Tre saker jag lärt mig att man inte ska tänka när man målar:
1. "Jag tar inte bort maskeringstejpen nu, utan om ... ett tag." Det blir garanterat ett helvete att få bort maskeringstejp med målarfärg på som suttit kvar i några veckor.
2. "Jag täcker inte golvet för det ska vi ju ändå byta om ... ett tag." Du kan få åratal tillsammans med det där färgfläckiga golvet bara för att du sparade tio minuter genom att skippa täckpappen.
3. "Jag byter inte om till målarkläderna för jag ska ju bara bättra pyttelite." Detta är klassikernas klassiker och behöver inte ens kommenteras.
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
Inte som jag tänkt mig.
Vid det här laget hade jag planerat att det skulle vara dags för ett inlägg där jag berättade hur bra allting löst sig. Att min iPhone var igång igen efter risbehandlingen och att handen mådde prima. Men istället har jag en, i och för sig fungerande, men värdelöst mörkskärmad, telefon som är utdömd som irreparabel och en hand som ser ut så här:
Läskigare och läskigare dag för dag. Och jag har bara mig själv att skylla.
Läskigare och läskigare dag för dag. Och jag har bara mig själv att skylla.
Underbara Stenis!
Falsk blygsamhet är något av de värsta jag vet. När en person med ett ego som en större kontinent (tänk Ranelid, Persson, Guillou och nu även Juholt) börjar jiddra om att "jag är inget speciellt, jag har bara duktiga medarbetare" då retas min uppstötningsreflex.
Men Jantelagen är inte heller någon höjdare. Att någon som verkligen åstadkommit något bra måste hålla sig på mattan och inte får sticka ut är ett mycket sorgligt kännetecken för vårt land.
Slutligen brukar så kallade "vinnarskallar" ofta vara jobbiga typer med osund egofixering och lika skarpa som välanvända armbågar.
Igår kväll var det en person som visade hur det är att ha västvärldens mest välutvecklade vinnarskalle, en talang som springer i cirklar runt vilken annan världsstjärna som helst och som ändå visade prov på en helt unik och äkta ödmjukhet som inte löd under någon Jantelag.
Jag pratar förstås om vinnare av Mästarnas Mästare, Ingemar Stenmark. Att se honom gå i mål i den avgörande tävlingens sista heat, innan Anders Limpar ens tagit sig över startlinjen, det var en helt underbar scen och den mest välförtjänta segern jag kan tänka mig.
Men Jantelagen är inte heller någon höjdare. Att någon som verkligen åstadkommit något bra måste hålla sig på mattan och inte får sticka ut är ett mycket sorgligt kännetecken för vårt land.
Slutligen brukar så kallade "vinnarskallar" ofta vara jobbiga typer med osund egofixering och lika skarpa som välanvända armbågar.
Igår kväll var det en person som visade hur det är att ha västvärldens mest välutvecklade vinnarskalle, en talang som springer i cirklar runt vilken annan världsstjärna som helst och som ändå visade prov på en helt unik och äkta ödmjukhet som inte löd under någon Jantelag.
Jag pratar förstås om vinnare av Mästarnas Mästare, Ingemar Stenmark. Att se honom gå i mål i den avgörande tävlingens sista heat, innan Anders Limpar ens tagit sig över startlinjen, det var en helt underbar scen och den mest välförtjänta segern jag kan tänka mig.
lördag 28 maj 2011
En Prince till Slottsskogen.
Som jag har berättat går min iPhone på risdiet och jag har fått plocka fram min gamla Ericssontelefon. På eftermiddagen igår såg jag nyheten att Prince är bokad för Way out West och messade genast (mödosamt, för jag hade glömt hur den fungerade) till Frida.
"Prince till WoW!" skrev jag och fick ett oväntat svar:
"Fattar inte".
Men Frida! tänkte jag. Du vet väl för jösse namn vem Prince är och hur stor han är?! men skrev för säkerhets skull en förklaring:
"Världens största åttiotalsdvärg! Purple Rain!"
men blev bara ännu mer frustrerad när jag fick ett mycket tveksamt:
"Ok?" till svar.
Sedan glömde jag av alltihop ända tills Frida kom med dagens GP och sa:
– Prince kommer till WoW!
Mycket förvånad förklarade jag att det var det jag messat om igår.
– Vadå? Jag har inte fått något om det! Frida var helt oförstående.
Det visade sig alltså att min gamla telefon hade hennes gamla nummer i minnet, ett nummer som numera tillhör någon stackare som fått förvirrade meddelanden om åttiotalsdvärgar och lila regn från en helt okänd crazy lady.
