Visst, GP hade kunnat rapportera från ett nazistiskt konvent också. Men hade tonen varit lika glättig? Hade lika många kändisar velat uttala sig eller uppträda? Hade de uppsträckta händerna presenterats lika okritiskt eller hade man berört allt djävulskt som partiet och dess anhängare åstadkommit?
Dessa frågor blir extra tydliga när jag bläddrar i boken som Frida läser i skolan. Boken (och det är en diger bok, inget tunt häfte) är nyproducerad, för tidigare har det inte funnits något läromedel som belyst ämnet tillräckligt ingående. Ämnet som heter:
En riktigt skrämmande tanke i sig. Att den här boken inte funnits tidigare. Vilka var det nu igen som vann kriget?
9 kommentarer:
Jag förstår ditt resonemang, men det håller inte hela vägen. Kommunismen och nazismen har en hel del gemensamt, inget snack om det, men kommunismen är så oerhört mycket mer komplex.
Om dina barn skulle välja att bli medlemmar i ett kommunistiskt ungdomsförbund, så beror det i normalfallet på att de blivit upprörda över orättvisorna i världen och att de tror sig ha hittat ett enkelt sätt att lösa problemen. Det är i grunden en god, om än naiv, tanke. Betydligt mindre bra är det förstås om de samtidigt, enligt resonemanget "ändamålet helgar medlen", försvarar alla vidrigheter som kommunismen ställt till med i exempelvis Sovjet. Dessutom är det ju ett samhällssystem som inte alls fungerar i praktiken, men faktum kvarstår: kommunismen är komplex, vilket man inte kan säga om nazismen. Den är enbart ond, och om ens barn väljer att gå med i ett nazistiskt ungdomsförbund kan man dra slutsatsen att något gått riktigt, riktigt snett någonstans på vägen.
Det är alltså den här komplexiteten som gör att kommunismen är så mycket mer accepterad än nazismen – INTE det faktum att Sverige haft VPK-stödda S-regeringar under en stor del av förra seklet, även om jag förstår att du med ditt högerperspektiv gärna vill se det på det sättet.
Jag undrar förresten hur du ser på en film som Tillsammans eller på tv-serien Upp till kamp. Om du helt jämställer kommunismen med nazismen så måste du väl tycka att det är alldeles vansinnigt upprörande att Moodysson respektive Birro skildrar kommunismen i ett romantiskt skimmer? Godhjärtade kommunister som Göran kan väl per definition inte finnas på riktigt?
Håller ganska exakt med Fredrik. När jag och mina vänner var 15åringskommunister visste vi att världen var sjuk och trodde att vi kunde göra den bättre. Idag, 15 år senare vet jag att det tyvärr inte är så enkelt. Nu röstar jag "i mitten" och tror att förändringen måste komma i sin (rätt stilla) takt och inte över en natt. Min dotter eller son får gärna färga håret svart, lyssna på Ebba Grön och kalla sig kommunist i yngre tonåren. Det skulle jag nog se som ett friskhetstecken. Nazist däremot. Not so much.
Hej Fredrik och And, kul att ni vill vara med och debattera. Jag jämställer inte kommunism och nazism ideologiskt, utan jag jämför de historiska vidrigheter som åstadkommit i de respektive regimerna namn och som inte kan glömmas av eller sopas under mattan när man blir medlem i ett parti. Eller, för den delen, gör ett reportage om. ”Bästa revolutionära minne…” det låter ju för fan som om det är Minifunkarna som fyller fyrtio år! Det är lättvindigheten och glättigheten partiet närmas i artikeln jag blir upprörd över.
Jag har aldrig hört svenska kommunister ta ett kraftfullt avstånd till allt som skett under kommunistiskt styre. KPML:r har lite klädsamt bytt namn, och bland annat tagit bort kamrat Lenin ur partinamnet (honom finns massor av horribel läsning om i boken ”Brott mot mänskligheten…”) för att det var ett ”klumpigt namn” och VPK strök ett par ickeopportuna bokstäver när de befann sig under bilan. That´s it, typ.
Om man har ett sådan blodigt arv, fyllt av förföljelse, terror och koncentrationsläger, kan man inte låtsas som det regnar och bara hänvisa till den ”i grunden goda ideologin” och bara köra på utan att göra någon form av absolut omstart. Det är otroligt förljuget. Och apropå förljuget, så är företeelsen att vänster med automatik är ”de goda” som alltid har ett moraliskt övertag över utsugarsvinen längre till höger, något som får mig att se rött (he he).
