Så. Galet. Utslitna. Del. Två.

För ett tag sedan skrev jag om alla uttryck och fraser som slits ut ett rasande tempo på nätet. Den gången enades vi om att det var Just sayin, Gillart, Joråsåatte, Note to self, Meddelas endast på detta sätt, I tell you och några andra trenduttryck som var de mest missbrukade. Samt. Att. Skriva. Med. Punkt. Efter. Varje. Ord.
Sedan sist har det tillkommit framförallt fyra fraser som redan setts minst fyratusen gånger för mycket:
1. Tystnaden som uppstår när... följt av en pinsam situation av något slag.
2. Dock att... följt av någon slags invändning.
3. Den känslan! föregått eller följt av någon slags jobbig företeelse.
4. Kors i krösamoset! följt av... Nädå. Bara skojade. Fan, jag hade en till men just nu har jag glömt den. Har du några bra förslag på uttryck som nyligen slitits ut?

Till detta vill jag lägga en Bullenbrevfilmliknande disclaimer*, att precis som förra gången är mitt syfte med att listan inte är att fördöma dig som (i likhet med mig) använt dig av dem, utan bara att peka på utslitenheten som ett tidens tecken.

En som gärna hade sett sin fras nötas på är Jonas Cramby som i det här inlägget lanserar gå teppanyaki som ett begrepp för smakfull, men gravt överdriven, lyxkonsumtion. Alla som läst DN:s bostadsbilaga under hösten förstår varför.

*"Som vanligt är det inte personen i filmen som skrivit brevet. "

Några stickord och en eventuell efterrättsensation.

Jag långtifrån någon fena när det kommer till handarbete (minns Tjackpundar-Jösse från i påskas), men nu har jag precis färdigställt ett stickat alster som inte alls blev så dumt.

Löskrage, rundstickad halsduk, turtleneck; kärt garn har många namn.

Naturligtvis är den det enklaste tänkbara i stickväg. Bara att lägga upp ett antal maskor på rundsticka, köra igång med rätstickandet och byta garn när det första tar slut. Funkar till och med att samtidigt ha en katt i knäet, ena öga på teven och det andra på Twitter. Helt i min smak med andra ord. Ska nog köpa garn till en ny krage imorgon, i någon klatschigare färg.
Hela denna dag har jag tillbringat under hemmafruliknande former. Packat undan julen, handlat, kört barn och gjort en efterrätt som verkar ha potential att blir en sensation. I alla fall blev smeten så god att det svartnade för ögonen. Banankolaglass med jordnötscrust heter skapelsen, och visst är väl det ett efterrättsnamn man gärna smakar på?

Sov gott!

När man gör reklam är det ett vanligt grepp att man tänker i symbolbilder som ska säga mer än tusen ord. Ketchupflaskan som delvis är en tomat, juiceflaskor som växer på träd och lightmargarinet som flyger är tre snabba exempel på det.
Här är några som velat få till en riktigt lockande symbolbild med sin produkt och skapat sängen som är gjord av en begagnad binda:

Ur reabacken.

Frida gjorde ett stickat reafynd häromdagen, som hade en mycket märklig design. Det var svårt att veta riktigt vad som var upp och ned på den, men till sist kom vi på vad det var. En camouflagefärgad bärsjal för Maggan:


Detta ser jag som en anledning god som någon att reprisera mitt inlägg från september 2008 som handlade om den sektliknande företeelsen bärsjalar. Håll tillgodo:

Småbarnsföräldrar är det mest lättlurade som finns.

