Jag tömmer min mobilkamera.

Oj, vad länge sedan jag plockade fram några bilder ur min mobil. Hur länge sedan kan nog den här lätt oanständiga Haloweenpumpan jag hittade i fruktdisken ge en vink om:

Och här är Johan under en kafferast i en vedhuggarkoja där han mår fantastiskt bra på ett väldigt manligt sätt:

Fast den här är ny, från i lördags. Expressen ansåg att världen behövde få svar på frågan de ansåg att alla har ställt sig:

Och här är en hylla i mitt badrumsskåp och några exempel på ett uppiggande medel jag aldrig vill vara utan:

Numera är ingen mobiltömning komplett utan kattbilder. Här är Maggan när hon chillar på torkskåpet.

Och ett fint skyltfönster jag såg i Stockholm. Gissa butiken!

Jonathan i tonårssparkdräkten nummer ett, Onepiece, precis innan avfärd till St Anton:

Vyer från vackra vinterpromenad fastnar gärna i mobilen.

Visst är det en shocker att Nils Schwartz inte tokhyllar Top model?

Det här frestande blomstererbjudandet hittade jag i min mataffär häromdagen:

Och världens minsta haj dök upp när jag var i Feskekôrka i fredags, stor som en stor tumme:

Sist en mindre vältajmad notis från senaste numret av Vagabond:

Här är några andra inlägg på samma tema: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Den oväntade otrevligheten.

Ibland använder Johan och jag oss av uttrycket "det får du faktiskt respektera". Vi gör det med osynliga citationstecken som hänsyftar från en chef jag hade en gång. Han hade en unik förmåga att vara osympatisk och reta upp människor just när det minst anade det. En gång ringde han Johan för att berätta att han skulle ge honom något, jag kommer inte ihåg vad, men vi säger att det var biljetter till en Frölundamatch. Som avslutning på denna givmilda handling säger han: "...men jag kan inte ge dig fler än två biljetter, det får du faktiskt respektera!".
Det som händer då är att man reagerar "Fuck you, gubbe! Jag har inte bett om några biljetter, du kan ta din Frölundamatch och stoppa upp i...". Onekligen ganska bra jobbat att försätta någon i den sinnesstämningen efter att just ha gett dem en fin gåva, inte san?
Har du några exempel på andra oväntade otrevligheter? Det här känns som en outforskad arena där det kan finnas en del av intresse att botanisera i.

Alla dessa roller.

Mor, maka, matte, hallänning, svensk, europé, copywriter ... Men i Johan Lindqvists Melodifestivalkrönika i dagens GP är jag kort och gott twittrare:


Håll med om att Lena Ph gjorde en mer övertygande rollprestation än vad Stormare åstadkom. I och för sig ingen orimlig prestation, med tanke på hur han gjort i från sig i Melodifestivalens mellanaktssketcher, men lik väl en otippad skådespelarranking.
För övrigt vill jag rekommendera Sara Kadefors krönika från samma tidning igår. Hon tangerar det där med de galet utslitna uttrycken och pekar på att på Facebook är vi alla "finaste".

Jag längtar efter att få pisk av F&B

Nu har första omgången av Resumés Månadens Print avgjorts. Jag var med i juryn. Längst ned på den här sidan har jag skrivit en krönika som handlar om bojkotten av hela Månadens-tävlingen.

Gustav Vasa hade varit kung på Twitter.

