Den minst äventyrliga av dem alla.

Många i min omedelbara närhet är äventyrliga supersportare som gladeligen kastar sig ut i nya supersportiga äventyr flera gånger i veckan. Jag önskar så innerligt att jag också var någon som skrattade faran i ansiktet, blev upplivad av att tänja gränserna för vad som är möjligt, uthärdade svåra fysiska umbäranden utan att röja en min och älskade att pressa mig själv till det yttersta. Som nästan alla mina vänner och även Johan i viss mån gör.
Men mer raka motsatsen till denna önskekaraktär än vad jag är kan man nog inte vara. Jag är jätteglad för alla som njuter av sina frisksportareskapader, men för varje gång jag hör och hon ramlade i en vak, utan torrdräkt och bara skrattade, de körde ett sextimmarspass – som uppvärmning eller inför nästa Marathon hoppas jag att snitta under 5 minuter per kilometer och liknande som mina stackars öron tvingas lyssna på var och varannan dag, vill jag bara kura ihop mig till en boll under filten i soffan, klappa Maggan och skriva om Melodifestivalen eller göra något annat som jag känner mig säker på (men som knappast ger mig någon cred bland sportmupparna).
Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att bli utsatt för fara, att någon ska pressa mig att göra något jag tycker är obehagligt, är löjligt känslig för skämt om mina tillkortakommanden och vill helt enkelt inte bli bedömd och funnen för dålig för att platsa, vad det än gäller för tränings- och/eller friluftsutmaning. Eller för den delen vara hon som gnäller, fryser, har skoskav och vill vända. Så jag stannar hemma istället. Och kanske springer en medioker medellångsam tur i min ensamhet på trygga småvägar och cykelbanor. Det är fullt tillräckligt som såväl sportande som utmaning och äventyr för mig. Och efteråt jag kan återgå till mitt kattklappande och banala skrivande med någorlunda gott samvete.