Håller Idol för en 2011-runda?

Trots att jag varit en entusiastisk Idoltittare i många år och, patetiskt nog, sett dess säsongspremiär som en av ljusglimtarna i mörkret som infinner sig i och med att sommaren är slut, trodde jag inte att det skulle hålla en omgång till. Att både Jidhe och Andreas Carlsson hoppat av var bara två av tecknen på att talangsåpan snurrat ett par varv för länge. Men när jag nu har tittat i kapp veckans avsnitt tycker jag nästan att det är bättre än någonsin. Speciellt tre framträdanden har fastnat: Moa (sensationell!), Jafet (multibegåvad!)och Olle (råcharmig!).
Däremot hade jag klarat mig bra utan Alexander Bards ematistörda medverkan. I American Idols jury är det den brutalt ärlige Simon Cowell som är absolut bäst och hans åsikt man lyssnar mest på, trots att han sårar många deltagare. Jag förstår att det är hans motsvarighet man sökt efter när man valde Bard som jurymedlem. Men Bards ärlighet går ut på att han hatar allt som inte bygger på utanförskap och att han inte kan sluta såga förrän den sökande befinner sig i småslamsor. Som när övriga juryn försökte säga till killen som var musiklärare att han inte passade som idol, men att han säkert är en toppenlärare, då kan Bard inte nöja sig med det, utan måste inflika att han säkert är dålig som lärare också. Eller när han säger att en tjej borde börja jobba som skräckdocka i en skräckfilm istället för att sjunga. Inte kul.
Kul däremot var den udda Idolfågeln Oleg som fick till en instant auditionhit med sin Elektropop:
Nästan för bra för att vara sant. Det måste ligga en PR-konsult begraven här. 

Idol 2011, Moa Lignell, Oleg Nejlik, Alexander Bard, Simon Cowell