"Prince till WoW!" skrev jag och fick ett oväntat svar:
"Fattar inte".
Men Frida! tänkte jag. Du vet väl för jösse namn vem Prince är och hur stor han är?! men skrev för säkerhets skull en förklaring:
"Världens största åttiotalsdvärg! Purple Rain!"
men blev bara ännu mer frustrerad när jag fick ett mycket tveksamt:
"Ok?" till svar.
Sedan glömde jag av alltihop ända tills Frida kom med dagens GP och sa:
– Prince kommer till WoW!
Mycket förvånad förklarade jag att det var det jag messat om igår.
– Vadå? Jag har inte fått något om det! Frida var helt oförstående.
Det visade sig alltså att min gamla telefon hade hennes gamla nummer i minnet, ett nummer som numera tillhör någon stackare som fått förvirrade meddelanden om åttiotalsdvärgar och lila regn från en helt okänd crazy lady.
Sötnosar.
Du känner ju mig vid det här laget och förstår att jag förstås inte kan låta bli att lägga upp det här klippet med kattmamman som tröstkramar sin mardrömmande lilla unge.
Vid 0:34 kommer du också att smälta.
Vid 0:34 kommer du också att smälta.
fredag 27 maj 2011
Bränn- och vattenskadat.
"Sätt ugnen på max 50°C. Plocka upp ur vattnet, tag ut innanmätet och förbered riset. Efter ugnstorkning, låt ligga i riset i minst fyrtioåtta timmar."
Nej, det här är inte ett utdrag ur något omständligt matrecept utan exempel på olika tips jag fick om hur man best räddar en iPhone som hamnat i en skål med vatten.
"En iPhone i en skål med vatten, hur i allsin dar?" undrar du, och därför backar jag bandet till igår vid middagstid.
Jag skulle koka potatis, och eftersom det var färskpotatis kokade jag upp vattnet först. När jag lagt i potatisarna märkte jag att det var för mycket vatten och skulle hälla ut lite i vasken. Vid genomförandet av detta lyckades jag skvimpa ut kokande vatten över hela min högerhand. Det gjorde helvetiskt ont, framförallt efter en stund, och jag var tvungen att sitta med handen i en skål isvatten hela kvällen. Det, och en aloe vera-gelé som jag fick av min snälla kompis Annika, lindrade en hel del, men det sved fortfarande ordentligt när jag gick och la mig. Därför tog jag med en skål med kallt vatten som jag ställde vid sängen, så att jag kunde kyla av min stackars hand när den smärtade för mycket.
I morse vaknade jag av att min telefon, som också låg bredvid sängen, ringde. Jag tog upp den, svarade och ... Plums! Rakt ner i vattenskålen. Halvt panikslagen lyfte jag upp den drypande luren och hann se varningsmeddelandet Detta tillbehör är inte anpassat för iPhone innan den slutligen slocknade och dog.
Så nu har jag inte bara en rödsvullen och svidande högerhand, jag får dessutom hålla tillgodo med en fem år gammal Sony Ericssontelefon utan batterilucka. Men jag håller en värkande tumme för att ris- och ugnstorkartricket gör susen och att den återuppväcks till jordelivet på den tredje dagen.
Nej, det här är inte ett utdrag ur något omständligt matrecept utan exempel på olika tips jag fick om hur man best räddar en iPhone som hamnat i en skål med vatten.
"En iPhone i en skål med vatten, hur i allsin dar?" undrar du, och därför backar jag bandet till igår vid middagstid.
Jag skulle koka potatis, och eftersom det var färskpotatis kokade jag upp vattnet först. När jag lagt i potatisarna märkte jag att det var för mycket vatten och skulle hälla ut lite i vasken. Vid genomförandet av detta lyckades jag skvimpa ut kokande vatten över hela min högerhand. Det gjorde helvetiskt ont, framförallt efter en stund, och jag var tvungen att sitta med handen i en skål isvatten hela kvällen. Det, och en aloe vera-gelé som jag fick av min snälla kompis Annika, lindrade en hel del, men det sved fortfarande ordentligt när jag gick och la mig. Därför tog jag med en skål med kallt vatten som jag ställde vid sängen, så att jag kunde kyla av min stackars hand när den smärtade för mycket.
I morse vaknade jag av att min telefon, som också låg bredvid sängen, ringde. Jag tog upp den, svarade och ... Plums! Rakt ner i vattenskålen. Halvt panikslagen lyfte jag upp den drypande luren och hann se varningsmeddelandet Detta tillbehör är inte anpassat för iPhone innan den slutligen slocknade och dog.