Eftersom jag är väldigt långt ifrån trendens centrum och målgruppens öga ligger min spaning så där tre år för sent. Den handlar nämligen om bärsjalar för bebisar. Dock har inte ens en tonårsmorsa som jag har kunnat undgå att se att alltfler mammor (och en och annan banbrytande pappa) bär sina små guldklimpar inlindade i långa tygstycken.
Detta tygstycksbärande verkar automatiskt ge ett självgott ansiktsuttryck som säger ”Jag gör minsann allt för mitt barn”. Ett ansiktsuttryck som en hederlig gammal Baby Björn aldrig skulle berättiga till.
Småbarnsföräldrar är kanske den målgrupp som är mest benägna att nappa på vad fasen som helst. Det räcker att använda ett antal magiska ord så är saken klar:
De viktigaste orden är:
1. Naturlig. En nybliven mamma köper allt som påstås vara det mest naturliga för ditt barn.
2. Närhet. Barn behöver närhet och om du inte köper en produkt som påstås ge närhet med ditt barn är du ju för fan en psykopat.
3. Trygghet. Om ditt barn blir kåkfarare är det ditt fel för att du inte köpte den där produkten som sades öka dess trygghet.
4. Sömn. Kan något göra så att barnet sover bättre? Spare no expenses!
Jag kan tänka mig att de som säljer bärsjalar kan bocka för de flesta av de magiska orden. Det är därför vi ser så många barn som hänger lite livsfarligt på svaj vid sina präktiga mammors sjalomlindade barmar.
Jag har gjort minimalt med research inför det här inlägget, jag valde att gå helt på magkänsla och förutfattade meningar. En sak som min magkänsla sa mig är att ett av argumenten för sjalarna är: ”Så har kvinnor över hela världen gjort i alla tider.” Rätta mig gärna om jag har fel, men jag har aldrig förstått logiken i att det skulle vara detsamma som något som passar mig och min livsstil år 20XX. Ändå verkar det vara något oemotståndligt för alla nyblivna mammor.
Nyblivna mammor har för övrigt ofta något av sektkänsla över sig.
Samma lätt besatta blick och samma brist på distans.
Lite research har jag trots allt gjort. När jag som hastigast tittade på sjalbarn.se såg jag att det inte bara är spädbarn som ska bäras i en sjal, utan att man visst ska kånka runt på dom tills dom tar körkort.


barn, småbarn, bärselar, bärsjalar, baby björn, föräldrar

En resumé över kvällen som gick.

I kväll har jag varit på Resumébar på Bliss. Några hundra reklammänniskor som packar sig som små fiskar i tomatsås, dricker öl, minglar, får pris och lyssnar på när Viggo intervjuar någon. Den här gången var någon Forsman & Bodenfors VD Erik Sollenberg. Han gjorde bra ifrån sig och sa bland annat "ibland gör man bra men fel", vilket jag gillade, och så utnämnde Viggo honom till en blandning mellan britten med de tjocka glasögonen och Roger Sterling som svar på frågan "Vem är du i Mad Men?".
Vi fick ett pris också, nämligen det här:

Varför och för vad vi fick det kan du läsa om och lyssna på här.

Den största sjärnan på slottet.

I lördags sändes sista avsnittet av Stjärnorna på slottet och det var en omgång som får klart godkänt. Det fanns varken någon knäppgök à la Börje Ahlstedt eller svulstig primadonna som Ranelid bland deltagarna, men det blev intressant ändå. Jag hade nog väntat mig att både Ulf Brunnberg och Dan Ekberg var castade för sina douchebagsanlag, men istället var de två väldigt roliga och känslosamma män med varsitt ganska tragiskt förflutet.
Monica Dominique var rar och läskigt übermusikalisk, Niklas Strömstedt genuint sympatisk, samt också rolig och begåvad, honom skulle jag vilja ha som kompis.
Men den största stjärnan på slottet var ändå Marie Göranzon. Jag har sällan sett en kvinna som lyckats vara så självsäker och, hur ska jag säga, upphöjd, utan att vara det minsta nedlåtande, kaxig eller odräglig. Eller för den delen självupptaget pompös, som sin man. Nej, hon är säker, rak, vass och klok. Och hennes "dåliga imitationer" var det mest komiska jag sett på ett bra tag. Marie Göranzon är min nya idol.
Och apropå skådespelare, i kväll är Frida på Guldbaggegalan i sina fina skor. Jag håller tummarna för Pernilla August och hennes nominering för Miss Kicki. Nu ska jag spana om jag kan få en skymt av Frida och Ludde i rutan.

Stjärnorna på slottet, Marie Göranzon, Ulf Brunnberg, Dan Ekborg, Niklas Strömstedt, Monica Dominique

Broddmogen.

