Aningslösa ladies på Östermalm

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att se Ladies på Östermalm som går i TV4+, hur som helst har det inte blivit någon större snackis. Men av någon anledning har jag ändå fastnat och fascinerat sett allt som hittills visats om de tre överklasskvinnorna Grete Qviberg, Gaby Borglund och Tone Oppenstam. Visst går det att hitta många detaljer att bli illamående över (kanske framförallt den otäckt stela och klichélyxiga förlovningen som ägde rum i en jättebåt framför Miamis skyline mellan Tone och hennes nye snubbe), men det som kanske upprör mig mest är den raljanta tonen speakern har och den "skojiga" musiken à la två ankor på promenad som ljudillustrerar exempelvis när Gaby och hennes väninna* Maggi är på inköpsresa i Milano. Den gör att jag känner mer sympati för deltagarna än jag gjort annars och får mig att efterlysa en serie om manliga börs-VD:ar på Djursholm där deras jaktresor, vinprovningar och dyrbara leksaker framställs i samma löjeväckande anda. Och där dessa män får göra aningslösa uttalanden som körs i trailers om och om igen för att visa vilka distanslösa rikesvin de är.
Men för att återgår till våra ladies, så plockar framförallt Gaby poäng genom att vara drivande, kompetent och vänlig i alla lägen. Den minst sympatiska i serien är den yngsta deltagaren, affärskvinnan Tone Oppenstam. Hon utstrålar en kombination av stentuff hårdhet och flackande osäkerhet. Som hon toppar med en galopperande förslitzning av sitt utseende. Vilket man kan se om man jämför de här bilderna:

Tone (längst till vänster) innan "Jag-vill-se-ut-som-en-Slitzbrud"-sjukan slog till på allvar.

Tone med för mycket och för blont löshår, muskort kjol och konstiga ögonbryn.
En annan remarkabel detalj är att Grete (längst till vänster) faktiskt är äldre än Gaby (mitten). Att Gaby ser äldre ut än Grete beror bland annat på hennes signaturfrisyr, som nog är snudd på K-märkt.

Men man får ju ge Tone att hon inte tar den enklaste vägen i karriären. För det kan inte vara lätt att bli tagen på allvar i en affärsuppgörelse när man bär med sig så många bimboattribut som hon gör.
Hennes mest trailerkörda, aningslösa uttalande är:
– Jag älskar ju Ferraris, men Maserati är bättre som familjebil.
Grete personifierar överklassens fixering vid positivism. Jag tror nog att ett negativt synsätt är den största synden av dem alla i dessa kretsar. Allting är Urkul!, Urhärligt!, Urspännande! och Urgulligt!. Och så dubbla kindpussar på det.
Hennes aningslösa traileruttalande lyder:
– Det är inte superviktigt att bo på Östermalm, jag har bott både i Marbella och på Mallorca.
Jag förstår också att det är produktionsbolagets uppgift att locka ur dem dylika uttalanden, men ändå, hur man kan låta ord som de här lämna ens läppar, utan att höra hur de låter, är något av en gåta.

*Gabys och Maggis relation är något som diskuteras flitigt i alla trådar som finns om serien. På vissa ställen uppges att de har ett registrerat partnerskap, men i serien beskrivs de enbart som "väninnor".

Ladies på Östermalm, Grete Qviberg, Gaby Borglund, Tone Oppenstam, TV4+, tv-serier

Till Ullared via Vasaplatsen.

Fridas kille Ludde gillar teveserien Ullared och har därför varit sugen på att komma dit och se allting med egna ögon. Idag fyllde han nitton och Frida hade planerat en överraskningstur för honom till denna halländska shoppingmetropol. Därför satte vi tre oss i bilen i förmiddags för att "åka till stan". Samtidigt som vi åkte iväg satte vi igång ett podradioavsnitt av P3 Dokumentär. Det handlade om spårvagnsolyckan i Göteborg –92 och var så uppslukande att vi körde hela vägen förbi Varberg och in på avfarten som leder mot Ullared utan att Ludde märkte att vi varit på väg åt motsatt håll hela tiden. På den lilla bonnavägen pausade Frida programmet och gav honom en present från hans mamma. Det var en tårtkartong som innehöll en frigolittårta dekorerad med geléråttor och ljus gjorda av sedlar. "Happy birth shopping day!" stod det i kartonglocket. Just när han läste det spelade Frida upp Ullaredslåten. Då trillade alla polletterna ner och han förstod vart vi var på väg.
Jag lämnade av dem utanför Ge-Kås och åkte norrut igen.
P3 Dokumentär har jag pratat om förut och det är verkligen världens bästa program att lyssna på när man gör något riktigt tråkigt, som att köra Hallandskusten upp och ned. Eller någon annan långrandig sträcka. Jag lovar dig att du kan köra till månen och tycka att det är det mest spännande du någonsin har gjort.
Programmet som handlar om spårvagnsolyckan är ett av de senaste och jag tror inte bara det beror på att jag kan se alla gator framför mig (eller för att min syster Mia körde ett fåtal meter från den skenande vagnen på Engelbrektsgatan) när jag lyssnar som gör att det är så gripande. Jag är väldigt säker på att det är en fantastisk historia även om du aldrig satt din fot i Göteborg. Lyssna själv här och berätta gärna om jag har rätt eller fel.