I går gästbloggade jag på Det sociala molnet. It went something like this:

Redan när vi kommer till det andra ordet i begreppet ”sociala medier” uppstår ett problem. Inte tänker vi på telefonen eller för den del brevet som ”ett media”? Vi ser det som ett självklart verktyg som vi använder för att kommunicera med omvärlden med. Inte många skulle komma på tanken att ställa sig utanför telefonin med motiveringen ”Nej, jag vill inte hålla på med telefonimedia, jag läser hellre en bok eller tar en promenad istället”. (Men det skulle i och för sig inte förvåna mig om det förekom domedagsprofetior om att alla människor skulle sluta att umgås med varandra i och med telefonens intåg en gång i tiden, precis som skett med sociala medier.)
På en fest nyligen pratade jag med en sådan där hårdnackad motståndare mot alla former av dessa ”medier”. Han såg bara avigsidor med dem. Då slog det mig att man skulle ha kunnat resonera på samma sätt om mänskliga kontakter. ”Människor kan vara otrevliga, de kan lukta illa, de kan säga elaka saker, de kan slå mig på käften, så därför vill jag inte träffa några människor”. Det finns nackdelar med all form av human interaktion och om man bara fokuserar på dem blir det inte många barn gjorda, så att säga.
Det kanske hade varit enklare att få han på festen att lyssna om jag använt mig av gammal hederlig postverksterminologi istället. Om jag sagt att vi skriver och postar små kuvert fyllda med 140 tecken på Twitter? Då hade han kanske hade kunnat förstå hur många sköna, intressanta, roliga och kunniga människor han hade kunnat bli brevpolare med i denna kanal. Pennfajtare som han aldrig skulle kunna få med hjälp av papper och penna. Hur fint brevpapper han än hade köpt.
Gustav Vasa lär ha varit en stor brevskrivare, han hade förmodligen varit kung även på Twitter om han hade levt idag. Och tänk om vi hade kunnat följa Strindberg och alla hans beefar med Verner von Heidenstam, Svenska Akademien och i stort sett hela det svenska etablissemanget i realtid på Twitter. Det tror jag till och med hade lockat självaste Guillou till skärmen.
Vad jag vill säga är skit i tekniken, fokusera på kommunikationen. Det är en ny tid, det finns nya verktyg, men vår önskan att prata med andra människor är densamma.

I dag för en vecka sedan.

Jag är skeptisk av naturen. Särskilt mot människor som gör två tummar upp och säger jajamensan åt allt som kommer i deras väg. Jag tycker det är hälsosamt med ifrågasättande och dessutom blir det mer intressanta diskussioner om man inte tycker att allting är uuuuunderbart. Positivitetskurser och livsstilscoacher tycker jag huvudsakligen förmedlar exemframkallande floskler och jag tror nog inte att allt är möjligt.
Men idag för en vecka sedan stod Fredrik Toreskog på Konserthusets scen och var ett enda stort levande exempel på hur högt man lyfta sig själv i håret om man har en djävulsk vilja, oräddhet, handlingskraft och förstås också talang. Först hade jag inte tänkt att skriva om Fredriks konsert, jag tyckte att det mesta redan var sagt, men det kändes så njuggt att inte berätta hur han totalt lyckades välta en gammal cyniker som mig och hur underbart det var att se min egen projektledare vara självlysande av lycka och inre kraft. Tack för det, Fredrik, det kommer jag aldrig att glömma.

Nya tider. Gamla efternamn. Explicit kärlek.

Vilken tur att inte alla kärlekspar gifter sig och antar mannens efternamn. För då hade väl snart samtliga kvinnliga svenska kändisar hetat Strömstedt.


Från Expressen.

Och apropå Strömstedts kända tidigare ex, hos Alex Schulman hittar jag vad Agneta Sjödin och hennes snubbe "Big Brother-Peter" lagt upp för subtila och diskreta kärleksbetygelser på Facebook så här på Alla hjärtans dag.

