I morgon har vi tjugoårig bröllopsdag.

I dag pratas det väldigt mycket om ett bröllop i London, men själv tänker jag mer på vad som hände i Grinneröds kyrka i Ljungskile för tjugo år sedan imorgon. Då såg det ut så här:

För tjugo år sedan stod jag där i den puffigt fluffiga klänningen som inte ens kan stava till minimalism. Och igår tänkte jag prova den igen på skoj. Fast var det så himla skoj egentligen? Början var väl okey:

Men bakifrån visar det sig att jag... eh... måste ha fått kraftigare benstomme.

Inte en chans att knäppa hela vägen upp. Nej, den fula klänningen får hänga i förrådet och skämmas i tjugo år till.

Fast Maggan tyckte den utgjorde ett bra gömställe.

Inte född igår.

Nästa vecka jag jag vara med i Young Lions-juryn och vaska fram vilka unga talanger som ska få åka till reklamfestivalen i Cannes i juni. Men innan juryarbetet sätter igång ska vi fylla i ett registreringsformulär med några olika uppgifter, bland annat födelsedatum.
Och, vad ser jag då, om inte att Cannes Lionsorganisationen tar höjd för de eventuella 106-åringar som kan tänkas vara jurydeltagare:

Det är fint på något vis att årsvalmöjligheten börjar när förra seklet var ungt.

AP-ropå utklädningskläder.

Upptäckt i torkskåpet: Vänd ut-och-in på ett par cykelbyxor och vips har du en babiankostym.

Ett par lurviga polisonger till det så är maskeraddräkten biff.

Den lila sjöjungfrun.

Jag hann precis fånga en ganska stressad Mermaid-Frida innan hon simmade iväg till en studentskiva med tema "havet".

Helt själv har hon knåpat ihop kostymen som förvandlade henne till Ariels kusin.

Och någonstans på Cypern...

...sitter en hotellägare och funderar på varför det går så trögt med bokningarna från Sverige.

"Mindre lyckade hotellnamn". Känns som om det skulle kunna bli en serie. Har du något fler exempel?

Påskris.

Vill önska dig en riktigt glad påsk med en bild från gårdagens GT (som lästes i den tjugogradiga värmen på altanen, btw).

Det ska fan vara GT-försäljare när man får den här behandlingen av sin uppdragsgivare när man fyller år.

Typografiskt tonläge.

På köksbordet i morse hittade jag ett till magasin förklätt annonsblad med titeln A perfect guide. Jag är osäker på om den följde med GP eller det så kallade Gresabladet, det vill säga Norra Halland. Hursomhelst hade man tittat både en och femtiotvå gånger på DI Weekend, och... nja, jag är skeptisk.

Både skribenter och intervjuobjekt är i och för sig av hög kvalitet, men det känns ändå som om allt är gjort med någon mindre engagerad kroppsdel, typ en lilltå.
En sak slog mig när det kom till typografin att nätet gjort att valet mellan versal-gement och versalt inte längre är en utseendefråga. För mig blir det nästan outhärdligt att läsa en intervju där det känns som om INTERVJUAREN SKRIKER FRAM ALLA FRÅGOR! Som här till Mia Skäringer:

Sluta gapa, jag är inte döv! Inte Mia Skäringer heller, vad jag vet.

Gårdagsnoteringar.

För ett par veckor sedan åkte min mamma buss i Göteborg. När hon skulle gå av såg chauffören inte det, utan körde iväg när hon stod på avstigningstrappan. Hon tvingades hoppa av bussen och föll och bröt höften. Operation, höftprotes och Mölndals ortopedavdelning följde denna mycket olyckliga händelse, men i förrgår fick hon komma hem igen. Naturligtvis innebär det en massa omställningar och ett av dem är att hon för tillfället inte kan komma ner i källaren där hennes PC står.
På grund av det skulle jag igår försöka fixa en möjlighet för mamma att surfa trådlöst och bärbart istället. Jag hittade en två år gammal MacBook på Blocket som jag köpte av, vad det verkade, en väldigt ordningsam ung kille i Guldheden. Sedan införskaffades en Airport Express på Mac Forum på Östra Hamngatan. Men hoppsan! Efter Appleaffären hamnade Frida och jag heeelt oförklarligt här:

På HM:s Hasbeenssatsning i butiken i Nordstan. Vi köpte dock ingenting.

