Ursäktsbefriat.

Jag får sitta på händerna för att inte inleda det här inlägget med ursäkter. Ursäkter om att jag uppdaterar sällan (den mest meningslösa ursäkten av dem alla), för att jag alltmer sällan känner att jag har något intressant att skriva om och för att det här inlägget kommer att bli väldigt mycket vem faaan bryr sig?.
Så jag skiter i ursäkterna och berättar lite om vad som hänt sedan sist, i all enkelhet.
Den nya soffan är på plats.
FÖRE:

Soffa från 1986 och ett upplag av diverse obekväma fåtöljer.

EFTER:

Det gigantiska soffbordet kommer att ersättas av något lättsammare och de mexikanskinspirerade matbordsstolarna kommer också snart att få se sig om efter ett nytt jobb.

Hur ytligt det än låter, så är det en stor livskvalitetshöjare att möta hösten och vintern i en mjukt omfamnade stor soff-famn som älskar dig precis som du är.

Nästa vecka fyller Johan den hisnande och svindlande sifferkombinationen femma + nolla. Han bestämde för länge sedan att han helst av allt ville vara på resande fot tillsammans med resten av familjen denna dag. Jag har funderat och letat mycket efter något som skulle bli ett riktigt Johanskt resmål.
Rom, Pompeji, engelska landsbygden eller kanske en herrgård nära ett waelsisk strömmande öringvatten?
Men en dag hade han själv hittat och bokat det här. Ingen hade kunnat bli mer förvånad än jag. På ett angenämt sätt. Så från och med lördag kan jag rapportera hur en turkisk all-inclusive-resort-tillvaro ter sig. Direkt från min solstol. Stay tuned!

Och sedan har vi Johans hand. Han har haft en riktigt kämpig och smärtsam tid efter operationen (eller common people-rehab, som vi har döpt vårt hem till, inspirerat av ett av mina favoritprogram) och ärren ser just nu ut som knaperstekt, vidbränd bacon. Men allt läker som det ska, enligt expertisen, och fingrarna har blivit väldigt mycket rakare om man jämför med hur de såg ut innan.

As rakt as it gets, just nu.

För att det här inlägget på ett klockrent sätt ska kunna sorteras in under meningslösa banaliteter bjuder jag avslutningsvis på två bilder.

En solnedgångsbild som Frida tagit, som kan konkurrera med vilken sammetsaffisch som helst i fråga om kladdigt skrikig färgkomposition:

OBS helt o-photoshoppad.

Och en jättegullig kattbild på Maggan i Jonathans famn:

När jag skriver det här ligger hon i mitt knä och spinner uppmuntrande en meningslöshetens lov. Skönt att någon gör det.