Peter skriver till Agneta:
Tack för att du vågat utforska världen och mött livet min älskling. Tack för att du fortsatt framåt med öppet hjärta, öppna sinnen och öppna ögon. Om jag hade vetat att det var hit jag var på väg, hade jag skyndat för att lära mig allt det jag uppenbarligen behövt lära mig för att möta dig. Jag älskar att det är så! Jag känner tacksamhet och nyfikenhet inför allt som är å kommer att bli vi. Come what may, jag älskar dig ♥

Agneta kommenterar:
Älskade! Dina ord hittar som alltid vägen rakt in i mitt hjärta. Du berör allt som är jag och jag tar tacksamt emot allt som är du. allt underbart, vackert och speciellt som är du. Du är min läromästare i att vara här och nu :) Jag är din! Jag älskar dig! ♥

Agneta skriver på Peters wall:
Min älskade! Vilken tacksamhet jag känner över att få vara din kvinna. Allt det vackra du så villkorslöst ger, berör mig på alla plan. Du fångar upp mig i alla sinnesstämningar och leder mig varsamt till – det som är vi här och nu – varenda gång. Jag har funnit en stor kärlek och en läromästare i dig. I dig och i det som är vi, har funnit det jag så länge sökt! Älskar dig! Din.

Peter kommenterar:
tillsammans älskling så tar vi oss dit vi ska, tillsammans som ett vi och var å en för sig på vår personliga resa i vår egna utveckling. i nuet och i livet. Du är kvinna att älska, en vän att förlita sig på och en människa att beundra och inspireras av. En dag i taget, ett liv i sänder! längtar till sen love! Kyss å TACK!

Min kommentar:
Innan Big Brother-Peter började dejta Agneta Sjödin var han mest känd för att kissat i en resväska.

Den minst äventyrliga av dem alla.

Många i min omedelbara närhet är äventyrliga supersportare som gladeligen kastar sig ut i nya supersportiga äventyr flera gånger i veckan. Jag önskar så innerligt att jag också var någon som skrattade faran i ansiktet, blev upplivad av att tänja gränserna för vad som är möjligt, uthärdade svåra fysiska umbäranden utan att röja en min och älskade att pressa mig själv till det yttersta. Som nästan alla mina vänner och även Johan i viss mån gör.
Men mer raka motsatsen till denna önskekaraktär än vad jag är kan man nog inte vara. Jag är jätteglad för alla som njuter av sina frisksportareskapader, men för varje gång jag hör och hon ramlade i en vak, utan torrdräkt och bara skrattade, de körde ett sextimmarspass – som uppvärmning eller inför nästa Marathon hoppas jag att snitta under 5 minuter per kilometer och liknande som mina stackars öron tvingas lyssna på var och varannan dag, vill jag bara kura ihop mig till en boll under filten i soffan, klappa Maggan och skriva om Melodifestivalen eller göra något annat som jag känner mig säker på (men som knappast ger mig någon cred bland sportmupparna).
Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att bli utsatt för fara, att någon ska pressa mig att göra något jag tycker är obehagligt, är löjligt känslig för skämt om mina tillkortakommanden och vill helt enkelt inte bli bedömd och funnen för dålig för att platsa, vad det än gäller för tränings- och/eller friluftsutmaning. Eller för den delen vara hon som gnäller, fryser, har skoskav och vill vända. Så jag stannar hemma istället. Och kanske springer en medioker medellångsam tur i min ensamhet på trygga småvägar och cykelbanor. Det är fullt tillräckligt som såväl sportande som utmaning och äventyr för mig. Och efteråt jag kan återgå till mitt kattklappande och banala skrivande med någorlunda gott samvete.

Göteborgsfestivalen i ett sammandrag.