Sedan åt vi lite lunch på NK:s Espresso House, eller EH som kidsen säger.

Jag var lite nervös för hur jag skulle klara av att installera ett trådlöst nätverk utan att egentligen ha en aning om hur man gör. Men det var pinsamt enkelt, bara att plugga in och klicka "Ok" och "Fortsätt" ett antal gånger i princip. Så nu kan mamsen läsa det här i köket, i vardagsrummet eller var hon vill. Hej mamma!

Telia ger skolboksexempel på sociala-medier-hantering.

Igår kväll skulle vi hyra film via Telias bredband. Vi valde Himlen är oskyldigt blå och knappade in uppgifter enligt konstens regler i digitalboxen. Men när filmen rullade igång var den utan ljud. Jag frågade (som vanligt) på Twitter om någon annan hade haft problem med ljudlösa filmer:

Någon vänlig själ slussade mig vidare till Telias servicefunktion som glädjande nog visade sig både finnas på Twitter och vara bemannad i denna sena timme.
Inom loppet av tjugo minuter fick jag två svar som visade sig vara väldigt bra exempel både på hur man hanterar den här sortens frågor i sociala media och hur man inte gör det.
Det första svaret löd så här:

Thanks for nothing, liksom. Jag trodde att jag just hade kontaktat supporten och så hade jag gärna sluppit den snorkiga insinuationen om att jag hittat på alltihop.

Det andra däremot var ett skolexempel på snygg hantering:

Handlingskraft, åtgärdsplan och ett trevligt personligt tilltal. Så ska det se ut, Telia!

När jag berättade om min ljudlösa hyrfilm kunde någon förstås inte låta bli att ironisera över Telias reklamfilmer som går just nu:


Och för dig som skiter fullständigt i sociala medier kommer här en bedårande vårbukett istället:

Paradisisk springtur.

Morgonens springtur utspelade sig i en natur som var vacker som Edens lustgård:

Men precis som i paradiset fanns det ett orosmoment, helt plötsligt låg den här gynnaren och solade sig, mitt på stigen:

Vanligtvis brukar det vara jag som slingrar mig mest när det kommer till träning.

Resten av turen höll jag utkik efter en Adam i fikonlövskostym, dock förgäves.

Onomatopoesi.

Idag har jag köpt ett vin heter nåt som låter ungefär ljudet som uppstår när man druckit alldeles för mycket av det och det kommer upp igen.
Alternativt hur det låter när man druckit alldeles för mycket av det och försöker säga mitt namn.

Jag köpte det för det spännande namnet och den coola designens skull. Har ingen aning om det är gott eller inte. Får återkomma om detta.

Skottläge.

Tänk att man kan bli så glad för att ett luktärtskott sticker upp sitt fjuniga lilla huvud ur jorden.

Maggan.

Det här är inte Maggan. Men det är likt. Och sött.

När Aschberg blev Lasse Kongo i Pluras kök.

