Mitt i naturen.

Denna sanslöst vackra junikväll utspelade sig några rara scener i vår trädgård, med katten Maggan och en igelkott i huvudrollerna mot en fond bestående av en stol och några pioner.








Frida Good höll i kameran.

BP Group gives us a textbook example of how not to practise what you preach.

My friend Patrik works as a business developer at one of Gothenburg's major IT companies. Earlier this spring he and a colleague registered to attend an ambitious (and quite expensive) one week course called Outside-In to be held in Stockholm under the auspices of the BP Group. The guru on the subject, Steve Towers, would during the course teach them how to become better at "Successful customer outcomes", i.e. how to better communicate with their customers, minimize any occasion where customer communication can go wrong and always make sure that the customer is satisfied.

The fact that the course started on the 6th of june, the Swedish National day and a national holiday, was a bit of an annoyment, but it was an international education company with an American lecturer, so of course they could not demand from the organizers to consider such a detail.

The two colleagues travelled to Stockholm, where the course would be held, already Sunday the 5th to be able to be at the course location in time Monday morning. They checked in at the hotel where they would be staying during the week.

On Monday morning, it proved to be strangely difficult to get in to the course venue. A helpful porter tried to unlock the door and shut off the alarm, but the place was empty. Eventually, it turned out that Steve Towers had cancelled his participation, and that the BP Group had forgotten to inform the students.

This absurd fact brought a moment of amusement, an amusement that soon turned into a state of big disappointment, as the two colleagues realized how much money they lost due to the lack of communication and the organisational mishaps. They had sacrificed a week of customer commitments that had been cancelled due to the course, travel and accommodation expenses – not to mention two sunny holidays of relaxation – without getting as much as a tiny bit of new communication skills in return.

However, the disappointment turned into outraged anger as the BP Group did not show any understanding or interest in how they felt about the whole washout. Only after several reminders they got an answer from BP Group. It read: ”Sure, we did wrong, but you should have checked everything up in advance yourself. Was it not obvious to you that you can not arrange a course on a national holiday?” Patrik and his colleague were offered a new opportunity to participate in the course during the fall and a fraction of the cost of travel as a consolation. That's it.
”We have no obligations – have you not read the fine print at the bottom of our website? as the BP Group so prettily put it. Steve Towers himself sent word through his Swedish representative that he had no time to talk to them.

But hey, what was the focus of this course again? Oh yes – how to better communicate with your customers, minimize any occasion where customer communication can go wrong and always make sure that the customer is satisfied.

Now I wonder if Steve Towers will have the time to learn the explosive force of a story like this one can have in social media? With the technological opportunities for dissemination of today, you should not be able to get away with such a total, what would you call it – the total failure of your core values, followed by a seldom-witnessed arrogant attitude.

Or what do you think?

Thanks to Pelle for the translation.

BP Group ger oss ett skolexempel på hur man inte lever som man lär.