Inspirerad av den fantastiska Hanna Fahl som skriver DN:s melodifestivalblogg (missa inte den, det är något av det bästa som finns att läsa just nu) plockar jag upp min gamla stafettpinne med att sammanfatta Melodifestivalen, som hade sin Göteborgsomgång igår. Ok, då kör vi:
1. Brolle (7 days and 7 nights). Om det inte hade hetat Melodifestivalen utan Het-kille-som-är-ruskigt-proffsig-på-scenen-har-sin-egen-stil-och-sjunger-speciellt-festivalen så hade det här varit ett prefekt bidrag. För Brolle är bra, men låten är inget vidare.
2. Loreen (My heart is refusing me). Enda problemet med det här bidraget var att de verkade ha missat att få fram tillräckligt stora stickor för att färdigställa Loreens tröja, och hängt på henne hela garnhärvan istället. Det var liksom i vägen för musikupplevelsen i början, men i övrigt blev jag mäkta förvånad jag hur tajt, svängig och väl framförd kvällens andra framträdande var. En av festivalens bästa låtar, skulle jag tippa.
3. Babsan (Ge mig en spanjor). Ger man sig in i melodifestivaltittarleken får man tåla att bli utsatt för sådant här. Men det är inte lätt att uthärda, "ge mig en spann jord" skrev jag på Twitter när det var som mest smärtsamt och det kändes som om jag ville kasta något smutsigt på tv:n.
4. Elisabeth Andreassen (Vaken i en dröm). Upphovsmännen till låten verkar ha använt sig av en klichégenerator och förtittat sig på Helen Sjöholm utan att ha förstått vad det är som är så bra med henne och Gabriellas sång. Resultatet är kväljande, lyckligtvis höll svenska folket med om det och den kom sist.
5. Sanna Nielsen (I´m in love). Sveriges äldsta 26-åring åker snurrband i en fruktskål från Alessi. En vanlig dag i Melodifestivalcirkusen, med andra ord. Och vad har hon på sig? Har Babsan snackat med sin transkollega Dame Edna som öppnat sin garderob för den långa Skånetösen eller vad har hänt? Frågorna hopas sig samtidigt som jag konstaterar att låten rätt och slätt är trist.
6. The Moniker (Oh my god!). Det här bidraget är en förvirrande artistkavalkad i sig själv. Är det Phil Collins? Är det Beatles? Är det Di Leva utan hår? Är det Ted Gärdestad i hans mest kaotiska Hare Krishnastadie? Är det bra? Nej.
7. Anniela (Elektrisk). Fast det här var ändå kvällens bottennapp. Svårartat sur sång, allmänt förvirrat intryck och schizofren låt. Texten var på svenska vilket gav intrycket av att vi bevittnade en artistparodi från en andra klassens nyårsrevy.
8. Christian Walz (Like suicide). Åh, vilken befrielse att se hur den smakfulle och begåvade herr Walz elegant äntrar scenen och river av kvällens mest högklassiga bidrag. Årets Salem al Fakir. Dock tappade han nog en del pensionärs- och barnröster på varulvsskägget. What a shame, utan det kanske vi hade sett honom och inte The Moniker i Andra chansen.

Pausunderhållning: Det som smög igång med Bowie i Bingolotto i slutet av nittiotalet och fortsatte tidigare i år med Stones hos Dressman fick igår en uppföljare i Christer Sjögren tolkar Life on Mars i Melodifestivalens mellanakt. Lika obehagligt som sant. Låt oss nu innerligt hoppas att fenomenet, vilket det nu är, tog slut i och med detta.

Andra om festivalen: DN, GP, Svd

Melodifestivalen, Melodifestivalen 2011, Brolle, Loreen, Babsan, Elisabeth Andreassen, Sanna Nielsen, The Moniker, Anniela, Christian Walz

Ladies på Hinseberg?