Jag är just hemkommen från en vådligt halkig promenad vid klippstupen i Särö Västerskog. Vådligt halkig och våldsamt vacker.
Och apropå halka, för en vecka sedan premiäranvände jag något som jag trodde det skulle dröja minst tjugofem år till innan jag skulle börja begagna, nämligen vinterns stora it-pryl, broddar. Men pensionärsfaktorn var inte fullständig, eftersom jag hade dem på mina löparskor. Det gick ypperligt att springa isgatorna fram med dessa taggiga tingestar under sulorna. Något som fick mig att tänka på dubbdäcksförbudet som trätt i kraft i Göteborg i år. Om jag istället för broddar haft extra grovmönstrade vinterlöparskor hade jag drattat på aschlet efter fem meter.
Rent fysikaliskt är det svårt att skoja bort dubbarnas inverkan på is.

Johan har varit ute och åkt långfärdsskridskor. Han filmade en fantastisk snutt när man kan tro att han åker på smält guld.

Based on a true story.

Idag blev jag retweetad. I GP, minsann.

Den där tweeten skrev jag efter att ha gjort just det, bildgooglat "Göran". Pröva själv får du se.

Sömnadsproblem ledde till kroppsstrumpa.

Som jag berättade slapp Maggan ha tratt efter kastreringen som vi gjorde för en vecka sedan. Veterinären sydde på en slags tuss med gasbinda som skyddade såret istället. Den skulle tas bort efter tre-fyra dagar och när vi gjorde det, Johan och jag, hade jag inte briefat honom tillräckligt bra om hur han skulle klippa, så han tog bort ett stygn för mycket. Vi pratade med veterinären och allt verkade under kontroll. Ända tills i går kväll. (Varför är det alltid fredag kväll när sådant händer?) Då sprack såret upp, mer än en centimeter. Nytt samtal med veterinären som sa att vi skulle skydda såret med en kompress och en strumpa tills han kan sy igen det senare i eftermiddag. Så just nu är Maggan måttligt road och ser ut så här:

Kroppsstrumpa är inte poppis ett dugg.

Fnissigt klipptips.

Jag har många mörka hemligheter, en av dem är att jag inte lyssnar på P1 när jag åker in till jobbet. Ibland försöker jag, för jag gillar ju att hålla mig uppdaterad även på mer seriösa ämnen, men jag känner ganska snabbt att det är för högtravande, för lite för lite självdistans och för malande för denna tidiga timme. På morgonen vill jag bli inbäddad i en mjuk bubbla av fniss, flams, fulkultur och fabulös musik. Knappast något som kännetecknar P1 Morgon. Jag lyssnade länge på Rix Morgonzoo, de hade en hyfsad flamsnivå och ofta kul gäster. Musiken, däremot, lämnade en hel del övrigt att önska. För att inte tala om reklamavbrotten (tro inte att jag gillar dålig reklam bättre än vad du gör, tvärtom).
Det senaste året har jag istället rattat in Morgonpasset i P3, som i sina bästa stunder erbjuder mig mina fyra önskade f-faktorer på ett ganska perfekt sätt.
Efter turen till jobbet i tisdags fikade jag som vanligt tillsammans med mina arbetskamrater, vi småpratade lite och kom in på att Steve Jobs blivit sjuk igen.
"Han har haft bukspottscancer" sa någon och min kollega M fnissade till. Vi tittade lite undrande på henne tills någon annan sa:
"Och så har han gjort en levertransplantation" varpå M vek sig av skratt. Detta fick ytterligare en kollega att barskt fråga vad det var hon fann så roande med Steve Jobs dåliga hälsa.
"Va, pratar ni med mig? Vad sa du?" frågade hon och tog ur en hörlur ur örat. Det visade sig att hon suttit och lyssnat på Morgonpasset där Anders Jansson från Hipp Hipp var gäst.
Om du vill lyssna det det ultimata flamsprogrammet har du en underbart fnissig stund framför dig med hjälp av klippen som finns på den här sidan.

Bibliotekstjuven, ett drama på hög nivå eller Jönssonligan möter Rain man?