Så nu har jag inte bara en rödsvullen och svidande högerhand, jag får dessutom hålla tillgodo med en fem år gammal Sony Ericssontelefon utan batterilucka. Men jag håller en värkande tumme för att ris- och ugnstorkartricket gör susen och att den återuppväcks till jordelivet på den tredje dagen.
torsdag 26 maj 2011
Till förväxling lika.
onsdag 25 maj 2011
My precious.
En av mina käraste ägodelar är min porslinsblomma som klänger runt ett av mina fönster. Just nu blommar den extra mycket och på kvällarna doftar de lätt overkliga blommorna helt ljuvligt.
Vad har jag för poäng med det här, då? Ingen, förutom att du nu kan bocka av katt, stickning och krukväxter i den här bloggen. Tantbloggen är komplett!
Jag fick den som ett litet skott när jag var tonåring. Ett skott från mammas stora, fina exemplar som hon i sin tur fått som skott från mormor.
Min barnbarnsblomma.
Vad har jag för poäng med det här, då? Ingen, förutom att du nu kan bocka av katt, stickning och krukväxter i den här bloggen. Tantbloggen är komplett!
måndag 23 maj 2011
Musik för nyskilda – titeln är bättre än låtarna.
Jag vill så gärna älska Mauro Scoccos nya skiva Musik för nyskilda, men när jag lyssnat på den några gånger inser jag hur mycket mer jag gillar Mauro som person än som artist.
Därmed inte sagt att det är dåligt, det är snubblande nära att det blir riktigt, riktigt bra ibland. Förutom de låtar som redan är släppta som singlar, Jag saknar oss och Adrenalin, är den fina lilla Dåligt väder en av plattans bästa. Två andra är den lätt Springsteenklingande Mina tonårsvintrar och Lustans Lakejersofta Jagar en skugga.
En annan låt som är släppt tidigare är Julkort från New York, men det är märkligt att lägga in en renodlad jullåt på ett "vanlig" album, hur bra den än är blir den ångestframkallande i slutet av maj.
Men så finns det ett par riktiga stolpskott också. Hela mitt liv är så obegripligt käck att den får Lotta Engberg att framstå som Kafka och så är det Ensam kvar i stan. Igen? Har inte Mauro Scocco varit ensam kvar i Sommarstockholm typ fjorton somrar förut? Det känns så i alla fall.
Jag är lätt skeptisk till countrytongångarna i Lidingövägen, betydligt mer positiv till den Tom Waitsiga (många referenser blire) Bröllop på havets botten. Och så tycker jag att plattans titel är en av de bästa någonsin. Musik för nyskilda. Så himla lysande, så himla Mauro. Om hans låtar skulle vara lika bra som den titeln, och lika bra som han är rolig i Mauro och Pluras kök, så skulle han vara bäst i landet. Lätt.
Mauro Scocco, Musik för nyskilda, musik, recensioner
Därmed inte sagt att det är dåligt, det är snubblande nära att det blir riktigt, riktigt bra ibland. Förutom de låtar som redan är släppta som singlar, Jag saknar oss och Adrenalin, är den fina lilla Dåligt väder en av plattans bästa. Två andra är den lätt Springsteenklingande Mina tonårsvintrar och Lustans Lakejersofta Jagar en skugga.
En annan låt som är släppt tidigare är Julkort från New York, men det är märkligt att lägga in en renodlad jullåt på ett "vanlig" album, hur bra den än är blir den ångestframkallande i slutet av maj.
Men så finns det ett par riktiga stolpskott också. Hela mitt liv är så obegripligt käck att den får Lotta Engberg att framstå som Kafka och så är det Ensam kvar i stan. Igen? Har inte Mauro Scocco varit ensam kvar i Sommarstockholm typ fjorton somrar förut? Det känns så i alla fall.
Jag är lätt skeptisk till countrytongångarna i Lidingövägen, betydligt mer positiv till den Tom Waitsiga (många referenser blire) Bröllop på havets botten. Och så tycker jag att plattans titel är en av de bästa någonsin. Musik för nyskilda. Så himla lysande, så himla Mauro. Om hans låtar skulle vara lika bra som den titeln, och lika bra som han är rolig i Mauro och Pluras kök, så skulle han vara bäst i landet. Lätt.
Mauro Scocco, Musik för nyskilda, musik, recensioner
Gemensam nämnare?
