Ode till en bondkatt.

Hade det här varit en kvällstidning hade rubriken varit ”Ingen kisse-miss”, för det här ska handla hur glad jag är att jag omvärderade min tidigare kattskepsis och skaffade Maggan.
Eftersom jag i inledningen av den processen skrev det här, som kan uppfattas som om jag bjöd in henne i mitt liv med armbågen, känns det extra viktigt att betona min kattlycka. Jag är inte övertygad om att jag är helomvänd gentemot all världens katter, men Maggan har vunnit mitt hjärta till hundra procent. Minst.
Hon har helt enkelt tillfört en väldigt stor portion trivsel och ömhet till familjen. Hennes personlighet är sammansatt av exakt rätt proportioner av tillgivenhet, integritet, lekfullhet, nyfikenhet, humor, kelighet och inre trygghet. Och så är hon förstås makalöst söt och mjuk.
När hon inte sover i vårt sovrum hittar jag henne ofta på översta trappsteget utanför vår sovrumsdörr när jag öppnar den. Där ligger hon tyst och väntar på oss istället för att trona på någon av alla triljoner mjuka kuddar, fluffiga dynor och sköna soffor hon hade kunnat välja istället. Då får hon mitt hjärta att smälta och blöda på samma gång. Det kan låta slabbigt, men det är äkta och rena känslor.
För det mesta sover hon förstås i våra sängar, och när jag vaknar av att hon buffar på mig med sin lilla nos, lyfter jag på täcket och in slinker vad som bäst kan beskrivas som ett moln av len, spinnande kärlek. Och så där himla mycket mer kan man nog inte önska sig av tillvaron. Tack för det, Maggan min.

Det här är inte Maggan, men en bild på hur Halleluja-vackert det var i söndags. Den får illustrera hur frälst jag är på Maggan.