Filmen och serien du hänvisar till (har bara sett filmen, inte serien) visar vänsterrörelsen i ett sjuttiotalsperspektiv och är inte, som jag ser det i första hand kommunismglorifierande. Jag kan förstå att de vindar som blåste på den tiden fick en massa människor att svepas med och drar absolut inte alla dessa över en ondhetskam. (Även om det var mycket som gick bra långt över styr så här i retroperspektiv.)
Ulrikas kommentar ovan säger väl egentligen allt som behöver sägas, men jag kan inte låta bli att kommentera Fredriks och Ands jämförelse ändå.
Kommunismen som helhet kan naturligtvis inte jämföras med nazismen specifikt. Nazismen är en strömning inom den bredare ideologin fascismen, som ju också Franco och Mussolini företrädde (och, om man ska vara ärlig, stora delar av europas ledare före 1900-talet, även om det var under andra lärors namn).
Ta Kambodja-kommunismen och jämför med nazismen, då har vi jämförbara enheter. Och att då börja leta försonande drag hos Pol Pot ...
Kanske ligger förklaringen till att kommunismen behandlats mildare än fascismen i många fall helt enkelt i att kommunismen ideologisk slåss mot överheten (samhällets "starka", kapitalisterna), medan fascismen oftare slagit nedåt (extremt i nazismen, men synligt även i andra fall). Och självklart är det lättare att tycka om en förespeglad underdog än tvärt om.
Världsförbättrare vill ju båda ideologierna vara, liksom liberalismen (förbättring genom skit i vad andra gör), konservatismen (förbättring genom status quo) och anarkismen (förbättring genom total utplåning av staten), för att nämna några.
Jag blev så glad över att läsa din mening "Och apropå förljuget, så är företeelsen att vänster med automatik är ”de goda” som alltid har ett moraliskt övertag över utsugarsvinen längre till höger, något som får mig att se rött (he he)."
Jag blev trampad på åtskilliga gånger under valrörelsen när jag på Facebook erkände att jag röstar höger av "vänner" som ansåg sig ha ett moraliskt övertag för att de röstar vänster. Det driver mig till vansinne det där. Jag är inte ond för att jag tycker att man ska ha möjligheten att välja lite mer själv.
"Och apropå förljuget, så är företeelsen att vänster med automatik är ”de goda” som alltid har ett moraliskt övertag över utsugarsvinen längre till höger, något som får mig att se rött (he he)."
Jag håller med Pop-Sara. Jag blev också väldigt glad av att läsa den meningen. Den är så bra att jag skulle vilja se den spridas på hela Internet. År 2011 börjar bra för dig, Ulrika. Först utser GP dig till Twitterproffs och sedan skriver du en av de bästa meningarna jag någonsin läst (fast den finns väl inte på Twitter).
Per: Jag tror det ligger mycket i det du säger, med underperspektivet. Ett perspektiv som förskjuts lite lätt när man skaffar sig totalitär makt.
Pop-Sara och Anna: Väldigt roligt att ni gillade! Det känns liksom inte rättvist dels ur det perspektivet jag skrev om i inlägget, och dels att man omedelbart jämställs med brukspatroner och fabrikörer från förra seklets början för att man råkar ha röstat på Folkpartiet.
Bra skrivet Ulrika! Jag blir också trött av resonemang som går ut på att vänstermänniskor är goda och att högermänniskor är utsugare som saknar empati. Jag har träffat många till höger med mycket empati, men som också tror på människors inneboende kraft och förmåga att göra intelligenta val och kan styra över sina egna liv.
Tillhör också gruppen som tycker att det känns lite orättvist att bli anklagad för att vara kallhjärtad och att inte bry sig om sina medmänniskor på grund av att jag ligger strax höger om mitten politiskt.
Däremot finner jag som "Göteborgs-liberal" alternativt Bengt Westerberg-liberal att den moderna liberalismen alltför ofta litar på ordning och reda, regler, betyg och en kontrollerande ordningsmakt. Det känns som att den humanistiska sidan har fått stryka på foten. Vi brukade vara bland de starkaste agitatorerna mot orättvisor, för bistånd, för flyktinghjälp och för att ta hand om samhällets utslagna, men jag saknar det budskapet idag.
Därför kan jag förstå varför många unga människor uppfattar oss i Allians-blocket som kallhamrade och själviska. Önskar att vi kunde få SE en mer humanistisk sida hos Folkpartiet igen. Jag saknar den.
Skicka en kommentar