Andra delen av Bibliotekstjuven (serien jag sågade här) som gick igår var inte lika bedrövlig som den första, även om Johan beskrev den träffande som Jönssonligan möter Rain man.
Det har varit märkligt tyst i media om den här svenska dramasatsningen, men igår skrev Kjell Häglund om den i en i spalt på kultursidan i GP. Hans uppfattning var att det var ett drama på hög nivå och att det orealistiska som jag, och många med mig, stört oss på var ett stilistiskt grepp. Att den är medvetet författad och regisserad via naivistiskt överdrivna tablåer och symbolscener.
När jag läser det får jag lust att på fjortismanér svara "Och?". Att det övertydliga är gjort enligt någon gammal BBC-tradition, gör den inte mer njutbar i mitt sinne. Men jag kanske har för få poäng i filmvetenskap för att ha vett på att uppskatta en tv-produktion som vårdar arvet av "en treaktarberättartradition sedan film noir-epoken".
Jag ska nog hålla mig till Ladies på Östermalm.

Mömmsigt Guldäggssnack.

Idag har jag pratat lite försnack inför Guldägget på resume.se

Att få med ordet "Mömms" var lite som att vinka till barnen. Det är ett uttryck vi använder oss av allt som oftast här hemma. Samtidigt som vi låtsasmålar oss om läpparna.


PS. Jag hade gärna lagt upp klippet med alla filmer och serier som görs av Judit och Judit, men jag hittar det inte. Men här har jag skrivit om YouTube-hitsen och lagt upp alla originalklippen.

Ett pucko åker och tankar.

Trött och kanske en smula disträ åkte jag in på macken för att tanka min bil när jag åkte hem från jobbet igår. Jag ställde mig vid tankomatpumpen, plockade fram kontokortet och svor lite över att det var så knöligt att få in det i automaten. Men så tryckte jag till ordentligt och lyckades. Sedan hände ingenting, trots att jag tryckte på alla knappar jag skulle trycka på. Irriterad gick jag in i mackbutiken och påtalade detta.
"Har du stoppat in kortet där kvittot kommer ut?" frågade mackkillen.
"Ehh... nej, svarade jag utan någon större övertygelse och gick ut för att titta. Självklart satt kortet fast i kvittomojängen.

"Då får du vänta på en servicetekniker som jag ringer imorgon" var beskedet tankningspuckot, det vill säga jag, fick.
Men i morse utrustade jag mig med en pincett och åkte dit igen. Efter några misslyckade utpetningsförsök gick jag in i bilverkstadsdelen och frågade om jag fick låna verktyg från dem (det kändes onekligen lite fånigt att gå in där med nylockat hår och fråga efter en plattång, men lyckligtvis hade de inte samma preferenser som jag för det ordet).

Tången funkade förstås inte heller. Till slut fick jag tag på rätt mackanställd som hade den sortens nyckel som behövdes för att öppna och ta ut mitt kort.

Jag vet inte om det var för att vara snäll, men han påstod att de bytt plats på kvitto-, respektive kortingångarna och att folk stoppade in sina kort på fel ställe dagarna i ända. Det kändes i alla fall lite bättre när han sagt det.

(Och här finns förresten en annan dråplig incident från samma mack.)

Skriv din egen tweet!

Nu ska jag skriva ett sådant där förhatligt inlägg om det ännu mer bespottade begreppet sociala media igen. Men även om namnet är upprörande tjatigt så kan jag ju inte kalla det för inlagda rödbetor eller något liknande för att slippa irritation. Och jag kan inte heller låta bli att kommentera dessa sällskapliga kanaler, eftersom jag är en flitig deltagare både här och där.
Det jag nu ska ta upp har jag varit inne på förut och det kanske är öppna dörrar jag sparkar in, men i alla fall. Anledningen till att ämnet kändes aktuellt är att Facebok Places introducerades för ett par veckor sedan. Det som hände då var:
1. Halva flödet fylldes av folk som checkade in än här och än där. Oftast hemma eller på jobbet.
2. I andra halvan hopades människor som skrev "Hur faaaan döljer man Places? Blir galen snart!".
Den enkla regeln jag vill predika är skriv din egen tweet/uppdatering. I övrigt tycker jag att alla får skriva om vad fanken de vill, men strunta i att göra automatuppdateringar och formuleringar som är färdigskrivna i diverse olika check in-tjänster. Det blir så himla trist då. Träigt och torrt. Och så vill vi ju inte ha våra kära inlagda rödbetor, eller hur?

Maggan hälsar.

Att hon mår förhållandevis bra efter operationen nu. Hon var däckad länge men mitt i natten satte hon sig upp i min säng och tittade sig konfunderat omkring, som om hon funderade på vad det var som hade hänt. Sedan har hon undan för undan blivit sitt gamla jag igen. Fast lite smalare om midjan.

