Det gick alldeles utmärkt att springa bort helgens från förkylning och efter jobbet idag var det så fint väder att jag blev inspirerad att ge mig ut på en liten tur igen. När jag sprang där i den vårkyliga, men ändå milda luften, i det sista skymningsljuset med gruset krasade under mina löparskor fick jag en flashback från barndomen. De första vårdagarna när man var ute länge, hade bytt vinterskorna mot gympaskor och hoppade twist tills det var nästan mörkt. (Varför finns det inga gymklasser med twisthoppande, förresten? Jag tror banne mig att jag fortfarande kommer ihåg de svåra snurrarna. Tveksamt om jag skulle klara på-på vid öronen, dock. Fast jag skulle gärna pröva – aldrig mer Zumba men gärna en organiserad omgång twist!)
När jag sprang förbi ett villaområde kunde jag förnimma doften av pannbiff med lök och bakom gardinerna skymtade det middagsbordssittande familjer. Precis som en vårkväll när jag var tolv år och cyklade hem från min kompis Anna-Karin i nya platåträllor. Vita. Dessa träskor skulle senare orsaka en kraftig fotstukning i samband med långhopprepshoppande, men det är en annan historia. Den här kvällen fanns inga stukade fötter, bara en lyckorusande känsla av att det faktiskt finns hopp om livet. Vintern är genomliden.
Så här såg jag ut i platåträlleåldern.
Twist! Jag försöker förtvivlat komma på hur fasen man gjorde, tänkte inviga 8åringen i detta underbar rastnöje.
SvaraRadera