Med Maggans intåg i familjen har jag gått från att vara en renodlad hundmänniska till att vara som Schweiz i den brännande frågan om katter vs. hundar. Neutral. Men jag har också noterat en viktig egenskap som skiljer dessa djur åt, en skillnad som ger en lättälskad poäng till vovvarnas favör. Hundar kan se glada ut. Både med hela sitt kroppsspråk och med sitt ansiktsuttyck. Katter kan spinna, stryka sig mot dig och fjäska, men de ha hela tiden en lite, lite svårmodig min i sina luddiga ansikten. Framförallt kan de inte le med ögonen, eller smize som Tyra hade sagt. När de halvsluter sina ögon kan de se mäkta belåtna ut, men glada? Nej, det lurar inget leende i ögonvrån på en katt. Inget lyckofniss som bubblar över, så där som det kan göra på din labrador när du plockar fram kopplet eller på taxen när du kommer hem från en tur till tvättstugan.
För att skapa lite kattjämvikt, här är en söt film om två katter som småpratar lite med varandra:
Och här är översättningen, vad de egentligen säger:
katter, hundar
1 kommentar:
Jag har också en ganska neutral hållning till katter ... även om bilden av det stolta, fria och egensinniga djuret är vacker, är samspelet med flockdjur i min mening intressantare för människor. Dock finns det ett kattdjur som slår allt!
Skicka en kommentar