Födelsedagstårta coming up!

Här har Frida gett sin version av dagen.

Ullared, radioprogram, P3 dokumentär. Ge-Kås, Göteborg

Maggalarmet.

En sak jag inte visste innan jag skaffade katt var att de har en inbyggd väckningsfunktion. Maggans står inställd på ungefär tjugo över sex, det är ungefär den tid jag brukar ställa min telefon på när jag ska till jobbet, så det är helt ok. Det är till och med väldigt mysigt att bli väckt av en katt. Problemet är att funktionen inte går att ställa in på vardag, larmet är aktivt alla dagar i veckan. Och tjugo över sex en lördagsmorgon är det kanske inte lika mysigt.
Maggalarmet har några olika väckningsvarianter.
1. Tickle. Helt enkelt en ansiktskittling som utförs med hjälp av morrhår.
2. Mega-purr. Hon spinner allt vad hon orkar och gör mitt huvud till resonanslåda genom att lägga sitt mot mitt käk- eller pannben.
3. Sandpaper. En vänlig ansiktsslick med sträv tunga.
4. Eskimoe. Nos möter näsa. Kan ge en spännande första uppvakningsbild för den sovande.
Allt eftersom tiden går utan att jag går upp, mixas de olika varianterna med allt tätare intervall. Om jag är riktigt motvillig att gå upp (= fylla på hennes matskål) tar hon till:
5. Sista chansen. Då klättrar hon upp på den höga byrån jag har bredvid min säng och tar ett pantersprång rakt ned på mig. Då är det bara att inse vad klockan är slagen och gå upp.
Jag är förstås inte ensam om denna erfarenhet, något som den här filmen bevisar:

När Maggan har lyckats med sin väckningsrutin och fått sin mat, går hon gärna och lägger sig och sover sådär tre, fyra timmar. Ibland i den här ställningen:

Yehaaa, mega-sleep!

En vaken IRL-katt möter en digital dito. Alt. kattversionen av Kan du inte tala.

Skål, Maggan! Det blev visst bara du och jag ikväll, men desto mer skaldjur till oss.

katt, katter

Det ofrivilligt komiska är ofta det roligaste.

Via Lotten hittade jag till en sida som fått mig att sitta och kippa efter luft hela morgonen. På grund av ohämmat skrattande, alltså. Helt ensam satt jag och tårochsnorflabbade mig igenom vartenda inlägg. Orsaken till skrattkonvulsionerna var Damn you, auto correct! en sajt dit folk skickar sina bästa/värsta autokorrigerade iPhone-mess. Jag har för länge sedan stängt av stavningskontrollen på min iPhone, jag upptäckte att jag skrev helt galna saker utan att ens vara medveten om det. För iPhonen inte bara föreslår intressanta nya ord när man skriver något den inte tycker sig känna igen, den är också väldigt snabb med att självsvåldigt ersätta detta ord, ofta utan att man ens hinner märka det.
Ibland blir det väldigt komiskt. Som exempelvis här:





Nu funderar jag allvarligt på att aktivera min stavningskontroll igen.

Förkylningstips.

Just nu är jag våldsamt förkyld och ligger hemma i soffan och hostar. Och i mitt bultande huvud finns inga vettiga tankar att sätta på pränt. Tursamt nog så har Mymlan skrivit en av de mest gripande texter hon någonsin åstadkommit. Och det vill banne mig inte säga lite. Läs den istället, så återkommer jag när hjärnan fungerar någorlunda tillfredsställande igen.

Sån här vill jag bli när jag blir gammal.

GP har intervjuat konsertbesökare på Scandinavium i lördags om varför de är där:

Heja Marianne och Pelle!

Håkan och den återupprättade Göteborgshedern.

Jag vet inte varför, men det här inlägget har en hög existenströskel och svåra födslovåndor. Det ska handla om Håkan. Håkan Hellström på Scandinavium, och då gäller det att inte gå vilse bland klichéerna, snubbla på plattityderna och förirra sig in i panegyrikens... Ooops, nu var jag på god väg redan.

Men jag gör ett försök med att beskriva ögonblicket när ljuset släcktes ned, ett bildspel med Göteborgsmotiv projicerades upp och Alf Robertssons Ja lämna mitt hjärta i Göteborg spelades. Inte direkt något jag trodde skulle framkalla hjärtöversvämmande känslor, men när bandet och Håkan sekunderna efteråt äntrade scenen fick tiotusen Göteborgshjärtan upprättelse. Äntligen fick vi vara lokalpatriotiska utan att känna en sur eftersmak av kommunala bestickningar. Om Håkan älskar Göteborg så här mycket måste det finnas något bra med vår stad.
Sedan följde en konsert som än en gång bevisar att känslan är allt. Inte för att det på minsta vis brister i melodier, texter, band, sång (det där med att Håkan sjunger falskt, glöm det!), mellansnack, musikalitet eller något annat. Nej, inget av det jag räknade upp är något annat än fullkomligt, fantastiskt och magiskt, men det är ändå känslan Håkan lyckas förmedla som gör att hans hemstad dyrkar alla Långgator han gått på, hans Gårdakvarnar och hans paradis vid G-G-G-Gullbergs Kaj. Det är förstås inte bara vi göteborgare som avgudar Håkan och allt han gör, men det var vi som fick stå upp och hylla honom igår med ömma handflator, såriga halsar och mascara på kinderna. I hans hemstad. Jag tror att jag kan göra mig till talesperson för alla tiotusen som var i Scandinavium igår, när jag säger att vi är oändligt tacksamma för det.

