Alla hade nog varit tämligen överens om att det är en välfångad och gripande foto med ett fruktansvärt motiv, men en ögonblicksbild som hjälper oss att förstå det fasansfulla som hände på Haiti. Ända tills man ser Nathan Webers bild av samma scen, tagen ur en annan vinkel:
Plötsligt framstår den prisbelönade Paul Hansen som en dödens paparazzi som jagar i flock tillsammans med likasinnade asgamsliknande figurer.
Men, vid närmare eftertanke, är det verkligen så tydligt svart eller vitt? Trots den etiskt intuitiva motvilja som det undre fotot framkallar är det ändå en bild som beskriver en nyhetsfotografs arbete, om än i en extrem situation. Är det självklart att kasta den första stenen på Paul Hansen för att han gör sitt jobb? Jag är inte säker, jag har vacklat mellan den ena och den andra ståndpunkten. Men ett står klart i alla fall, Nathan Webers bild berättar en mer intressant historia.
6 kommentarer:
smärtsamt och insiktsfullt! Allt säljer och det mesta är fruktansvärt och cyniskt! Du skriver bra Ulrika, riktigt bra inlägg!
Ja den där bilden är nästan chockartad i sin nakenhet och cynism. Jag tror inte du menar att den berättar en mer intressant historia, jämförelsen behövs inte tycker jag, den berättar historian på ett sätt som vi inte riktigt hade tänkt på, vilket såklart är intressant. Tycker ändå lite synd om Paul just nu. Hans bild är betydelsefull fortfarande.
Omständigheterna, hur vedervärdiga de än kan verka, tar inte bort bildens kraft. Jag såg en annan av de bilder som togs vid samma tillfälle, och den sa ingenting. Naturligtvis var den ett vittnesbörd, men hade inte alls den känsla som Paul Hansens bild beskriver.
Jag tycker att Paul Hansen har gjort ett fantastiskt jobb när han har lyckats ta en sådan stark bild under de förhållandena. Den går långt bortom "oh ett lik!"-fotgrafin.
Mer i detta ämne: 1994 års Pulitzer prize-vinnare i Feature photography-klassen, Kevin Carter, tog livet av sig 3 månader efter att denna bild tilldelats utmärkelsen
http://www.huaren.com/UnitedNations/sad-1.jpg
Carter fick stark kritik för att han inte tog hand om flickan. Hans agerande när han tog fotot, och den kritik han fick för det, tros ha spelat in på hans beslut att ta sitt liv.
Manic Street Preachers skrev en sång om Carter.
http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_Carter
Reportrar och fotografer ute i tjänst i krigs- och katastrofområden brukar ofta påpeka att det är viktigt att bara observera och att inte ingripa, eftersom det är deras roll och att det inte vore förenligt med yrkesrollen att bli en del av skeendet.
Min invändning är att man samtidigt avsäger sig en stor del av sina medmänskliga drag. Jag förstår inte hur de orkar med den sortens yrke och liv.
Det som Johan skriver kan jag bara stryka under. Just så. Bilderna, vilken det än är (för inte trodde vi väl att bilden med bara flickan tagits av ngn annan än en människa?) gör mig illamående.
Skicka en kommentar