I dagarna har affärstidningen för kvinnor Passion for business (någon har tänkt "passion är kvinnligt, vi lägger till det till ordet business så har vi det perfekta namnet för att tilltala the ladies i affärsvärlden") utsett Sveriges bråkigaste kvinna. I år blev det Anna Serner, en kvinna jag kommit i kontakt med när hon var VD för Sveriges Reklamförbund och funnit vara synnerligen kompetent, trevlig och handlingskraftig. Således hade jag inte haft några som helst synpunkter på om hon (som numera är VD för Filminstitutet) utsetts till Sveriges mest handlingskraftiga kvinna. Däremot har jag stora problem med att man av någon obegriplig anledning vill kalla henne för Sveriges bråkigaste. Speciellt när jag korskör denna nyhet med att SR nu lägger ut vissa program, exempelvis Ekots Lördagsintervju på Spotify. Där kan du svart på vitt se att det verkliga etablissemanget, det vill säga de som intervjuas här, består till ungefär 80% av män. Tror någon att det blir en merit i det verkliga etablissemanget att kvinnors handlingskraft benämns som "bråkig"? Blir det lättare för framgångsrika kvinnor att få nya anställningsmöjligheter när de är placerade i bråkstakefacket? Nej, knappast.
Än värre blir det när man läser hur Passion for business själva definierar vad de menar med bråkig, nämligen "att gå före, stå upp för sina värderingar, lägga ned engagemang i sitt arbete och våga säga vad man tycker". Tack som fan Passion for business för att ni skapat ett pris som går ut på att tala om för näringslivet att kvinnor som lägger ned engagemang i sitt arbete är bråkiga.
