje enskild Facebookvän.

Du måste hitta ett sådant inlägg där din FB-vän gillat eller kommenterat något som en icke-FB-vän gjort. Det funkar inte med vilket inlägg som helst. 

När du hittat ett sådant klickar du på den lilla pilen som ligger längst upp till höger i inlägget. Då kommer det upp en sådan här ruta:

Då markerar du det sista alternativet:

Klart!

Det återstår att se om detta även avspeglar sig på flödet i telefonen, men det förutsätter jag att det ska göra.

UPDATE! Ylva har ett ännu bättre förslag för hur detta kan åtgärdas. Läs första kommentaren till det här inlägget.

Kritikerkritik och den politiskt korrekta humorn.

För ett par veckor sedan var jag på Filip och Fredriks "Jakten på den försvunna staden". GP gav den två njugga fyrar och talade om pubertala under-bältet-skämt. Något säger mig att Ulla Sandström, som GP skickat dit, inte direkt tillhör duons fanbase, för i mitt tycke (samstämmigt med i princip alla andra som recenserat showen)  var det en helt enastående bra föreställning. 
Igår var jag på Özz Nûjens "Dålig stämning" och trots att jag aldrig sett något han gjort tidigare som jag blivit imponerad av tänkte jag att alla hyllande recensioner föreställningen fått måste betyda någonting. Ett recensionscitat: Dålig stämning är inte bara ett osannolikt rått och ocensurerat angrepp på konungen och monarkin utan en träffsäker samhällskritik riktad mot såväl makt, osannolika kroppsideal som rasistiska fördomar.
Men allt eftersom showen fortgick blev jag mer och mer häpen över att majoriteten av publiken vred sig av skratt åt skämt som jag tyckte var makalöst simpla och helt enkelt inte ett dugg roliga. Och de delar som skulle vara allvarliga, viktiga och berörande var för mig bara platta och banala. 
När jag idag lyssnade på det senaste avsnittet av Kristoffer Triumfs ypperliga podcast "Värvet" satte Henrik Schyffert ord på mina tankar:  Det är så lätt att lura journalister att det ska vara bra. Det är så jävla enkelt att få höga betyg i stand-up. Det är bara att ha lite genusprat, nåt antirasistiskt eller lite politiskt. Då kommer det en tant från DN och säger att det är ”Lenny Bruce”. Ingen har lyssnat på Lenny Bruce, ingen gillar Lenny Bruce, men så ska stand up vara, har de fått för sig. Det svåra är inte att säga något vasst politiskt, det svåra är att få tvåhundra fulla tanter från Länsförsäkringar att skratta klockan elva en lördagskväll i Västerås. Att klämma in någon smart grej om att Jimmie Åkesson är dum i huvudet, det kan en apa göra. Men de tycker ändå att det är det som är det fina. Men det är det inte, det är det andra som är det fina. 
Visserligen visar han prov på ett rent och skärt tantförakt (som säkert skulle inkludera även mig) men i övrigt har han så himla rätt. Humor och politisk korrekthet är som eld och vatten. Om Jesper Odelberg inte är rolig är han inte rolig, även om han är CP-skadad. Och vice versa.

Ur DN:s recension. 

Någon som kommer ihåg vad det här betyder?

Vi håller på och renoverar sovrummet. Tömmer utrymmen på gammalt mög och hittar bortglömda grejer. Idag hittade vi den här slipsklämman från åttiotalet. Jag hoppas att Johan aldrig har burit den på allvar, för den kan vara något av det vidrigaste som kommer från detta årtionde. Och det vill inte säga lite med ett decennium som producerat såväl Baltimora och neonfärgad make up som snötvättade pösjeans. 

Kommer du ihåg vad bokstavskombinationen YCDBSOYA stod för?

Korsordsskräck.

Vem hade kunnat ana att korsordstidningar skulle bli den nya källan till isande bottenlös skräck? För jag har i alla fall inte sett mycket som överträffar det här i läskighet.

Det var ju förresten Pernilla som beskrev Freddie Wadling med orden "Har aldrig sett hans ”storhet”, jag blir mest rädd när jag ser och hör honom". Tack detsamma, Pernilla. 

MAD-poesi

När jag rensade förråd hittade jag även ett maskinskrivet papper med dikter som jag skrev i fjortonårsåldern. Naturligtvis kunde jag inte ta diktskrivandet på allvar, utan skrev med en otroligt pinsam insändarsidan-i-Svenska-MAD-anda, under pseudonymer som Karl Kalaspuff och Blanka Svinkoppa. Så här var två av dem:

Nästa gång
Man hade sagt mig
Ja, man hade sagt mig att livet var svårt
Därför förstod jag ej detta
Detta som var konstant angenämt och oförtrutet roligt
Vända du, sade man mig. Din dag nalkas snart
Den frätande lukten sved i ögonen
Jag står kvar, väntande
Väntande på nästa gång

Sanning
Sanda gångarna till ditt allra innersta
Din tapperhet inser snart sin begränsning, ändå
För det är sant det du sa
–Vi är lika goa kålsupare, allihopa
Men jag såg på ditt sätt att hålla huvudet
Att det var sanningen du sökte
Sanning, och du skyr inga medel
Du kämpar dig igenom den ofrånkomliga snårskogen
Is i magen

Hur jag började som copywriter.