Den här bilden tog jag förstås innan det där förbannade regnet kom.

Nu är det bevisat – regn gör dig fulare.

Före:

Efter:

Blandade känslor och en svunnen livmoder.

Det var med blandade känslor Johan läste sitt årsbesked från CSN.

Helt återbetalat. Vad skönt! Fast vad gammal han kände sig. Han är ju trots allt civilekonom.

Maggans känslor var nog inte lika blandade när jag åkte med henne till veterinären i morse, de var garanterat helt opositiva. Väl hos djurdoktorn sövde de henne och tog bort både livmoder och äggledare. Samt gjorde en tatoo i hennes öra. Hon är fortfarande helt groggy och borta, men veterinären har försäkrat att jag inte ska vara orolig. En del katter tar tjugo timmar på sig att kvickna till.
En innovation på kastreringsfronten (det heter så även när det handlar om honor har jag fått lära mig) är att veterinären sydde fast en "tuss" på såret som skyddar stygnen och gör att Maggan slipper knalla omkring med en tratt runt halsen i två veckor.

Avtuppad liten Maggie med tatoogrönt öra.

Särö – så är det.

Jag tänkte att du kanske ville veta lite mer om hur det är i Särö där jag bor, men jag ska snart lämna min minutiöst skötta sekelskiftesvilla för att planera sommarens kappseglingar med min Pelle Pettersonbåt samt putsa på min nya Nimbus, så jag överlåter beskrivningen åt redaktionen på Realtid istället:

Tack Dr PO för tipset!

Bibliotekstjuven – en miniserie som TALAR MED STORA BOKSTÄVER.

En otroligt kittlande story och något som med fog kan kallas för svensk skådespelarelit. På pappret hade Bibliotekstjuven, som hade premiär på SVT igår, alla möjligheter att bli en fantastisk liten serie. Men det tog inte många minuter innan skepsisen infann sig och efter en halvtimme var den stackars skämskudden halvt ihjälkramad. Sällan har väl dikten varit mer underlägsen verkligheten. Varenda scen har en gigantisk röd pil som blinkar och säger NU SKA DU FATTA DET HÄR! Det här kan vara att huvudpersonen John Manneus har ett klasskomplex. Att han har ekonomiska problem. Att det finns VÄRDEFULLA böcker på hans nya arbetsplats, Kungliga Biblioteket. Och vad det leder till behöver man inga högskolepoäng för att räkna ut.
Samtidigt finns massor med scener med enorma trovärdighetsproblem. Manneus har tillbringat det senaste dryga decenniet i en akademisk miljö och visar sig samtidigt vara helt clueless när det kommer till sociala koder i den finkulturella världen? Hans kollegor på bibblan är inga manchestermuppar utan flashiga Richestammisar? När hans fru börjar upptäcka deras ekonomiska problem säger hon först: NU HAR VI INTE RÅD MED FLER SMS-LÅN och sedan dyker hon upp på Johns arbetsplats med en bunt räkningar i handen? När John ska dupera någon står han och talar högt för sig själv framför spegeln? Fast den allra jobbigaste scenen är ändå när John på en fikarast försöker bjuda på JÄTTEDYRA CIGARRER för att bli accepterad av sina fina nya kollegor.
Jag ber om ursäkt för alla skrikiga versaler, men det är så jag uppfattar den här produktionen.
"Thriller för tänkande tittare" kallar Sydsvenskan den. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Thriller för dig som tycker det är jättejobbigt att tänka.

Bibliotekstjuven, böcker, tv-program, svt, recensioner

Veckans roligaste.

Om du gillade charmtrollet Leo, det taffligt uppstoppade lejonet på Gripsholm, kommer du att älska den här Facebookgruppen Dårligt udstoppede dyr (danska? norska?). Leo ingår givetvis i samlingen.
Här är några andra smakprov:

Sista svängen som politisk bloggare.

Innan jag fortsätter att skriva om min nya locktång, Bibliotekstjuven på SVT1, uttjatade formuleringar på nätet, att Maggan ska kastreras på lördag och annat på min normalbanala nivå vill jag bara tipsa om att det idag var en ledarkrönika i GP som också ifrågasatte det okritiska reportaget från gamla KPML(r):s fyrtioårsjubileum (som jag skrev om här och här). Kolla gärna igenom kommentarerna på krönikan, det är intressant läsning.