Vad är det för likhet mellan orden handtag, element, lampknapp, spik och kontakt?
Jo, allihop avslöjar din hantverkaramatörism. Nej, ska du bli tagen på allvar på K-Rauta ska du istället snacka om trycke, radiator, brytare, dyckert och uttag.
Vad finns det fler för proffsmarkörord i hemmafixargenren?
Jo, allihop avslöjar din hantverkaramatörism. Nej, ska du bli tagen på allvar på K-Rauta ska du istället snacka om trycke, radiator, brytare, dyckert och uttag.
Vad finns det fler för proffsmarkörord i hemmafixargenren?
lördag 21 maj 2011
One down.
Maggan tar sitt åtagande med att försvara vårt hem mot hotfulla inkräktare på fullaste allvar.
Foto: Frida Good
Foto: Frida Good
onsdag 18 maj 2011
Min hantverksgärning i bilder.
Redo för en dag med altanoljning:
Sista snutten! (Nu kan jag ångra lite att jag inte tog vara på det fina vädret på ett annat sätt.)
Här är det problematiska kökshörnet innan Johan tog itu med det:
När han var klar (+ typ tre månader) var det min tur att ta vid.
Färdigt! (Det ser väldigt enkelt och smidigt när man visar jobbet med före- och efterbilder. Men rätt pyssligt är det allt för att få det bra.)
Och så tre garderobsdörrar som aldrig blev bra vid förra målningen. Nu nylackade och fina. Målade bänkskivan sedan också, nu har jag ett elände att hålla ordning på Maggan.
Har du förresten tänkt på att det finns en kommentar som jag tror alla gör-det-självare fått. När man stolt visar sitt projekt är det garanterat alltid någon som ska skoja till det och säga Du kan få komma hem till mig också och måla/snickra/fixa, hö, hö! Och vips är den tidigare så nöjda hemmafixaren reducerad till en simpel hjälpreda för enklare tjänster.
Sista snutten! (Nu kan jag ångra lite att jag inte tog vara på det fina vädret på ett annat sätt.)
Här är det problematiska kökshörnet innan Johan tog itu med det:
När han var klar (+ typ tre månader) var det min tur att ta vid.
Färdigt! (Det ser väldigt enkelt och smidigt när man visar jobbet med före- och efterbilder. Men rätt pyssligt är det allt för att få det bra.)
Och så tre garderobsdörrar som aldrig blev bra vid förra målningen. Nu nylackade och fina. Målade bänkskivan sedan också, nu har jag ett elände att hålla ordning på Maggan.
Har du förresten tänkt på att det finns en kommentar som jag tror alla gör-det-självare fått. När man stolt visar sitt projekt är det garanterat alltid någon som ska skoja till det och säga Du kan få komma hem till mig också och måla/snickra/fixa, hö, hö! Och vips är den tidigare så nöjda hemmafixaren reducerad till en simpel hjälpreda för enklare tjänster.
tisdag 17 maj 2011
Vad gör jag nu för tiden?
Som du kanske vet har jag slutat på mitt gamla jobb och börjar inte på det nya förrän den femtonde augusti. Jag är alltså ledig! Helt absurt länge! Och på rätt årstid! Jag vet, det är så jag får lust att brista ut i Pernilla Wibergs gamla dänga.
Hur fördriver jag då mina dagar? Jo, genom att försöka ta tillvara det faktum att jag nu hinner göra sådant som i princip alltid är överkurs eller dåligt samvete under normala arbetsförhållanden.
Här är några exempel på vad jag gjort de senaste dagarna: jag har varit i järnaffären och köpt en ovanlig glödlampa till ugnen, skruvat ned ett väggfast skrivbord och spacklat och målat över skruvhålen, varit på återvinningsstationen med gammal junk och tomma oljetråg från altanprojektet. När jag stod där vid Brännbart kom jag på en tweet som jag blev lite nöjd med:
Vidare har jag varit på Ikea och köpt servetter, batterier, ljus och en skrivbordslampa till Jonathan, letat mig fram till Lidl i Västra Frölunda, jag har upptäckt att de har sjukt god (och billig) juice, müsli och mörk choklad. Och så har jag tagit mig an de där listerna som naturligtvis inte blivit målade sedan sist. Spacklat, slipat och grundat. Imorgon ska jag lacka. Precis som förra gången infann sig en engagerad assistent:
För att hjärnan inte ska sagga ihop har jag lyssnat mycket på radio. När jag var på Ikea hörde jag Epstein i P1 och en intervju med Håkan Juholt. Herregud det känns som om den mannen skulle kunna offra sin mormor på populismens altare. Innan han öppnar munnen verkar det som om han varje gång tänker Hur ska jag svara för att vinna poäng i den här frågan, då? Lite av en politikens Ernst Kirchsteiger. En insmickrande mysfarbror som går hem i stugorna. Med den skillnaden att den ene gör anspråk på förvaringen i hallen och den andre på statsministerposten.