Mauro och Pluras kök är ett av mina favoritprogram genom tiderna. Den här säsongen har jag sörjt att Mauro inte längre är med och tyckt att serien dragit mer åt ett ordinärt matlagningsprogram och är mindre åt en magisk middagsbjudning med Sveriges mest spännande gäster. Men avsnittet som gick nu i tisdags började riktigt bra. Johan Rheborg och Jill Johnson utgjorde en utmärkt kombination och sedan dök Robert Aschberg upp som muskoten i moset. Detta fick mig att börja hoppas att det hela nu skulle börja nå upp till första säsongens nivå vad det gällde humor, sånginsatser och diskussionsämnen. Men det var innan Aschberg fått sig några järn innanför västen.
Robert Aschbergs vanligaste epitet är utan tvivel "bufflig" och denna bufflighet kan vara ganska charmerande om man anar en sensibilitet och eftertänksamhet under buffelhuden. Men denna kväll skymtade ingen känslighet, allteftersom vinet slank ned i Robban förvandlades han mer och mer till en Lasse Kongo-figur, ni minns busschauffören från Torsk på Tallin vars enda hörbara fraser är uttryck som "Dra åt helvete!" och "Håll käften!", som satt och skränade vid chilitallriken.
Om du tittar på sista tredjedelen av programmet här får du se Aschberg gapa "Är du klen i nerverna?" till Pluras bror Carla när densamme outar lite ångest, hur han helt apropå ansätter Jill Jonsson med ett "Erkänn att du grinar oftare nu än när du stod där och hade vunnit Melodifestivalen?!" för att sedan skrika "När grinar durå?! Jävla lipsill!" till Johan Rheborg. Sedan bryter han ut en lång kvasiexistentiell monolog om att "sätta på tanten bakifrån" och "äga en inihelvete stor grävmaskin". Nej, om Robert Aschberg hade planerat att visa att han är något mer än den där buffliga bilden som utmålas i media borde han nog ha hållit sig till mineralvatten.
Det verkar som om Jill Johnson är inne på samma linje.

Ur gårdagens GP.

Pluras kök, Mauro och Pluras kök, Robert Aschberg, Johan Rheborg, Plura, Plura Jonsson, Jill Johnson, tv-program

Parodi på Dowton Abbey.

En av mina favoritserier den här vårvintern har varit det historiska dramat Downton Abbey. Här har BBC:s Red nose day för Comic Relief gjort en fantastiskt rolig parodi på den.

He who must not be named.

Det måste vara så GP ser på Zlatan. Hur ska man annars förklara det här?

Ur sportdelen i dagens GP. Inte en stavelse om vem det är Berslusconi syftar på.

Nittileaks sitter som ett par pösiga Levi´s gjorde då.

Som jag berättat tidigare är jag helt hooked på Filip & Fredriks podcast, varje gång ett nytt avsnitt släpps innebär en mikroversion av julafton för mig. Igår hade alltså Nittileaks premiär, serien som ska avhandla nittiotalet på precis den kvasiintellektuella och fulkulturella nivå som tilltalar mig.
För mig var nittiotalet decenniet då jag gifte mig, fick barn, genomgick dagisfasen, försökte uppehålla en yrkeskarriär och kämpade på i största allmänhet. Toppar och dalar, men också ganska mycket beige.
På det stora hela tycker jag att Nittileaks är ett fantastiskt roligt och underhållande program, därmed inte sagt att det är ofelbart (vilket program är det?). Adam Alsing är en sympatisk och proffsig kille, men det kändes lite fattigt att hänga upp hela programmet på honom som gäst. Lite slappt, helt enkelt, som om Filip och Fredrik ringt in första bästa polare. Överhuvudtaget funderar jag på vilka personer som var heta på nittiotalet, när jag läser vilka gäster som ska delta ramlar jag inte direkt omkull av förväntan. Sofia Wistam, Patrick Ekwall, Hjalle & Heavy, Mikael Brinkenstjärna...
Det roligaste var hyrcontainern som polisstyrkan hissades upp i, den arga nyhetsuppläsaren i TV3 och det faktum att Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langers Notknäckarna var prime time lördagsunderhållning för hela familjen. På Twitter slentriandissades Darins version av Himlen runt hörnet som "slakt", men jag tyckte den var fin.
Klippet med Adam Alsings första insats i TV4, som programledare i Twist & Shout var förvånansvärt säkert, den hiskeliga frisyren och den extremtöntiga inramningen till trots. Redan där visade Adam att han var en natural born tv-personlighet. Hans kvinnliga programledarkollega, Sanna Ekman dök förresten upp på ett oväntat håll häromsistens, efter många osynliga år. Hon gjorde ett helt outhärdligt besserwissigt intryck som amatörantikexpert i tv-programmet Antikdeckarna. Var det någon mer än jag som såg det?
Nittileaks har fått ganska massiv kritik för att det nästan uteslutande befolkas av män. Om dessa ifrågasättande röster inte hade fått komma till tals hade Filip och Fredrik själva förmodligen aldrig reflekterat över saken. Inte av ondska eller illvilja, utan för att det är sådan världen ser ut genom deras ögon. Nu har de tvingats se över gästlistan och (i likhet med Radio 1) fått vaska fram fler soffsittare utan penis.
Sammanfattningsvis: Jag kommer garanterat se till att jag inte missar ett enda avsnitt av Nittileaks, programformatet passar mig lika bra som ett par pösiga Levi´s gjorde i det aktuella årtiondets inledning.

