Sedan gick jag över direkt till de tyngre grejerna som Mötley Crüe levererade. Så mycket knark, whiskey, porrstjärnor och infantila egotrippar som någon människa kan klara. Samt slagkraftiga citat som "Om Tommy hade haft pattar hade han varit med i Spice Girls." (Sångaren Vince Neil om trummisen Tommy Lees faibless för det som var populärt för stunden.)
När jag var klar med de 568 sidorna om världens mest ökända rockband var jag så djupt nere i biografiträsket med rock- och popstjärnetema att jag idag var och köpte de här:
Hmm... Vilken ska jag börja med? Patti Smith har ju fått lysande recensioner och Scar Tissue ska också vara väldigt bra. Men MJ är alltid MJ, fast jag tror ändå att Keithan drar det längsta strået den här gången. Hans bok får det bli! Återkommer om den.
5 kommentarer:
Scar Tissue var tyvärr en besvikelse tyckte jag. Har nämligen vandrat runt i rockbiografi-träsket själv ett tag. Jag kan rekommendera ätt du läser "welcome to the djungle" före du läser "Slash" för bästa läsupplevelse. Läser själv Marilyn Mansons bok för tillfället, och konstaterar att även om "the dirt" m fl är fulla med droger, sex och hårt leverne ligger de alla i lä jämfört med MM. Mycket sjuk man - fascinerande sjuk läsning! Mycket nöje!
Ooooh, jag med, jag med! Har efter Patrik Sjöbergs utmärkta bok nyss avslutat Ricky Bruschs nästan oläsbara dravel (men njutbart ändå) och ska strax inleda Bosse Strömstedts från pensionsdagen.
Varning: läs inte Lasse Holmqvists memoarer. Bittrare får man leta efter.
Har precis läst Patti Smith's och den kan jag varmt rekommendera!
Patti Smith är fin. Hon pysslar också och det är så gulligt. Annars har jag en annan rekommendation, Kajsa Grytts bok, och du får en bit av svensk musikhistoria.
Slashs självbiografi var en rätt seg historia, inget gung i den alls.
Samma sak med Lemmys, han rabblade bara upp en massa folk han tyckte och inte tyckte om...
Skicka en kommentar