Röster i radio.

Nina Åkestam har börjat blogga för Resumé igen och hon inleder lite oväntat med att prata om radioprogram i två av de första inläggen. Det ena är nästan ordagrant vad jag satt och ruvade på att skriva, om hur underhållande Filip & Fredriks podcast är. Även om de kan vara irriterande dampiga och tourettsiga emellanåt är deras kulsprutesnabba dialoger i podcasten (eller kanske snarare monologer x 2) precis som att ha två ovanligt välformulerade och uppdaterade kompisar som pratar om sådant man går och funderar över för stunden. Och allt som oftast drar iväg det till platser som man aldrig hade kunnat förutse. Åh, vad gärna jag hade velat vara med och diskutera och ha synpunkter ibland, det är nästan så jag går och mumlar för mig själv med hörpropparna i öronen. Fast om det skulle ske är det förmodligen helt omöjligt att få sagt någonting om man har en Filip Hammar på ena sidan och en Fredrik Wikingsson på den andra. Deras podcast har i alla fall gjort mina sömniga söndagspromenader och trista strykningsstunder till glimrande underhållningsögonblick.
Ninas andra radiorelaterade inlägg, däremot, är precis tvärtemot vad jag tycker. Hon tycker att Morgonpasset är olyssniningsbart och att Mammas nya kille är roligt. Morgonpasset har jag skrivit om förut, okey att det inte är omvärldsanalys på någon hög nivå, men i bilen på väg till jobbet är det en utmärkt ljudmatta. Mammas nya kille, däremot, kan jag bara inte se det roliga med. Någon som pratar om tokiga saker på dialekt kommer aldrig med automatik bli humor för mig.

UPDATE Här kan du läsa hur Mikebike avrättar ett annat ofattbart tråkigt humorprogram, Lilla Al-Fadji.