När kvinnor kallar framgångsrika kvinnor för "bråkiga".

I dagarna har affärstidningen för kvinnor Passion for business (någon har tänkt "passion är kvinnligt, vi lägger till det till ordet business så har vi det perfekta namnet för att tilltala the ladies i affärsvärlden") utsett Sveriges bråkigaste kvinna. I år blev det Anna Serner, en kvinna jag kommit i kontakt med när hon var VD för Sveriges Reklamförbund och funnit vara synnerligen kompetent, trevlig och handlingskraftig.  Således hade jag inte haft några som helst synpunkter på om hon (som numera är VD för Filminstitutet) utsetts till Sveriges mest handlingskraftiga kvinna. Däremot har jag stora problem med att man av någon obegriplig anledning vill kalla henne för Sveriges bråkigaste. Speciellt när jag korskör denna nyhet med att SR nu lägger ut vissa program, exempelvis Ekots Lördagsintervju på Spotify. Där kan du svart på vitt se att det verkliga etablissemanget, det vill säga de som intervjuas här, består till ungefär 80% av män. Tror någon att det blir en merit i det verkliga etablissemanget att kvinnors handlingskraft benämns som "bråkig"? Blir det lättare för framgångsrika kvinnor att få nya anställningsmöjligheter när de är placerade i bråkstakefacket? Nej, knappast.
Än värre blir det när man läser hur Passion for business själva definierar vad de menar med bråkig, nämligen "att gå före, stå upp för sina värderingar, lägga ned engagemang i sitt arbete och våga säga vad man tycker". Tack som fan Passion for business för att ni skapat ett pris som går ut på att tala om för näringslivet att kvinnor som lägger ned engagemang i sitt arbete är bråkiga. 

Kvällen när dricksen blev överkurs.

Jag har jobbat i Stockholm ganska mycket de senaste veckorna. I kväll åt jag en stillsam middag ensam på den krog som ligger närmast Story hotell där jag bor, nämligen PA & Co, ett klassiskt stamhak för kändisar och Östermalmsbor. Jag åt en chèvre chaude och drack ett glas rött. Och så kunde jag inte låta bli att beställa en Gino till efterrätt, eftersom  den uppfanns just här. Min beställning var superenkel, jag ställde inga specialkrav och så fort jag ätit upp gick jag därifrån. Efter betalningen, förstås. När servitören kom med betalningsdosan ställde han en fråga som faktiskt gjorde mig helt perplex: "Hur mycket vill du ge mig?" frågade han och syftade på hur mycket dricks han skulle knappa in. Eftersom jag inte ville verka som en snåljåp, och inte fann mig i situationen, klämde jag ur mig ett mesigt "fyrtio kronor extra" och så stannade notan på strax över fyrahundra.
Men när jag gick därifrån blev jag mer och mer upprörd. Att dricksa i Sverige är något frivilligt och bygger i första hand på regler från svunna tider, en ängslan för att verka snål och en önskan om att få bättre service. Men i vilken annan verksamhet måste man betala extra för att inte bli dåligt behandlad? När prissättningen redan är mastigt tilltagen och den som serverat dig inte gjort ett enda dugg mer än att sköta en väldigt rutinmässig del av sitt jobb känns dricksen verkligen som överkurs. Och om man ändå vill ge personalen en personlig gåva borde det vara en rättighet att få göra det diskret och med värdighet. Inte på grund av en uppfordrande standardfråga vid betalkortsläsaren.
Allt detta hade jag inte kommit att tänka på om inte tipstiggeriet gjorts på ett sådant plumpt sätt. Då hade jag bara dricksat som vanligt och kanske till och med trott att det var rimligt.
Vad tycker du, är dricks på krogen och i taxin en självklarhet?

Samtidigt på Åhléns.

Nu är det Hallojul igen. Tiden då döskallar och tomtar står skuldra vid skuldra. 

Dårligt uppshoppade kändisar.

Häromdagen läste jag på Dagens Media om den nya publikationen Pappa Magazine och möttes av en Markus Birro-liknande figur på bilden av framsidan:

Birroliknande, alltså, för karln är ju photoshoppad bortom sans och vett. Jämför med en "riktig" Birro:

Här borde det finnas uppslag för en ny blogg eller Facebooksida, vi skulle kunna kalla den Dårligt uppshoppade kändisar, som en hommage till både den här FB-gruppen och den här bloggen. 

I Birros fall kanske det är lite lättare att förstå hur de överambitiösa photshopparna resonerat, men hur långt överstyr retuschtänket gått förstår man när man ser det här omslaget:

Med en till oigenkännelighet bortsuddad Izabella Scorupco som utan retusch (annat än den som finns i en avancerad sminkväska) är så här andlöst vacker:

Att omslagsbilder och andra mode- och kändisfoton är tillfixade är förstås allt annat än nytt, men när man är så rädd för naturliga skavanker att man tar bort själva personen på kuppen, då blir det både absurt och väldigt komiskt på samma gång. På en spegel av djup tragik.