Jag tömde ett förråd förra helgen och då hittade jag ett föredrag som jag höll för copywriterstudenterna på IHM när jag var 26 år. Så här löd första delen av det:

"När jag gick i åttonde klass fick vi i uppgift av vår lärare att ta reda på så mycket vi kunde om något yrke vi tyckte verkade intressant. De flesta valde att undersöka mer traditionella yrken, som sjuksköterska, lärare, målare och lokförare, men jag valde något så konstigt som copywriter.
Efter att ha intervjuat folk inom reklambranschen fick jag reda på att för att ha förutsättningar att bli en bra copywriter krävdes följande egenskaper:

• Känsla för det svenska språket och dess möjligheter. 
• Nyfiken och intresserad av att lära sig mycket om vitt skilda ämnen. 
• Förmåga att arbeta i grupp. 
• Idérik och kreativ. 
• Analytisk. 
• Allmänbildad. 

När jag några år senare faktiskt började arbeta som copywriter insåg jag snabbt att det var andra egenskaper som var ännu viktigare för att kunna lyckas och göra karriär, nämligen: 

• Man skulle vara man.
• Man skulle vara mellan 28 och 37 år.
• Man skulle ha skäggstubb. 
• Man skulle ha glasögon (helst med blå bågar) /här visade jag en bild på Bosse Rönnberg/
• Man skulle ha jobbat i femton år som copywriter.

Som nittonårig flicksnärta med kontaktlinser och gymnasiekompetens insåg jag att jag skulle ha svårt att uppfylla majoriteten av dessa krav, men skam den som ger sig. 

Att säga att jag började arbeta som copywriter är dock att gå händelserna i förväg. Genom kontakter (naturligtvis) hade jag fått jobb direkt efter gymnasiet som assistent/hjälpreda/alltiallo på det som då var Göteborgs största reklambyrå. Det var i mitten av åttiotalet och tiderna var betydligt mer gynnsamma än idag. 

Efter att ha kokat en ansenlig mängd kaffe, lånat fotorekvesita i diverse butiker, varit kameraslav i reprokameran, och korrekturläst 84-sidiga kataloger var jag på god väg att tänka att reklambranschen inte var något för mig. 

Men så kom vändningen när någon äntligen insåg vad det var jag passade för. De där 84-sidiga katalogerna var julkataloger för Järniabutikerna. Och någon skulle ju skriva alla produkttexter om "elvisp med tre hastigheter och degkrokar. För 298:- Nu 175:-". Eftersom detta inte var någon högprioriterad uppgift hos byråns övriga copywriters så gav de utan vidare den uppgiften till mig. 

När jag nu väl fått en copyuppgift gav jag mig inte förrän jag lagt mig i så mycket att jag fick börja mer än produkttexter för Järnia. 

Om hälsokostpreparat.

Och pensionärskläder. 

Till slut hade jag nästlat mig in tillräckligt mycket för att börja skiva för KappAhl. Eftersom även KappAhl-annonserna hade produkttexter tyckte man att man kunde ha nytta av mig där. När jag jobbat enbart med KappAhl i kanske fyra månader sa den ordinarie copywritern upp sig och slutade. Plötsligt stod lilla jag där med copyansvaret för ett konto värt 65 miljoner. Men så kunde det ju inte fortsätta, det insåg både jag, KappAhl och byrån jag jobbade på. 

Så ganska snart började en ny copywriter som hade både skäggstubb och blå glasögon. Vi skulle ta oss an uppgiften tillsammans. 

Vi lyckades faktiskt så bra att vi blev fällda av marknadsdomstolen, fick ett vite på 50 000:- och hamnade i boken om marknadsföringslagen.

Att ha KappAhl som en av sina första kunder var nästan oförskämt bra. Jag lärde mig verkligen enormt mycket på det. Jag fick jobba i många olika medier, dagspress, populärpress, DR och utomhus. Jag fick lära mig att tala till många olika målgrupper, från tonåringar och barnfamiljer till pensionärer. Vi fick omedelbar respons på om våra annonser hade fungerat eller ej, dagligen kom rapporter om försäljningen av annonsplagget i landets samtliga butiker." 

Gott nytt år, förresten! Jag kan inte lova att jag ska bli en mer flitig bloggare än jag varit under slutet av 2011, men jag kan lova att jag ska försöka. Tack för att du fortfarande läser!