Hur fördriver jag då mina dagar? Jo, genom att försöka ta tillvara det faktum att jag nu hinner göra sådant som i princip alltid är överkurs eller dåligt samvete under normala arbetsförhållanden.
Här är några exempel på vad jag gjort de senaste dagarna: jag har varit i järnaffären och köpt en ovanlig glödlampa till ugnen, skruvat ned ett väggfast skrivbord och spacklat och målat över skruvhålen, varit på återvinningsstationen med gammal junk och tomma oljetråg från altanprojektet. När jag stod där vid Brännbart kom jag på en tweet som jag blev lite nöjd med:
Vidare har jag varit på Ikea och köpt servetter, batterier, ljus och en skrivbordslampa till Jonathan, letat mig fram till Lidl i Västra Frölunda, jag har upptäckt att de har sjukt god (och billig) juice, müsli och mörk choklad. Och så har jag tagit mig an de där listerna som naturligtvis inte blivit målade sedan sist. Spacklat, slipat och grundat. Imorgon ska jag lacka. Precis som förra gången infann sig en engagerad assistent:
För att hjärnan inte ska sagga ihop har jag lyssnat mycket på radio. När jag var på Ikea hörde jag Epstein i P1 och en intervju med Håkan Juholt. Herregud det känns som om den mannen skulle kunna offra sin mormor på populismens altare. Innan han öppnar munnen verkar det som om han varje gång tänker Hur ska jag svara för att vinna poäng i den här frågan, då? Lite av en politikens Ernst Kirchsteiger. En insmickrande mysfarbror som går hem i stugorna. Med den skillnaden att den ene gör anspråk på förvaringen i hallen och den andre på statsministerposten.
söndag 15 maj 2011
Riskettan – könskonserverande och statsfinansierat geschäft.
Den här våren har två händelser sammanfallit som, båda var för sig, dränerar plånboken till en ökentorr och skinntorrslamsig materia, nämligen student och körkortstagning. Det är Frida som står för båda och hon är naturligtvis värd varenda krona.
Men detta till trots är lilla mamma av förklarliga skäl lite on edge i fråga om vad körkortsbyråkraterna hittar på. (Och apropå DDR-byråkrati i sin prydno så har jag skrivit om handledarkursen här.)
För deras påhitt innebär ofelbart att mer pengar ska halas upp.
Och halas upp.
Och halas upp.
Den här veckan har varit en klassisk upphalarvecka. Två obligatoriska kurser, Riskettan och Risktvåan. 650:- respektive 2.100:- har avklarats. Risktvåan är det som på min tid hette Halkkörning och den har jag ingenting att invända mot (förutom priset).
Riskettan, däremot, den är ett rent geschäft med en politiskt korrekt täckmantel.
Det är en tretimmarskurs, handhaven av körskolorna, som handlar om olika riskbeteenden i samband med bilkörning. Som alkohol, droger och trötthet. Och vem kan ifrågasätta det rimliga i en sådan kurs, jag bara frågar? Ett sådant ifrågasättande leder ofelbart till motfrågan "Men, tycker du det är braaa med alkohol i trafiken?"
Eller är det möjligen så att körkortsutbildningen innehåller en massa viktiga moment som inte behöver läras ut i tretimmarskurser à 650:-? Trafikregler? Vägskyltar? Trafikvett? Onekligen också väsentlig kunskap för körkortsaspiranter, men där uppköraren själv förväntas plugga och svara rätt på teoriprovets frågor som handlar om dessa ämnen.
Varför kan inte samma förfarande ske med kunskap om riskbeteende i trafiken? Jo, för då skulle sexhundrafemtiokronorskursernas existensberättigande försvinna fortare än någon hinner säga statsfinaniserat ocker.
För att en tretimmarskurs med magert matnyttigt innehåll ska fylla ut sin stipulerade tid krävs naturligtvis en massa utfyllnadsmoment av övningskaraktär. Frida berättade om ett av dessa. Det gick ut på att gruppen delades in i två grupper, en med tjejer och och en med killar. Sedan fick de gå fram till varsin whiteboard och skriva upp saker som är typiska för det motsatta könet.