Apropå photoshoppade magasinsbilder, minns du när Demi Moore var med på Magazine W:s omslag och var helt sensationellt slank:

Men, vad är grejen med den märkliga höftlinjen precis ovanför "R":et i MOORE?

Det visade sig att man helt enkelt tagit det säkra för det osäkra och monterat 49-åringens huvud på en annan kropp:

Så nästa gång du ser dig i spegeln och är missnöjd över något, upprepa följande för dig själv:

"Jag är också felfritt vacker. Med lite hjälp av Photoshop."

Marcus Birro, Magazin Pappa, Photoshop, Demi Moore, Izabella Scorupco

Säröskrot.

I Särö där jag bor finns det en bondgård inklämd mellan de fashionabla (nåja) villorna. Bonden själv är stenrik, inte alls olik Pettson i Pettson och Findus och en källa till evig irritation, eftersom hans gård är ett riktigt skrotupplag. På lite håll ser det ut så här. 

När man kommer närmare ser man rostiga containrar, gamla rostiga rör och andra oidentifierade före detta mackapärer. Men vänta, vad är det där framför containern?

En rejäl espressomaskinpjäs. Plötsligt besannas alla våra fördomar om vår snobbiga förort när till och med skrotet är av lyxmodell.

H&M, touchscreenvanten är kastad!

H&M är ett av mina absoluta favoritföretag, och jag har nog spenderat mer pengar vid deras kassadiskar än hos något annat företags. För oss som älskar att hitta nya, coola kläder, men har en slimmad modebudget, är familjen Perssons kedjeföretag inget annat än en skänk från ovan.
Men idag blev jag besviken på hur trist de tänkt. Eller om det är brist på tänk, jag vet inte säkert. När de lanserar en väldigt fiffig vante med ett "innovativt material på fingertopparna", som gör att man slipper frysa om händerna när man petar på sin smarta telefon, så erbjuds den enbart i herrstorlekar.

Klicka för bättre läs- och tittbarhet. 

Vi kvinnor antas inte använda dylik teknisk apparatur i tillräcklig utsträckning för att utgöra en lönsam målgrupp. Oavsett hur det ligger till med den saken borde H&M insett vilken felaktig signal de sänder ut när de inte erbjuder touchscreenvantar i damstorlekar. Nej, det här var ett tråkigt, könsstereotypt resonemang som jag inte hade förväntat mig av ett företag av den här kalibern. 

När skogens konung brädade Sveriges dito.

*pratar med korrespondentröst* Jag står här vid vägen där dramat utspelade sig häromdagen, bara ett par hundra meter från dagiset där mitt ena barn gick en gång. 

Jag antar att du inte har missat nyheten om den fulla älgen som fick tråcklas ned ur ett äppelträd i veckan. 

En nyhet som har allt för att slå internationellt. Älg: check! Fylla: check! Tokigt hög flabbfaktor: check! Inte konstigt att det blev en riktig toppnyhet, som gick utanpå i princip allt annat som pågår i världen just nu. Och det hela utspelade sig alltså i Särö där jag bor. Särö har i knappt hundra år varit mest känt för att kung Gustaf V tillbringade ett antal somrar här och spelade tennis. Men över en (rusig) natt har alltså en äppelknyckarälg tagit över hela Särös claim to fame, worldwide. 

I alla andra svenska små orter heter de som håller ordning på allt som är minnesvärt i trakten Hembygdsföreningen, men i Särö, som gärna vill vara lite finare, heter sällskapet Särö Kulturarvs Vänner. Det är nog bara för dem att bita i det jästa äpplet och inse att det är dags för kungen att abdikera som symbol för Särö i framtiden. 

PS. En bubblare i fråga om vad Särö är känt för är Ebbot och hans nya ale. 

Håller Idol för en 2011-runda?

Trots att jag varit en entusiastisk Idoltittare i många år och, patetiskt nog, sett dess säsongspremiär som en av ljusglimtarna i mörkret som infinner sig i och med att sommaren är slut, trodde jag inte att det skulle hålla en omgång till. Att både Jidhe och Andreas Carlsson hoppat av var bara två av tecknen på att talangsåpan snurrat ett par varv för länge. Men när jag nu har tittat i kapp veckans avsnitt tycker jag nästan att det är bättre än någonsin. Speciellt tre framträdanden har fastnat: Moa (sensationell!), Jafet (multibegåvad!)och Olle (råcharmig!).
Däremot hade jag klarat mig bra utan Alexander Bards ematistörda medverkan. I American Idols jury är det den brutalt ärlige Simon Cowell som är absolut bäst och hans åsikt man lyssnar mest på, trots att han sårar många deltagare. Jag förstår att det är hans motsvarighet man sökt efter när man valde Bard som jurymedlem. Men Bards ärlighet går ut på att han hatar allt som inte bygger på utanförskap och att han inte kan sluta såga förrän den sökande befinner sig i småslamsor. Som när övriga juryn försökte säga till killen som var musiklärare att han inte passade som idol, men att han säkert är en toppenlärare, då kan Bard inte nöja sig med det, utan måste inflika att han säkert är dålig som lärare också. Eller när han säger att en tjej borde börja jobba som skräckdocka i en skräckfilm istället för att sjunga. Inte kul.
Kul däremot var den udda Idolfågeln Oleg som fick till en instant auditionhit med sin Elektropop:
Nästan för bra för att vara sant. Det måste ligga en PR-konsult begraven här. 