Lovsång till det skrivna ordet.

Jag läser en artikel på Internet World där Fredrik Wass tagit upp det skrivna språkets betydelse idag och bland annat intervjuat Anna Qvennerstedt från Forsman & Bodenfors.
– Att man kan övertyga i skrift är helt avgörande om man vill få igenom några idéer, säger hon bland annat.
Oh boy, vad jag är glad för det. Så länge det talade ordet var allenarådande var jag sällan att räkna med. När telefonen och munlädret var framgångens instrument hade jag helt enkelt inte någon chans.
Jag tänker ibland på hur min misslyckade högstadiedejtingperiod hade kunnat te sig om jag haft tillgång till Facebook. Om jag hade kunna lägga en fiffig och flirtig kommentar på någons nya profilbild istället för att lyfta luren, slå siffror och haspla fram:
– Hej, jag heter Ulrika, är X hemma? Ja, hej... Ehhh, ska vi gå på bio?
Jag tror aldrig det hände.
Och är man lite blyg och tafflig IRL intalar man gärna sig själv att det man har att säga ändå inte är något att hänga i granen, så det är lika bra att hålla tyst.
Men med det skrivna ordet får även en långsam hjärna som min tid på sig att fundera ut vad den vill säga och formulera sig snärtigt. Och allt eftersom det skrivna ordets arenor vinner mark märker jag att jag också kan vara med och prata. Att folk tar del av vad jag har att komma med, ibland kanske till och med hellre än av dem som tidigare alltid talat högst och mest.
Det har i alla fall varit en stor revolution i mitt liv.

The lion of Gripsholm's castle

In the 18:th century, a wild animal was the coolest thing you could give as a gift. That´s why King Frederick I of Sweden got a real lion from the Bey of Algiers in 1731. When the lion died they had it stuffed, and from the side looks pretty grand, doesn´t it?

The problem was that when the taxidermist was signed the mission, the only thing left of the lion was skin and a pile of bones. This, combined with the fact that the taxidermist only had the vaguest idea of what lions really looks like, made the once so noble lion appear like this when it was stuffed:

Not entirely unlike the kind but stupid dog Dug from the Pixar movie "Up", isn´t it?

This irresistible lion has got his own fan group on Facebook, and in the time of writing, it has more than 2500 members that makes wonderful photoshop works like this:


For the swedish readers: Jag har översatt mitt gamla inlägg efter som flera utländska sajter har länkat till en kackigt Google-översatt version av det.

Föga lockande.

När jag var liten hade jag rakt hår. Jag såg ut så här när jag var åtta år, just hade kommit hem från sommarlovsavslutningen och stod i trädgården med min storasyster Mia:

När jag blev tonåring fick jag lite vågigt hår och när båda barnen var födda blev det lockigt. Jättelockigt. Så här såg det ut helt otämjt 1998 (när jag hade en söt liten Jonathan i knäet).

Som du säkert kommer ihåg hörde senare halvan av 90-talet och i princip hela 00-talet till plattångens glansdagar. Alla trendiga och snygga frisyrer var flikiga, spretiga eller ösregnsraka. Alltmedan jag kämpade med mina krullor.
Men sedan en tid tillbaka är gudskelov den tiden över och det är helt ok med lockar. Kanske till och med önskvärt. Hur reagerar mitt hår på det? Givetvis genom att rakna. Under vintern har mina korkskruvslockar vissnat totalt och förvandlats till mjäkiga böjar.
Så här såg jag förresten ut när jag var och klippte mig i fredags.
Före:

Efter:

Helt utan kickback kan jag berätta att Josefine på NK:s frisersalong (i Göteborg) är kanon. Med henne blir man snygg i håret hur obstinat det än är.

Om jag var bättre på att sticka.