Min kompis Patrik jobbar som verksamhetsutvecklare på ett av Göteborgs större IT-företag. Tidigare i vår bokade han och en kollega in sig på en ambitiös (och ganska dyr) enveckaskurs kallad Outside-in som skulle hållas i Stockholm i regi av BP Group. Där skulle gurun i ämnet, Steve Towers, lära dem hur man blir bättre på ”Successful customer outcomes”, det vill säga hur man kommunicerar bättre med sina kunder, minimera alla tillfällen där kundkommunikationen kan gå fel och alltid ser till att kunden är nöjd.
Att första kursdagen var den röda måndagen sjätte juni kändes kanske lite småsurt, men det var ju ett internationellt kursföretag med en amerikansk föreläsare, så de kunde förstås inte begära att arrangörerna skulle ta hänsyn till en sådan detalj.
De båda kollegorna åkte på söndagen innan och checkade in på hotellet där de skulle bo hela veckan. Konstigt nog visade det sig vara svårt att komma in i kurslokalen på måndagsmorgonen. En snäll vaktmästare försökte låsa upp och larma av, men stället var tomt.
Det visade sig till slut att Steve Towers ställt in hela kalaset och BP Group hade glömt att meddela detta till kursdeltagarna. Detta absurda faktum väckte först en uppgiven munterhet, men ganska snart övergick känsloläget till en fet besvikelse när de båda insåg hur mycket de förlorat på grund av arrangörsmissen, utan att få så mycket som en smula ny kommunikationskunskap i gengäld. Två soliga helgdagar, en veckas kundengagemang (som de fått boka av), hotell- och respengar.
Besvikelsen i sin tur, övergick i ren ilska när BP Group inte visade vare sig intresse eller förståelse för hur de kände. Först efter flera påstötningar fick de svaret: Visst, vi gjorde fel men ni borde dubbelkollat själva. Det fattar ni väl att man inte kan ha en kurs på nationaldagen? De erbjöds ett nytt kursdatum till hösten och en bråkdel av resekostnaderna som plåster på såren. That's it. Vi har inga skyldigheter, ni har väl läst det finstilta på vår hemsida, längst ner? hette det. Steve Towers lät hälsa via sin svenska representant att han inte hade tid att prata med dem.
Vänta nu, vad var det nu kursen skulle handla om? Jo, just det, hur man kommunicerar bättre med sina kunder, minimera alla tillfällen där kundkommunikationen kan gå fel och alltid ser till att kunden är nöjd.
Därför undrar jag nu om han kommer att ha tid att ta del av vilken sprängkraft en story som den här kan ha i sociala medier? För med dagens tekniska spridningsmöjligheter ska man inte kunna komma undan med ett sådant totalt, vad ska man kalla det, kärnvärdeshaveri, följt av ett så sällsynt arrogant bemötande. Eller vad tycker du?

Titiyos fina klänning.

I helgen har jag varit med om en once-in-a-lifetime-grej. Två kompisar hyrde Hotell Torekov och bjöd etthundratjugo lyckostiga vänner på en helg ingen av oss någonsin kommer att glömma.
Crecendot på denna glädjerusiga tillställning var när det visade sig att det var Ebbot, Meja och Titiyo som stod för kvällens musikaliska underhållning och att de ackompanjerades av inga mindre än Augustifamiljen.
De turades om att göra den ena fantastiska låten efter den andra (tydligen höll de på i flera timmar, men det kändes som tio minuter) och som avslutning kom allihop upp på scenen och körde Bands The Weight. Jag får fortfarande ett saligt leende på läpparna när jag tänker på det.
Min placering var så nära scenen man kan stå, jag hade kunnat peta Ebbot i magen om jag hade velat. Det gjorde jag inte, men däremot tog jag en närbild på honom helt utan teleobjektiv:

Och så plåtade jag Titiyo:

Spana in hennes extremt fina klänning! Augustifamiljens gitarrist Tommy Sahlin kommenterade på Facebook och berättade att den är från tidigt sjuttiotal och har tillhört hennes kompis mamma.
Jag körde också en smula sjuttiotalsinspirerat, fast väldigt grönt:

Eller är det sextiotal? Jag är inte helt säker.

En ganska töntig fråga med ett betydligt fånigare svar.

Ur King maj, 2011.

No shit!

Jag vet inte om det är ett olycksfall i arbetet eller ett ovanligt bajsnödigt skämt. NoSkito är i alla fall ett mycket tveksamt namn på ett myggmedel.

– Har ni Imodium?
– Nej, men NoSkito.

Update om Schulmans podcast.