Här är allsångsfesten från extra-extra-extranumret Vi två, 17 år.
När låten var slut ville Håkan inte gå av scenen, utan gick runt och tjingsade på folk medan ljuset tändes i taket och övriga bandmedlemmar för länge sedan försvunnit ut.

Så här skriver media om konserten: GP, GT/Expressen, AB, SvD.

Och här har jag gjort en spellista med alla låtarna från konserten.

Den här bilden har jag inte snott någonstans ifrån, utan plåtat helt själv en midsommarafton för fyra år sedan.

Håkan Hellström, Håkan Hellström-konsert i Scandinavium, Scandinavium, konsert, musik, Göteborg

Något Idol talar tyst om.

Jag har hört att det ryktats om det ett tag, och nu läser jag på Sara Ödmarks (även känd som Älskade Dumburk) TV-blogg att Idolstartfältet importerat, inte bara talang, utan även erfarenhet, från våra nordiska grannländer. Både finska Elin Blom och norske Geir Rönning har nämligen tävlat i Eurovision Song Contest. Båda har dessutom gjort det för Finland.
De är förstås inte mindre bra för det, men det förtar onekligen en del av tanken med Idolkonceptet, som en karriärväg för den oupptäckta stjärnan.

Det blir lite som om Amy Diamond och Björn Skifs skulle vara med och tävla i finska Idol, eller hur?

Idolbilden av den oskyldiga, men coola sextonåringen som kommer från ingenstans (eller, ja ok då, Finland) och bara råkar kunna bjuda på en fantastisk scenshow får sig en törn när man ser det här.

Idolbilden av den okände 48-åringen som kommer från ingenstans (eller, ja ok då, Norge) och bara råkar ha en fantastiskt röst och en enorm säkerhet på scen får sig en törn när man ser det här.

Idol 2010, Geir Rönning, Elin Blom, Eurovision Song Contest

Vi bryter för ett viktigt meddelande.

Nej, det handlar inte om kungens sexvanor, utan om att Frida nu har en blogg! Kolla in den här.

Måndagskväll i public services famn.

Måndagskvällar behöver man ofta fylla med kravlösa aktiviteter med hög välbefinnandefaktor. Därför har det de senaste veckorna varit perfekt att knäppa på SVT på ettan klockan åtta på arbetsveckans första dag och skölja bort på två timmar utan att behöva röra fjärrkontrollen.
Först andra säsongen av Sommarpratarna. En programtyp som jag älskar; smarta och intressanta människor som träffas och pratar.
Snutten som spelas upp från respektive persons Sommarprogram har verkligen fungerat som en icebreaker, lett in samtalen på spännande vägar och bort från det triviala kallpratet. I nästan alla konstellationer utom den som sändes igår. Då var det Rikard Wolff, Maria Lundqvist, Tina Ahlin, Micael Dahlén och Klara Zimmergren som samlades i det där underbara huset för att äta lunch. Personmixen var nog den mest homogena hittills när det gäller ålder och yrke, och kanske var det därför det aldrig blev spännande. Det pratades om hur mycket man förändrades av att få barn (alla hummade instämmande), att barn ger en villkorslös kärlek (alla hummade instämmande), hur hemskt det är att tvingas ut på krogen när man är ofrivilligt singel (alla hummade instämmande) och så kom Maria Lundqvist med en av de dörrar som sparkats in flest gånger de senaste fem (tio?) åren: Det upprörande i att stora kedjeföretag säljer stringtrosor till elvaåringar. Det må vara bedrövligt i sak, men också helt vansinnigt sönderältat.

Nej, gårdagens avsnitt blev, till skillnad från de tidigare, som vilken trevande och stel parmiddag i förorten som helst, där självklarheter varvas med uppstekta moralkakor.
Andra programmet i måndagsmysartablån är Våra vänners liv. En svensk serie som började ganska trevande och darrigt men som nu har utvecklats till en solklar favorit. Skådiskvartetten som spelar huvudrollerna (jag gillar speciellt Jacob Ericksson och Erik Johansson) är en fröjd att se och serien är överhuvudtaget glädjande välgjord. Det gäller inte minst musikval och vinjett. Eller vad tycker du?

Våra vänners liv, Sommarpratarna, SVT, Sommar i P1, Maria Lundqvist, Rikard Wolff, Klara Zimmergren, Tina Ahlin, Micael Dahlén