På tjejernas tavla skrevs följande om vad som utmärker killarna:
Högljudda
Oförsiktiga
Risktagande
Vara värst
Spela tuffa
Och på killarnas tavla skrevs följande om vad som definierar tjejer:
Ansvarstagande
Kan inte vara fler än två
Falska
Försiktiga
Modemedvetna
Sedan konstaterade kursledaren att det är skillnad på tjejer och killar, och att killar råkar ut för fler olyckor.
Ok, varför inte dra den här typen av fakta till fler områden än kön? Hur är det med olika nationaliteters olycksstatistik? Religiös tillhörighet? Eller varför inte olycksstatistiken mellan bögar och straighta? Flator och straighta? Om man ändå är i farten att lite så där konsekvenslöst ägna sig åt fördomskonserverade övningar.
Jag hoppas att min ansvarstagande, tvåsamma, falska, försiktiga och modemedvetna dotter snart tar sitt körkort och att inte hennes första tid som bilförare störs av någon högljudd, oförsiktig, risktagande värsting till spelat tuff kille. För så är det i trafiken, det har körskolan talat om. För sexhundrafemtio kronor.
Men detta till trots är lilla mamma av förklarliga skäl lite on edge i fråga om vad körkortsbyråkraterna hittar på. (Och apropå DDR-byråkrati i sin prydno så har jag skrivit om handledarkursen här.)
För deras påhitt innebär ofelbart att mer pengar ska halas upp.
Och halas upp.
Och halas upp.
Den här veckan har varit en klassisk upphalarvecka. Två obligatoriska kurser, Riskettan och Risktvåan. 650:- respektive 2.100:- har avklarats. Risktvåan är det som på min tid hette Halkkörning och den har jag ingenting att invända mot (förutom priset).
Riskettan, däremot, den är ett rent geschäft med en politiskt korrekt täckmantel.
Det är en tretimmarskurs, handhaven av körskolorna, som handlar om olika riskbeteenden i samband med bilkörning. Som alkohol, droger och trötthet. Och vem kan ifrågasätta det rimliga i en sådan kurs, jag bara frågar? Ett sådant ifrågasättande leder ofelbart till motfrågan "Men, tycker du det är braaa med alkohol i trafiken?"
Eller är det möjligen så att körkortsutbildningen innehåller en massa viktiga moment som inte behöver läras ut i tretimmarskurser à 650:-? Trafikregler? Vägskyltar? Trafikvett? Onekligen också väsentlig kunskap för körkortsaspiranter, men där uppköraren själv förväntas plugga och svara rätt på teoriprovets frågor som handlar om dessa ämnen.
Varför kan inte samma förfarande ske med kunskap om riskbeteende i trafiken? Jo, för då skulle sexhundrafemtiokronorskursernas existensberättigande försvinna fortare än någon hinner säga statsfinaniserat ocker.
För att en tretimmarskurs med magert matnyttigt innehåll ska fylla ut sin stipulerade tid krävs naturligtvis en massa utfyllnadsmoment av övningskaraktär. Frida berättade om ett av dessa. Det gick ut på att gruppen delades in i två grupper, en med tjejer och och en med killar. Sedan fick de gå fram till varsin whiteboard och skriva upp saker som är typiska för det motsatta könet.
På tjejernas tavla skrevs följande om vad som utmärker killarna:
Högljudda
Oförsiktiga
Risktagande
Vara värst
Spela tuffa
Och på killarnas tavla skrevs följande om vad som definierar tjejer:
Ansvarstagande
Kan inte vara fler än två
Falska
Försiktiga
Modemedvetna
Sedan konstaterade kursledaren att det är skillnad på tjejer och killar, och att killar råkar ut för fler olyckor.
Ok, varför inte dra den här typen av fakta till fler områden än kön? Hur är det med olika nationaliteters olycksstatistik? Religiös tillhörighet? Eller varför inte olycksstatistiken mellan bögar och straighta? Flator och straighta? Om man ändå är i farten att lite så där konsekvenslöst ägna sig åt fördomskonserverade övningar.
Jag hoppas att min ansvarstagande, tvåsamma, falska, försiktiga och modemedvetna dotter snart tar sitt körkort och att inte hennes första tid som bilförare störs av någon högljudd, oförsiktig, risktagande värsting till spelat tuff kille. För så är det i trafiken, det har körskolan talat om. För sexhundrafemtio kronor.
fredag 13 maj 2011
Kattest.
onsdag 11 maj 2011
Mauros blöta Dressmanntischa.
