Johan.

När jag gick ombord på flygplanet hit började jag tänka på vad jag skulle säga till dig på din femtioårsdag. Jag satt där i min trånga flygplansstol, lyssnade på en spellista som Frida gjort till mig för ganska länge sedan, funderade på vad jag skulle kunna tänkas hitta på, och innan jag visste ordet av hade jag slumrat till. ”Inget ovanligt” tänker du nog nu, och med tanke på att Jonathan panikväckt oss klockan tre på natten samma dag var det ännu mer sannolikt att detta skulle ske än vanligt. Jag slumrade alltså gott, men när jag flöt lite närmre vaket tillstånd insåg jag att de flesta som spelade i mina öron sjöng för dig och för oss.
Först la jag märke till de mer banala och självklara stroferna som när Bo Kaspers sjöng allt som vi har, är stunder som den här. En mening som för mig förstås handlar om att det mest värdefulla som finns i livet är vara tillsammans med dig och barnen (gärna på en ljuvlig semesterort som vi är nu). Eller I love you in a place where there's no space or time, I love you for in my life you are a friend of mine som Michael Bublé viskade i mitt öra och som jag vill skicka vidare till dig utan korrtecken.
Du får förlåta mig, men det var inte förrän Hello Saferide-Annika gastade You stupid fuck! som jag satte mig klarvaken upp, slog knäna i stolen framför och insåg att den där spellistan var grunden till mitt tal till dig.
För det är ju så att för att vara den mest intelligenta, den smartaste, den klokaste och den mest belästa personen jag någonsin träffat, så är du också påfallande ofta helt jävla dum i huvudet. Det finns inte många som kan vara så krångliga, så tjuriga och så femårstrotsiga som du när du sätter den sidan till. Och när du gör det är det mesta ganska omöjligt. Men, eftersom du kompenserar det med en ännu mer framträdande sida som går genom eld och vatten, inspirerar var och en i din väg till stordåd och som är kapabel att genomföra i princip vad som helst med en lekande lätthet, så står jag gärna ut med det.
Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag var så totalt blåögd och oanalytisk när jag, som tjugoettåring träffade dig för första gången. Jag såg bara en smal, för att inte säga mager, kille med slänglugg, någon som såg ut att kunna platsa i castingen till min älsklingsteveserie En förlorad värld. En kille som verkade rätt kulturellt bevandrad och som hade en lagom stekig (även om det ordet inte var uppfunnet än) approach med en klädsam seglingssolbränna. Att detta bara var en kraftig förstärkning av de sidor som du trodde att jag skulle uppskatta, insåg jag inte förrän jag var hopplöst förlorad i ditt ganska okulturella och bondska riktiga jag.
Häromdagen fick jag en fråga om jag kunde tänka mig att vara någons livlina i Postkodsmiljonären och då insåg jag till fullo vilket bra livlineteam du och jag är tillsammans. Jag har bra koll på populärkultur och sånt som är stort på nätet just nu. Du kan … resten.
Och det är just som hela mitt livs livlina som jag ser dig. Du är den vän jag helst ringer vad det än gäller. Din klokskap och unika analytiska förmåga kan alltid blixtsnabbt och knivskarpt mejsla ut vad det är som är bra, dåligt, märkligt eller helt åt helvete i en situation. För att sedan komma med det bästa rådet om vad jag ska göra eller inte göra. Det finns verkligen ingen i världen som är bättre än du på det (om du inte är inne i en försenad femårstrotsålderperiod, det vill säga).
Sista låten som agerade talinspiration för mig där på planet, var Håkan med Olle Adolpsons Trubbel. Den fantastiska texten slutar med ett par rader som jag vill tillägna dig till 95%. Det finns ett par ord som inte passar in i vår stormiga men känslosamma relation, jag tror du förstår vilka.
Så Johan, som avslutning (innan barnen dör av pinsamhetsslag) vill jag bara säga:
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!