Den goda kommunistiska tanken.

Som väntat fick jag kommentarer på mitt förra inlägg om att kommunismen i grunden är en god tanke. Att man fortfarande tänker så, och fortfarande ansluter sig till partiet, istället för att se vad denna goda tanke i stort sett ofelbart lett till i praktiken, det är för mig en gåta. Att man än idag hänvisar till den fina kommunistiska grundtanken, trots att den i stora delar av världen, och under långa perioder av mänsklighetens moderna historia, varit den perfekta täckmanteln för att plundra människor på allt de äger och döda alla som inte håller med om godheten i denna handling, är ofattbart.
Och apropå GP:s glättiga fråga Vilket är ditt bästa revolutionära minne? som man ställde på fyrtioårsfriandet av gamla KPML:r, som om det vore ett jubileum för en barnteatergrupp och inte ett kommunistiskt parti, så har jag har ett par minnen som jag hittade i boken Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer.
Man behöver inte bläddra längre än till sidan sju för att läsa om följande revolutionära minne:

"Miljontals barn i Sovjetunionen blev hem- och föräldralösa till följd av inbördeskrig, svält, deportationer och massterror. Medan regimen på 1920-talet tycks ha strävat efter att finna humana lösningar i form av barnhem och adoptioner började man under 1930-talet att behandla barnen som kriminella. År 1935 sänktes åldern för straffmyndighet från 16 till 12 år. I stället för att placeras på barnhem skickades allt fler föräldralösa barn till Gulags arbetsläger."

Och på sidan 18 citeras Stephan Adamenkos bok Ödets väg – minnen ur mitt händelserika och dramatiska liv:

"Hungersnöd är något av det värsta som kan upplevas i denna värld. I Ukraina gick det till slut så långt att man hängav sig åt kannibalism. Man konstaterade helt enkelt att nu var Djedusjka (farfar, morfar) eller Babusjka (farmor, mormor) så gamla att de snart skulle dö. Så slaktade man dem och åt upp dem för att man själv skulle kunna överleva."

Nu ska jag snart lämna den politiska banan och återgå till att skriva om katter, teveprogram, min familj och göra underfundiga reflektioner om min vardag.

Legitimt heilande.

Idag har GP ett reportage från Kommunistiska partiets fyrtioårsfirande på biograf Draken i Göteborg (finns inte på nätet). Men började med att konstatera att I och med högervridningen behövs vi mer än någonsin och så uttalade sig bland annat Claes Malmberg om vad hans bästa revolutionära minne var. Dragplåster på galan var Sven Wollter På bilden sträckte partimedlemmarna upp sina nävar i luften:

Visst, GP hade kunnat rapportera från ett nazistiskt konvent också. Men hade tonen varit lika glättig? Hade lika många kändisar velat uttala sig eller uppträda? Hade de uppsträckta händerna presenterats lika okritiskt eller hade man berört allt djävulskt som partiet och dess anhängare åstadkommit?
Dessa frågor blir extra tydliga när jag bläddrar i boken som Frida läser i skolan. Boken (och det är en diger bok, inget tunt häfte) är nyproducerad, för tidigare har det inte funnits något läromedel som belyst ämnet tillräckligt ingående. Ämnet som heter:

En riktigt skrämmande tanke i sig. Att den här boken inte funnits tidigare. Vilka var det nu igen som vann kriget?

Kattdressyr.

Johan läste någonstans att det inte gick att dressera katter.


katter, YouTube, videoklipp

Att göra boktitlar lite mindre ambitösa.

Idag har vi lekt en rolig lek på Twitter. Den påminde mig om en annan skojighet vi gjorde för ganska precis ett år sedan, den som hette Fem summerar 2009. Den här gången handlade det om att ta kända boktitlar och göra dem lite lamare och en aning mindre ambitiösa. Det finns massor av riktiga guldkorn, jag har samlat ihop några få av dem, fler hittar du här.
































Här är några av mina egna alster:




UPDATE Det har visat sig att det var Richard Herold som började det hela, som en svensk version av #lessambitiousbooks