Efter mitt ifrågasättande av inkonsekvensen i Alex Schulmans radioprogram fick jag svar på Twitter av de inblandade själva. Inte oväntat säger Alex så här:

Calle är lite mindre aggressiv och mer ödmjuk i sin hållning:

Skämt och karaktär. Ok, då undrar jag följande: När Calle var sidekick, var han "en karaktär" då också? Om inte, hur ska man veta när Calle går in och ut ur sin karaktär? Är det när han skrattar väldigt mycket när han säger något provocerande?
Och finns det fler karaktärer som jag inte insett? Hur är det med Klas Lindberg? Är han kanske en lågmäld och sansad "karaktär" i podcasten fast han egentligen en sjövild och helgalen person i verkliga livet?
Sedan vill jag också betona att jag tycker mycket om programmet och alla inblandade i det, hade jag tyckt att allt var skit hade jag inte brytt mig. Men när man sticker ut provokationshakan så långt som Calle gjorde i det senaste avsnittet måste man också räkna med att bli ifrågasatt.

Att hantera fakta.

När jag skrev om Juholts kontaktannonsskrävlande fick jag lite pisk i kommentarerna för att jag (och många med mig) ifrågasatte hans person och inte hans politik. Men det går inte att komma ifrån att personligheten avspeglar sig i den politiska hållningen.
Låt mig upprepa vad det var Juholt sa till Expressen om sin kontaktannons:
"Jag fick 800 svar på min annons. Att gå igenom dem var ett rent nöje. Åsa gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann."
Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där han fick frågan hur han såg på att han fått kritik (från bland annat Aftonbladets politiska chefredaktör) för att han skrutit om sina nätdejtingframgångar och då svarade han:
"Det är inte en rakt igenom korrekt recension. Jag har inte kommunicerat med 800 i en kontaktannons".
Tyvärr kom han undan med det, för intervjuaren ställde aldrig följdfrågan:
"Ok, men har du skrutit om det då?"
I en artikel i SvD idag framkommer det att, njaaa, han menade inte svar utan matchningar. Det var alltså inte åttahundra kvinnor som satt och skrev sina svar till Håkan, utan en databas som matchade ihop honom med 800 likasinnade. Vilket borde betyda att Håkans annons var av ett väldigt allmängiltigt slag.
Det är ett spännande sätt han hanterar fakta för att hamna i en intressant och imponerande dager. Om jag skulle hantera sifferuppgifter på samma sätt skulle jag kunna påstå att jag har 876 000 followers på Twitter.

Eller followers och followers, det blir så många träffar om man googlar mitt namn + Twitter.

Om man överför Juholts faktadribblande till den politiska världen kan man fundera över hur han hanterar exempelvis siffrorna i budgetsammanhang för att bli mer populär.

Skittidningen Slitz och småtjejsfluktaren Calle Schulman.

Jag gillar verkligen den nya trenden med pratradio i podcasts och som jag berättat om förut missar jag aldrig Filip och Fredriks radioalster. Sedan en tid tillbaka har även Alex Schulman ett program som jag lyssnar på med största nöje. Alex och hans sidekick, som oftast är Aftonbladets nöjeschef Klas Lindberg, analyserar och kommenterar sin samtid på ett underhållande och vasst sätt. Ibland ringer Alex bror Calle in och är allmänt ohämmad, vilket oftast blir roligt.
I det senaste avsnittet uppstår dock en total härdsmälta. Calle berättar att han är på Zinkensdamms IP och tittar på när friidrottstjejerna tränar.
– Det är 16–17-åringar i små härliga kläder, säger han och berättar att han nu hänger framför höjdhoppsställningen där de "svankar upp fittan". Vidare har han ett råd till damfotbollen, att de ska göra som friidrottstjejerna, "skippa shortsen och visa mer hugg", för då kommer de locka en större publik.
Calle lägger på och lite senare i programmet gör Alex en mycket bra analys av tidningen Slitz sätt att intervjua sina utvikningstjejer och programledarna pratar om hur objektifierande och äckligt alltihop är.
I samband med det inslaget gjorde Amanda Schulman ett mycket berättigat inlägg där hon krävde att "den jävla skittidningen" dvs Slitz, skulle läggas ned, eller åtminstone bojkottas. Detta har både Alex och Calle ställt sig bakom och det har uppmärksammats en hel del i media.
Visst är Slitz en äkta skitpublikation utan existensberättigande, men när Calle Schulman, i en av Sveriges mest nedladdade podcasts, avbryter Alex och säger:
– Vänta lite! Nu ska jag titta på hoppet. Åhhhh! gnyr han lidelsefullt när den 16-åriga friidrottstjejen i sin "lilla härliga dräkt" som, enligt Calle, "visar ordentligt med hugg". Då är det minst lika motbjudande som valfri förnedrande brudartikel i Slitz. Det var dock inget som kommenterades i programmet.