I onsdags var jag på Resumés redaktion och var med i Månadens Print-juryn. När jag skulle gå norpade jag ett ex av tidningen S som låg i drivor utanför konferensrummet och tog med mig som reselektyr. När jag satt och bläddrade i den på det omysiga caféet på Bromma flygplats hittade jag ett hemma hos-reportage hos en person som fascinerat mig mycket, nämligen Tone Oppenstam från Ladies på Östermalm.
I reportaget var hon stelt leende placerad på olika ställen i sin paradvåning i Bünsowska Palatset på Strandvägen. Alla dyrgripar i möblemanget var försedda med pilar och små beskrivande texter så att man skulle förstå hur exklusiva de var. Jag ångrar att jag inte sparade tidningen och plåtade av. Förvisso har jag sett hennes våning figurera i serien, men det var först i och med reportaget som jag insåg hur extremt dyr den måste vara.
Tones förmögenhet har varit ett diskussionsämne hemma i tevesoffan och hur motbjudande jag än finner Tones livsstil har jag tagit henne i försvar.
– Jo, man kan visst tjäna pengar även om man ser ut som en levande (nåja) version av uppblåsbara Barbara, har jag sagt och pekat på hennes porrnagelförsedda men hårda nypor.
Men nu är jag inte lika säker längre. Tone är häktad för grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och osant intygande. Förvisso är hon inte dömd ännu, men när man sett serien förstår man att hon tappat perspektiven på en hel del aspekter av livet. Kjolen kan alltid bli ännu kortare, håret ännu blondare och längre, båten ska vara ännu större, champagnen kan alltid bli ännu dyrare och så vidare. En galopperande guldsot kombinerad med barbiefieringsanorexia är min amatörmässiga diagnos och om det är en sådan åkomma hon lider av innebär den nog en ganska spikrak väg till att ta genvägar i bokföringen.

Inte så ladylike när det kommer till momsredovisningen?

En garanterad oarrangerad bild.

Som heter: "Katt i datorväska":

Eller två bilder, blev det visst.

Nu ska jag börja sticka med mitt nyinköpta garn. Jag har förvandlats till en stickande katt-tant.

I kväll blir det omöjligt.

Ikväll är det F-kväll. F som i Fredrik. Eller K-kväll. K som i Konserthuset. Eller O-kväll. O som i Omöjligt. Eller för den delen S-kväll. S som i Skavlan. Varför det? Jo, för det är i kväll min arbetskompis Fredrik har sin omöjliga konsert på Konserthuset. Han har sålt nästan tusen biljetter helt utan hjälp av köpta mediainsatser och jag är makalöst stolt över honom.
Läs GT:s artikel om honom här.

Löst om en krage.

Igår gjorde jag klar den andra löskragen (den första kan du ser här). Klarturkos blev den, även om den ser lite diffust blå ut på bilden här under.

Jag har förresten klippt mig ganska mycket sedan sist.

Frågan är hur nästa krage blir. För nu kan jag inte sluta.

Snickerisöndag.

En och annan kanske undrar: Men hur gick det med köket?!
Jodå, allt är på plats och det fungerar som en dröm, men den sista finputsen har låtit vänta på sig, därför har jag aldrig gjort den där snyggt stylade bilden med citroner på fat och kryddväxter på diskbänken. Johan som, könsnormativt nog, är den snickarkunnige i familjen har dragits med en efterhängsen tennisarmbåge i vinter. Och när han (eller idrottsmassören Bosse) fick bukt med den blev det långfärdsskridskor för hela slanten. Inget färdigställande, med andra ord, men idag gjorde han en knepig snickeridetalj.

I det gamla köket fanns ett högskåp i det här hörnet, därför är där nu ett fult hål i takpanelen.

Hmmm, hur gör man för att få det här snyggt och osynligt lagat?

En förutsättning är att man har en engagerad assistent. Det hade Johan.

Sedan började han med att regla, för att ha något att fästa i.

Brädorna som skulle användas för att lappa taket var i rätt dimension. Nästan. Därför fick han såga av till dem så här mycket (lite).

Och så var brädorna lite för tunna, så lite lump-papp fick agera utfyllnad. Observera passbiten längst till höger.

Och efter femtiotvå svordomar och minst lika många könsord såg det ut så här.

Nästa vecka ska vi spackla och måla tills det inte syns att det varit ett hål i taket.

När Johan var klar med snickerierna lagade han en försenad födelsedagsmiddag till mig. En långmarinerad kyckling med en citrus-, koriander- och avocadosallad. Yummy!