Första raderna i Mauro Scoccos senaste låt Jag saknar oss lyder:
Visst var det vackert
Nätterna på Ljusterö
Du hoppade från bryggan
I min Rolling Stones-t-shirt
När Mauro skrev de raderna var en Rolling Stoneströja, om än inte något supercreddigt rock´n´roll-plagg, så åtminstone något man som popikon med koll gärna ser sin flickvän bada i. Jag kan bara föreställa mig hans frustration när Stones sålde rätten att använda den signifikanta tungan till svennebananinstitutionen Dressmann. Plötsligt blev den där hoppscenen vid bryggan på Ljusterö till något betydligt töntigare.
Och att han skrev texten innan Stones sellout har jag fått bekräftat via en väldigt trovärdig källa på Twitter:
Visst var det vackert
Nätterna på Ljusterö
Du hoppade från bryggan
I min Rolling Stones-t-shirt
När Mauro skrev de raderna var en Rolling Stoneströja, om än inte något supercreddigt rock´n´roll-plagg, så åtminstone något man som popikon med koll gärna ser sin flickvän bada i. Jag kan bara föreställa mig hans frustration när Stones sålde rätten att använda den signifikanta tungan till svennebananinstitutionen Dressmann. Plötsligt blev den där hoppscenen vid bryggan på Ljusterö till något betydligt töntigare.
Och att han skrev texten innan Stones sellout har jag fått bekräftat via en väldigt trovärdig källa på Twitter:
måndag 9 maj 2011
Dags att tömma mobilkameran.
Jag vet inte längre för vilken gång i ordningen, men det är ett återkommande moment här. Vi värmer upp med en bild på en gatuarbetare på Kungsgatan i Göteborg som myser under sitt parasoll. (Fast egentligen var det ett innovativt sätt att fixa ett jätteparaply.)
Vem hade kunnat ana att det försiggick tråkiga trakasserier i självaste lagens boning?
Och så hittade jag en ännu finare bild på Fridas sjöjungfrudräkt.
Jag konstaterar att även direktreklamen har börjat ägna sig åt ironi:
Ännu ett exempel på knasiga ställen där Maggan gillar att lägga sig.
Min senaste nagellacksstyling. När jag åt lunch på NK i Stockholm idag frågade clubblazermannen som var min bordsgranne om det var ett tecken för någon sekt.
Och på planet hem fick jag se att smörgåstillverkaren tar lite lätt på det här med vad de görs av. Eller hur ska man annars tolka citationstecknen?
Och i flygtidningen hittade jag en bild som jag först trodde var finalisterna i Sveriges sämst klädda.
Men det var visst deltagarna i Körslaget.
Vem hade kunnat ana att det försiggick tråkiga trakasserier i självaste lagens boning?
Och så hittade jag en ännu finare bild på Fridas sjöjungfrudräkt.
Jag konstaterar att även direktreklamen har börjat ägna sig åt ironi:
Ännu ett exempel på knasiga ställen där Maggan gillar att lägga sig.
Min senaste nagellacksstyling. När jag åt lunch på NK i Stockholm idag frågade clubblazermannen som var min bordsgranne om det var ett tecken för någon sekt.
Och på planet hem fick jag se att smörgåstillverkaren tar lite lätt på det här med vad de görs av. Eller hur ska man annars tolka citationstecknen?
Och i flygtidningen hittade jag en bild som jag först trodde var finalisterna i Sveriges sämst klädda.
Men det var visst deltagarna i Körslaget.
torsdag 5 maj 2011
Nu ska jag negga om positivt tänkande.
Det finns nog inte en enda mental coach som inte anger positivt tänkande som en de viktigaste nycklarna till framgång. Men ju mer jag ser mig omkring i världen, desto mer känner jag att detta lett fram till grava missuppfattningar och att väldigt många projekt och livsöden har gått åt helvete på grund av vår överdrivna fokusering på det positiva tänkandet. Driv, handlingskraft och målmedvetenhet är sådant som för oss framåt och som kan få människor att uträtta stordåd. Men det måste ske i kombination med riskbedömning, krisberedskap och en förmåga att se runt hörnet där eventuella hotbilder kan torna upp sig.
Den som enbart ägnar sig åt positivt tänkande hemfaller väldigt ofta istället åt önsketänkande och vill överhuvud taget inte kännas vid att det kan uppstå några problem.
– Tänk positivt! säger de när man försöker indikera att vägen till framgång kanske kan ha ett och annat gupp.