Till Frida på studentdagen.

Det måste ha blivit något fel med tiden, för enligt kalendern är det min lilla baby som tar studenten idag. Min lilla baby som har pianofingrar och de tjockaste kinderna. Så tjocka att den näpna lilla näsan inte syns när man ser henne i profil. Hon som inte har så bråttom med att lära sig gå, men som kan formulera meningen ”Torka tårarna på Frida Good” när hon inte är jättemycket mer än ett år gammal.
Hon som älskar De tre små grisarna och inte har någon brådska med att lära sig cykla heller, utan som istället ser till att få skjuts på flaket på de mindre barnens trehjulingar. Först när hennes två år yngre bror behärskar tvåhjuingen hoppar hon motvilligt av trehjulingsflaket och upp på den riktiga cykelsadeln.
Hon som klipper sig som sin idol Robyn när hon är fem år, är hemligt kär i Martin Timell och suger på tummen i smyg tills hon gott och väl fyllt tvåsiffrigt antal födelsedagar.
De säger alltså att det är min baby som tar studenten idag. Vilken tur att min baby, trots att det nästan inte gått någon tid alls, hunnit växa upp till en klok, påhittig, roligt, vacker, hjärtegod och alldeles underbar ung kvinna. Min baby, min Frida.
Lycka till, älskling.

Gbg–Sthlm tur o retur.

Johan åkte tåg till och från Stockholm idag. När han skulle hem började resan med att tåget var en halvtimme försenat, men när de väl kom iväg försäkrade konduktören i högtalarna att de satt på ett direkttåg som inte skulle göra några stopp på vägen.
– You bet! sa den luttrade Johan till sin kollega, och så åkte de iväg ... femtio meter innan de stannade på grund av att de hamnade bakom något tåg de inte skulle hamna bakom. Sedan var det på den vägen hela hemresan och de blev rejält sena av än den ena, än den andra anledningen.
När de var nästan framme stod en kille och pratade upprört i sin mobiltelefon:
– Ja, det har varit en helt uppfuckad resa från början till slut, allting har gått fel och jag kommer bli jätte...
Han avbröts av högtalarrösten.
– Vi beklagar förseningen och alla olägenheter, men vi har något trevligt att berätta också: Sverige leder med 3–0 i EM-kvalet mot Finland!
Killen blir vit i ansiktet och fortsätter sitt mobilsamtal:
– ... och nu förstörde de jävlarna matchen jag spelar in också!

Om du undrar

hur en hand som fått kokande vatten över sig för en och en halv vecka sedan ser ut kan jag ge dig svar:

Gyllenbrun, flärpig och frasig. Ungefär som en välfriterad vårrulle.

Betydligt trevligare att titta på är Frida och hennes kavaljer som de såg ut när de var på studentbal på Marstrand i lördags:

På torsdag är det studentdags. Vädret verkar bli ganska hyfsat som det ser ut just nu.

Håkanlycka.