Akronymer för den mogne internetanvändaren.

Det var länge sedan internet var en plats för Joltcoladrickande tonåringar med sociala störningar och ett internt kodspråk som ingen över tjugo förstod sig på. För varje dag går nätanvändande allt längre upp i åldrarna och Facebook är numera lika mycket ett forum för PRO-medlemmar som för EMD-anhängare.
Detta har fått mig att fundera över de tämligen infantila och anglosaxiska akronymerna som används för att uttrycka diverse känslor, tillsägelser och situationer. OMG (Oh My God), WTF (What The Fuck), NFW (No Fucking Way), LOL (Laughing Out Loud) med flera. Är det inte dags att vi tar fram ett batteri av vuxna, inhemska förkortningar som passar för oss lite mer mogna nätbrukare? Här är mina förslag:
HMS (Herre Min Skapare)
DPT (Dra På Trissor)
NGSPTL (Nu Går Skam På Torra Land)
KIK (Kors I Krösamoset)
HJ (Herre Jistanes)
SMFK (Slår Mig För Knäna)
DMB (Dra Mig Baklänges)
IMFT (Instämmer Med Föregående Talare)
Har du några fler?

My tweet sixteen.

Ett urval på sexton av mina tweets från den senaste tiden:

Ungdomsparlören.

Vill du låta som en artonåring? Eller förstå din sextonåring? Eller är du kanske själv en tonåring som har lite dålig koll på din samtid? Inspirerad av de utslitna nätfraserna bad jag Frida och Jonathan, 18 respektive 16 år gamla, att lista trenduttrycken som grasserar i deras värld just nu, IRL såväl som på nätet. En del kanske är lite mer interna i just deras kretsar, men de flesta ska enligt uppgift vara ganska gymnasieungdomsallmängilla. Så här låter det:
Fattat! i bemärkelsen självklart, uppfattat eller det är klart!
Skönjävel en skön jävel, helt enkelt.
Tro Pelle det! också ett uttryck för självklart. Minsann en åttiotalsklassiker som återuppstått.
DVD! en akronym för Det vet du!
Oså ett sätt att skriva och så och används Vi ska dansa oså.
Restauranch eller bara Ranch en profil i nöjeslivet.
Lirre eller Lichte ett tonårssätt att stava ordet lite.
Hunka en hundralapp.
Dyng-go jättesnygg.
Lösa hångla.
Och så verkar det gamla ordet bättre fått en renässans och används Ett bättre gäng, en bättre middag.
Frida och Jonathan är noga med att jag ska betona att dessa ord inte är något som de står för eller begagnar. Annat än i ironiska sammanhang.

Jag tror inte på astrologi

Men däremot tror jag att det finns en präglingsparameter i hur du har det när du fyller år. Du som fyller år i juli, exempelvis. Du vaknar av en koltrast och en ljum vind som smiter in i fönsterspringan och tar med sig morgondaggens doft. En stund rävsovande väntar tills dina kära sjungande valsar in med en bukett vilda blommor, paket och kaffe. Det dricker du upp på trappen medan du ser fram emot alla semesterlediga vänner som kommer drälla över och fira din dag tills morgonen gryr.
Så är det inte när man fyller år på februaris första dag. Som är en tisdag. Din man har redan åkt med sextåget (inte lika roligt som det låter) till Stockholm, det ena barnet har en efterlängtad sovmorgon och det andra bor hos en kompis. Dagens färgpalett består uteslutande av grå nyanser och det som återstår av vintern är svarta högar som är i vägen när du parkerar. Samt att du får skrapa rutorna. Och nu när du sen också, för att du skriver det här.
Men va fan. Det blir en bra dag. Tårta och krativ sång på jobbet. Färsk pasta från Saluhallen och något gott vin tillsammans med världens bästa barn i kväll.
Kort sagt, jag är ett år äldre igen.