Om en Atlantseglare skulle resonera på samma sätt skull hon eller han bara packa för modesta vindar, lagom solsken och trivsamma temperaturer. Ett aldrig så positivt tänkande ersätter inga nödraketer i världen, hur gärna vi än vill.
Den som enbart ägnar sig åt positivt tänkande hemfaller väldigt ofta istället åt önsketänkande och vill överhuvud taget inte kännas vid att det kan uppstå några problem.
– Tänk positivt! säger de när man försöker indikera att vägen till framgång kanske kan ha ett och annat gupp.
Om en Atlantseglare skulle resonera på samma sätt skull hon eller han bara packa för modesta vindar, lagom solsken och trivsamma temperaturer. Ett aldrig så positivt tänkande ersätter inga nödraketer i världen, hur gärna vi än vill.
tisdag 3 maj 2011
"Hemleverans".
Jag har beställt en skrymmande och tung grej på nätet. Jag hade lika gärna kunnat gå till en fysisk butik och köpa den, men att den var liiite billigare och att hemleverans ingick avgjorde saken till internetbutikens fördel.
Igår kom min "hemleverans". I form av den här avin:
Vi har sökt dig... För tio år sedan kunde man säga Jag har försökt ringa dig, men inte fått tag på dig. Det kan man inte idag. Vad jag undrar är hur Posten sökt mig. Med hjälp av en specialtränad mungobjörn som vet var alla Sveriges invånare bor? Genom att använda en supertrimmad radar som känner igen paketmottagarens DNA? Med slagruta? De har i alla fall inte sökt mig genom att ringa på min telefon.
Igår kom min "hemleverans". I form av den här avin:
Vi har sökt dig... För tio år sedan kunde man säga Jag har försökt ringa dig, men inte fått tag på dig. Det kan man inte idag. Vad jag undrar är hur Posten sökt mig. Med hjälp av en specialtränad mungobjörn som vet var alla Sveriges invånare bor? Genom att använda en supertrimmad radar som känner igen paketmottagarens DNA? Med slagruta? De har i alla fall inte sökt mig genom att ringa på min telefon.
måndag 2 maj 2011
"Ädelträ blir så vackert när det grånar".
Jag har alltid tänkt att det är lata människor som hävdar detta. Och än mer säker på min sak blev jag efter att ha slipat och oljat våra utemöbler idag. Titta på mina före- och efterbilder och försök sen säga att det inte stämmer:
Grå och sorglig.
Rödbrun och störtfräsch.
Och på den vägen är det:
Snart ska jag ta hela däcket också. Men några bra avsnitt av P3 Dokumentär i öronen så går det hur lätt som helst.
Grå och sorglig.
Rödbrun och störtfräsch.
Och på den vägen är det:
Snart ska jag ta hela däcket också. Men några bra avsnitt av P3 Dokumentär i öronen så går det hur lätt som helst.
söndag 1 maj 2011
Gårdagen i bilder.
I går var det alltså dags att korka upp skumpan för tjugo års äktenskap. Extremt fint väder förärade vädergudarna oss.
Kvällens meny hade inhandlats i Feskekôrka och inleddes med ostron. För första gången tyckte jag att det var gott på riktigt.
Bröllopsklänningen var, som sagt, inhängd i förrådet igen, och ersatt med en utan rosett på rumpan. En som dessutom gick att komma i.
Och apropå bekväma kläder, Frida skulle på ny studentskiva, den här gången med tema åttiotal. Hon valde att förvandla sig till en Susanne Lanefelt lookalike.
Hon messade nyss att hon dansat tills hon nästan svimmade. Det fick mig att fundera på om det inte är en bra idé med en fest där alla kan komma i gympakläder. Motionera med festmetoden. Festa med motioneringsmetoden. Det finns nåt där, inte sant?
Kvällens meny hade inhandlats i Feskekôrka och inleddes med ostron. För första gången tyckte jag att det var gott på riktigt.
Bröllopsklänningen var, som sagt, inhängd i förrådet igen, och ersatt med en utan rosett på rumpan. En som dessutom gick att komma i.
Och apropå bekväma kläder, Frida skulle på ny studentskiva, den här gången med tema åttiotal. Hon valde att förvandla sig till en Susanne Lanefelt lookalike.
Hon messade nyss att hon dansat tills hon nästan svimmade. Det fick mig att fundera på om det inte är en bra idé med en fest där alla kan komma i gympakläder. Motionera med festmetoden. Festa med motioneringsmetoden. Det finns nåt där, inte sant?