Idol 2011, Moa Lignell, Oleg Nejlik, Alexander Bard, Simon Cowell

Sedan sist.

Om det mot förmodan finns några läsare kvar här, efter den senaste tidens monumentala inaktivitet, tänkte jag i korthet berätta vad som hänt sedan sist.

Jag har alltså börjat mitt nya jobb, och det är också det som är anledningen till att jag konsoliderat min energi på annat håll. Efter att ha luktat på blommorna i mer än tre månader fann jag mig från den ena dagen till den andra plötsligt tillbringa merparten av dygnet på en arbetsplats som ser ut så här:

 Men jag har också varit ledig mellan varven, jag har varit på ett fantastiskt party i silverbrallor:

 Och på ett annat i en leopardish klänning:

 Där Kee Marcello dök upp som surprisemoment och present i ett:

Och där vi åkte Hummer-limo till efterfesten:

En efterfest som avslutades (?) med lite eldshow:

 Men det var trots allt inte slut på partajandet, två dagar senare fortsatte det så här:

Ingen update utan katterna. Relationen mellan Bob och Maggan har stabiliserats. Maggan ser fortfarande Bob som en irriterande och snorig lillebror, men de krambrottas med ett betydligt större inslag av syskonkärlek numera. 

Jag har givetvis ägnat alldeles för mycket tid åt Wordfeud. Jag är knappt medioker, men det här är min största triumf hittills, ett öppningsdrag värt hundra poäng.

Och så längtar jag förstås efter nästa Håkankonsert, nämligen den sextonde på Liseberg, tills dess tittar jag på den här bilden och minns hur det var på Slottsskogsvallen i juni.

Och apropå Håkan, har någon sett till Hurricane? Ja, jag såg honom på Blomstermåla i fredags och passade på att ta den här bilden:

I dag gjorde sommaren ett bejublat extranummer och jag passade på att använda den där badkorgen som stått packad och oanvänd sedan flera veckor:

Och så sprang jag mitt första mil-lopp i onsdags, men glömde helt av att ta någon bild.

Fridas sommar.

Själv har jag inte bidragit till mycket här på sistone, men turligt nog har Frida gjort en väldigt fin film om sin sommar (där även jag figurerar på ett och annat hörn) som jag kan dela med mig av.

Jag har klippt mig.

Före:

Efter:

Ganska kort blev det, minsann.

Som du kanske vet är mina ord här inte till salu, så därför är jag helt oköpt när jag rekommenderar min frisör Matilda och hennes Studio 34 på Aschebergsgatan här i Göteborg. Först och främst naturligtvis för att hon är en utmärkt yrkeskvinna, men även för att hon är insiktsfull nog, och lever i sin samtid tillräckligt mycket, för att inse att det blir betydligt trevligare för alla inblandade på en liten salong om man kan boka tid via nätet. Istället för att hårfixarproceduren ideligen ska bli avbruten av telefonsamtal sköts tidsbokningen enkelt via hemsidan.

(Dessutom har Matilda en välskriven och vass blogg, där hon berättar om sitt numera inte helt okomplicerade liv. )

Jag tömmer min mobilkamera, sommareditionen.

Detta är ett återkommande tema här på bloggen (klicka bredvid "Etiketter" längst ner om du vill se de övriga inläggen av samma typ).

Kanske sommarens godaste middag. Johans Biff Rydberg.

Kanske sommarens mest vindstilla morgon.

Kanske sommarens snyggaste nagellacksfärg.

Kanske sommarens näst bästa konsert. Ebbot och Magnus Carlsson på Blomstermåla.

Kanske sommarens mest misslyckade kakbak.

Kanske den snyggaste fan-tischan jag köpt (och den enda).

"Gud vad schysta ni är som ordnat en sådan här rolig lekplats för mig här bakom teven!"

Ett John Malkovich-våningsplan mitt i Helsingborg.

En mördarsnigel som chillar i loungemöbeln, bara.

"Orka stå här och bli plåtad av morsan."

Ett magasinsläsningfenomen som vi brukar benämna "Sommar-Hitler".

Och avslutningsvis ett stilleben på en fruktkorg.

Social snabbgenomgång.

Det är något av stora jobb-börjardagen idag, och det ligger en del separationsångest i luften. Jag börjar inte mitt nya jobb förrän nästa måndag men börjar ändå känna ett visst sommaren-är-slut-vemod. Det blåsiga och regniga vädret jobbar inte direkt för att lindra den känslan.
Hursomhelst, vad sägs att värma upp inför höstterminen med en recap av sommarens tweets i ett urval? Vi kör igång med en tweet som syftar på Amerikas kreditvärdighet, och så går vi bakåt i tiden, ok?