Om jag ska vara riktigt ärlig är Göteborg egentligen inget vidare. Staden är varken urban eller kultiverad, det mesta är gubbigt, töntigt och vädret är större delen av året bara skit. Men det finns några klart lysande undantag som gör att vi göteborgare hänger i, och till och med vid enstaka tillfällen kan känna både glädje och stolthet över platsen vi valt som hemort.
Igår var en sådan kväll. De styrande i Göteborg skulle inte kunnat drömma ihop en bättre marknadsförare av rikets andra stad än Håkan Hellström ens om de tog sömnmedel i en månad. I går stod han på scenen i Slottsskogen och i kvällssolen lyckades han förhöja allt göteborgskt till himmelska dimensioner. När Tomas "Hebbe lelle" von Brömssen kommer in på scenen någonstans mitt i konserten i För sent för Edelweiss och möts av den massiva kärleken från en publik med en snittålder på kanske tjugotre, samt sjunger Du säger 'har du tändstickor?' 'Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm', då måste Go:teborgs kommunalpolitiker kissat lite i brallan av lycka.
Det kanske låter som om det skulle vara något tveksamt med en artist som har så starkt lokalpatriotiskt patos, men Håkan klarar den balansgången med bravur och jag skulle vilja påstå att han är den kompletta popstjärnan. Han har allt man kan önska av en scenpersonlighet, musiker, låtskrivare, textförfattare och, faktiskt, även sångare. Jag tycker inte att jag är speciellt onyanserad eller att jag överdriver så värst mycket när jag säger att han skrivit minst tio av de bästa låtarna jag vet och om jag bara skulle få lyssna på en artist resten av livet skulle jag välja Håkan utan tvekan.
När fyrverkeriet falnat och de sista tonerna av Nu kan du få mig så lätt ebbat ut var jag fylld av känslan att jag nu kan dö lycklig. En känsla som är lika sällsynt som värdefull i min ålder. Jag funderade möjligen en smula på om jag var patetisk som, gamla människan, nyss studsat runt och skriksjungit:
Vi går ut och brinner upp i natten
Och skyller allting på våra fyllehuven
Men den smällen tar jag gärna.

Jonathan fick könummer 333.

Andra om Håkankonserten: GP, Expressen

Upplyftande.

Upplyftande denna morgon har varit:
A. Att läsa denna lilla, men helgalna intervju med Björn Ranelid. Måsteläsning!
B. Att det är Håkankonsert i Slottskogsvallen ikväll. Här är min spellista från Scandinaviumkonserten i höstas, som jag peppar med just nu.
C. Att vädret är av världsklass.

PS. Något som däremot är mycket nedslående är att läsa kommentarerna till Facebookgruppen Va fan, låt Kungen gå på strippklubb, som i skrivande stund har drygt 106 000 gillare.

Yo, holt! Hur står det till egentligen?

I helgen skrev Sydsvenskans Per T Ohlsson den fantastiska sosseledarsågningen "Juholts fataliteter" där han jämförde Håkan Juholt med Marve Fleksnes (läs den!). Där refererar han i sin tur till en Juholtintervju som Expressens Cecilia Hagen gjort. När man har läst den förstår man att svenska satiriker står inför ett mission impossible. Att försöka göra satir av någon som är så parodiskt uppblåst i sig själv måste vara dömt att misslyckas.
Svällande av sin egen förträfflighet berättar han den ena framtida klassikern efter den andra, till synes totalt tondöv för hur förbluffande idiotisk han låter.
Grädden på det här pösiga moset är när han berättar om sin lyckade nätdejting:

Jag fick 800 svar på min annons. Att gå igenom dem var ett rent nöje. Åsa gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann. När jag träffade henne första gången fick hon sitta med mig och lyssna på Johnny Cashs "Hurt", den djupt deprimerande låten har varit viktig för mig i livets privata motgångar. Hon klarade det. Och på vår första semester drog jag med henne till Vitryssland. Hon klarade det också och då klarar hon allt.

Var ska man börja? Är han komplett galen eller bara en simpel lögnare? Hur känner sig övriga tilltänkta partiledarkandidater när de blivit förbisprungna av denne megalomaniske skrävlare? Jag kan inte tänka mig något som är mycket värre än att stå och se på när en sådan personlighet får makten och hela härligheten. Och med tanke på det är frågan om inte det största hotet mot Juholt finns inom det egna partiet.