Fridas sommar.

Själv har jag inte bidragit till mycket här på sistone, men turligt nog har Frida gjort en väldigt fin film om sin sommar (där även jag figurerar på ett och annat hörn) som jag kan dela med mig av.

Jag har klippt mig.

Före:

Efter:

Ganska kort blev det, minsann.

Som du kanske vet är mina ord här inte till salu, så därför är jag helt oköpt när jag rekommenderar min frisör Matilda och hennes Studio 34 på Aschebergsgatan här i Göteborg. Först och främst naturligtvis för att hon är en utmärkt yrkeskvinna, men även för att hon är insiktsfull nog, och lever i sin samtid tillräckligt mycket, för att inse att det blir betydligt trevligare för alla inblandade på en liten salong om man kan boka tid via nätet. Istället för att hårfixarproceduren ideligen ska bli avbruten av telefonsamtal sköts tidsbokningen enkelt via hemsidan.

(Dessutom har Matilda en välskriven och vass blogg, där hon berättar om sitt numera inte helt okomplicerade liv. )

Jag tömmer min mobilkamera, sommareditionen.

Detta är ett återkommande tema här på bloggen (klicka bredvid "Etiketter" längst ner om du vill se de övriga inläggen av samma typ).

Kanske sommarens godaste middag. Johans Biff Rydberg.

Kanske sommarens mest vindstilla morgon.

Kanske sommarens snyggaste nagellacksfärg.

Kanske sommarens näst bästa konsert. Ebbot och Magnus Carlsson på Blomstermåla.

Kanske sommarens mest misslyckade kakbak.

Kanske den snyggaste fan-tischan jag köpt (och den enda).

"Gud vad schysta ni är som ordnat en sådan här rolig lekplats för mig här bakom teven!"

Ett John Malkovich-våningsplan mitt i Helsingborg.

En mördarsnigel som chillar i loungemöbeln, bara.

"Orka stå här och bli plåtad av morsan."

Ett magasinsläsningfenomen som vi brukar benämna "Sommar-Hitler".

Och avslutningsvis ett stilleben på en fruktkorg.

Social snabbgenomgång.

Det är något av stora jobb-börjardagen idag, och det ligger en del separationsångest i luften. Jag börjar inte mitt nya jobb förrän nästa måndag men börjar ändå känna ett visst sommaren-är-slut-vemod. Det blåsiga och regniga vädret jobbar inte direkt för att lindra den känslan.
Hursomhelst, vad sägs att värma upp inför höstterminen med en recap av sommarens tweets i ett urval? Vi kör igång med en tweet som syftar på Amerikas kreditvärdighet, och så går vi bakåt i tiden, ok?

Han har ett namn!

Jag har ju glömt att tacka för alla bra namntips jag fick och berätta vad vår lille rödhårige familjemedlem fick för namn.

Jag låter man-geten berätta vad han heter. Vad heter kattungen, get?

Tydligare än så kan det väl inte sägas. Eller?

Konserter är som museibesök.

Gårdagens konsert i Sofieroparken var den tredje Håkanspelningen jag sett sedan i november förra året. Och mellan dessa tre konserter har jag lyssnat så mycket på Håkan att Frida satte mig i Håkankarantän för att hon var orolig att jag skulle spela sönder hans bästa låtar.

Naturligtvis var det en fantastisk kväll och mina högt ställda förväntningar infriades (även om kvällen på Slottskogsvallen i början i juni var åtskilliga hästlängder mer magisk som konsert betraktad). Och när jag stod där igår, sjöng med i texterna och njöt av den perfekta spellistan och jämförde den med de tidigare gigens kom jag på att konserter är lite som museibesök. Om du släntrar runt och slänger lite oengagerade blickar på de utställda föremålen kommer det aldrig att bli roligt att gå på museum. Men om du är inläst på ämnet, går guidade turer och anstränger dig för att ta in det som visas kan det bli hur intressant som helst.

Därför ägnar jag numera en del av min fritid åt Håkan Hellströmforskning i jakten på att uppleva den perfekta konserten. Jag hoppas det dröjer länge innan jag når dit och har inget emot om mina studier tar åratal i anspråk. Än är jag bara en novis i ämnet.

Förmodligen är det att gå över Mölndalsån efter havskräftor att åka till Helsingborg och se Håkan, för även om han är sagolik i Skåne kan interaktionen mellan Göteborgspubliken och Frölundasonen aldrig återskapas där. Närmast kom de i Det är så jag säger det som mixades med Kärlekens tunga och blev till något helt sagolikt med hjälp av Björn Almgrens makalösa saxofon. Annars var ett av kvällens bästa ögonblick när en i gänget vi var där med sa efter konserten Jag ska aldrig mer säga att Håkan Hellström inte kan sjunga. Har jag på något sätt bidragit till att ta ur denna utbredda vanföreställning ur en enda människa är jag nöjd.

Sommarstiltje.

Det är inte mycket verkstad här just nu, men en intervju med mig som publicerades i GP idag kan du läsa här.

I morgon ska jag åka till Helsingborg och Sofiero slottspark för att se på Håkan, The Ark och Säkert! Ja, Säkert! skrivs alltid med ett utropstecken, och hela konsertgrejen känns som den är värd att föräras med ett sådant skiljetecken.