Då skulle jag omedelbart göra en tröja som såg ut som den som Marilyn Monroe bar i Let´s make love.

Den till höger är gjord av någon som heter Gerard Darel, men nu när jag tittar noga ser jag att de inte är helt lika.

Intervju

Nu finns det en intervju med mig på Resume.se
Obs att rubriken syftar till hur läget var för åtta, tio år sedan.

Katt + ris = kris?

Igår gick Frida och jag till vår absoluta favoritpyntaffär i Göteborg, Grönbergs interiör, och köpte påskfjädrar i fina färger (och det innebär inte kräkgrönt, grisskärt och migrängult som är de färger vanliga påskfjädrar brukar ståta med). På hemvägen stannade vi vid vägrenen, klafsade ner i diket där kommunen röjt sly och snålesnek åt oss ett sälg-ris med videungar.
När Frida hade pimpat färdigt såg det ut så här:

Ris i closeup, om jag hade varit en bättre fotograf hade du sett att färgerna är puderbegie, vitt och ljust grålila. Plus en liten spräcklig rackare som Frida snott ur Johans flugfiskeflugbindarlåda:

Men om man tittar noga på vasen ser man att den ser ut så här:

Vi visste ju att det skulle hända! Att Maggan skulle se det som ett stort kattleksaksträd som vi satt upp för hennes nöjes skull och att hon skulle välta omkull arrangemanget så fort vi vände ryggen till. Om ens det.
Hur gör ni andra kattägare så här i påsktid? Har ni lyckats uppfostra era små rovdjur att lämna fjädrarna ifred eller är pyntade ris en omöjlighet?

Ett påskstilleben som Frida, vår egen pysseldrottning, har skapat helt själv, inklusive de vackert dekorerade hönsäggen, och som Maggan ännu inte börjat sparka fotboll med, står i alla fall på vårt soffbord och är så här fint:

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, påskpyssel, påskpynt

Det bästa jobb jag kan tänka mig?

Det där pappret jag skrev på igår handlade alltså om mitt nya jobb.
Till Resumé sa jag det här:

Det är klart, om Tyra Banks skulle upptäcka mig så att jag blev världens äldsta supermodell, med ett livstids, fett kosmetikakontrakt som gick ut på att jag skulle åka världen runt (till företrädesvis intressanta storstäder och paradisiska stränder) för photoshoots, samtidigt som jag bloggade om mitt liv, fick miljoner läsare och kunde påverka unga kvinnors syn på sig själva plus att jobbet på något sätt omfattade att jag skulle gulla med hundar och katter on a regular basis samt fick vara tillsammans med min familj och mina vänner jättemycket. Det hade också varit det bästa jobb jag hade kunnat tänka mig. Men just nu, i verkligheten, i Göteborg, så är min framtid på CP+B Europe det roligaste i min föreställningsvärld.

Rädd på riktigt.

Nyheten om sextortyrkammaren som hittats i ett ödetorp i Vrangelsro utanför Halmstad är något av det mest skrämmande jag läst på mycket länge.
Nästan lika otäckt är det att se hur människor kommenterar saken på det som sägs vara den häktade 47-åringens Facebooksida:

Jobbrelaterat.

Skrivit längst ned på ett papper.
Mitt namn, alltså.
Det har jag gjort idag.

Jag är, sär nästan tonåring.

Det finns ett utfyllnadsord som inte fått tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som typ och liksom men som i vissa kretsar nära nog utgör basen av ordförrådet. Jag syftar på ordet (ljudet?) sär som står för så här (eller möjligen så där). Eftersom det är ett typiskt tonårsfenomen, andas det tonår att slänga in ett sär innan i stort sett allt man ska säga, även när andra ålderskategorier gör det. Oavsett om det är en nioåring eller en fyrtiotvååring.
Så här lät det exempelvis när fyrtioplussaren Jonas Hallberg berättade om sina frukostvanor i veckans avsnitt av TV3:s realityprogram Superstylisten Jonas:
– Och så är det också, sär roligt att göra, sär lyxigt för sig, sär när man käkar frukost.
Vad är egentligen värst, särskrivning eller särpratning?