I dag för en vecka sedan.

Jag är skeptisk av naturen. Särskilt mot människor som gör två tummar upp och säger jajamensan åt allt som kommer i deras väg. Jag tycker det är hälsosamt med ifrågasättande och dessutom blir det mer intressanta diskussioner om man inte tycker att allting är uuuuunderbart. Positivitetskurser och livsstilscoacher tycker jag huvudsakligen förmedlar exemframkallande floskler och jag tror nog inte att allt är möjligt.
Men idag för en vecka sedan stod Fredrik Toreskog på Konserthusets scen och var ett enda stort levande exempel på hur högt man lyfta sig själv i håret om man har en djävulsk vilja, oräddhet, handlingskraft och förstås också talang. Först hade jag inte tänkt att skriva om Fredriks konsert, jag tyckte att det mesta redan var sagt, men det kändes så njuggt att inte berätta hur han totalt lyckades välta en gammal cyniker som mig och hur underbart det var att se min egen projektledare vara självlysande av lycka och inre kraft. Tack för det, Fredrik, det kommer jag aldrig att glömma.