Jag har tränat ovanligt mycket på sistone. Sedan den fjärde juli har jag sprungit nästan tjugo mil. Snart har jag avverkat hundra mil tillsammans med min Nike+. Det är mycket med mina mått mätt.
Det är dock inga stora framsteg jag gör. Som jag har pratat om förut har jag universums sämsta träningssjälvförtroende och kommer nästan aldrig till några avgörande genombrott. Min utgångspunkt har alltid varit: Vadå pressa sig själv? Är man trött så är man. Och det får man faktiskt respektera! Men jag kämpar på ändå.
Ibland när jag ser någon springa riktigt uselt tänker jag att det förmodligen så jag ser ut. Och så nojar jag över att alla kanske pratar bakom min rygg och säger "Kolla vad patetisk hon är med sin löpning! Så fjösigt som hon springer kan hon lika gärna låta bli."
Förra veckan fick jag en jättefin pulsmätar- och whatever-klocka av Johan.
Jag fick en klocka och mer ångest.
För en sådan manick är ju till för människor som tränar på riktigt. Inte för fuskare som jag.
Trots det reggade jag otroligt nog på den sociala träningssajten Funbeat och började mäta mina prestationer ännu mer noggrant.
I ett desperat försök att jacka upp min träningsnivå tänkte jag idag att jag med klockans hjälp skulle försöka ta reda på vad min maxpuls ligger på. Jag hittade en instruktion för hur man går tillväga och satte igång. Det gick, kort sagt, åt helvete. Plötsligt stod det väldigt klart varför jag springer och springer och ändå aldrig kommer någon vart. Jag ger upp när det börjar bli jobbigt och tror att jag ska dö av ansträngning när pulsen är strax över... Äsch, jag tror inte ens att jag berättar hur låg den siffran är, för då tror du inte jag är klok.
"Vad bra! Ett förbättringsområde." sa Johan klämkäckt när jag deppade över detta faktum. Själv funderade jag just då över bästa sättet att slå ihjäl honom. Med minimal ansträngning.
9 kommentarer:
Hörröduru. Jag klarar 38 minuters löpning nu. Då belönade jag mig med en fiiin garmin.
Jag lufsar omkring med typ 20 kg övervikt.
Men hur ska jag få bort det om jag inte motionerar?
Dessutom vill jag leva länge!
Kom igen nu! Du är ju skitbra!
Å´det är fler än jag har en Benjamin Syrsa på axeln! Han sitter så tryggt där och talar om för mig: -Hallå där, ge dig nu, du orkar inte det här... åsså ger man sig och börjar gå:(
Jag önskar att det satt en lite Djävul på den andra och peppade mig, ialla fall så mycket så att det blev jämnvikt ....
Men det är bara att kämpa på, kämpar vi inte så blir vi ju inte bättre.
Jag ska ner och springa tjejmilen nästa söndag, fast jag avskyr tävlingar. Spelar ingen roll att man tävlar mot sig själv. :( Jag avskyr att stå på startlinjen, sen efter någon km är det helt ok :)och när man väl är i mål är det super:)
Vi kämpar på i vårat luffsandee:))
Grymt jobbat Ulrika. Jag måste ändå säga att jag gillar Johans inställning. ;)
20 mil på två månader är ju bra! Kom igen nu!
Själv loggar jag på jogg.se och där finns ett forum som jag älskar att läsa i. Massa tips, inspiration och annat.
Givetvis blir du bättre med tiden. Med din klocka kommer du att kunna se att om tiden på en viss sträcka är samma så är ansträngningen mindre på sikt. Då blir det ju ytterligare pepp för att kunna hitta motivation att öka på lite till. Sen när du hållit på ett tag och vant kroppen så är jag säker på att du kommer att börja våga dig på intervaller, alternativt backträning. Och då, om inte förr, kommer du att se resultat. Men visst, det är jobbigt, inget snack om den saken.
Kämpa på!
Lyssna inte på dumma Johan, han fattar inte! Läs istället vad min kloka kompis Karin berättar om på Maratonbloggen kring hennes utveckling, Från 2 km till 42 km på tre år (som f ö kan rekommenderas, finns massor för dig att hämta där).
http://blogg.svd.se/maratonbloggen?ID=20266
Guuud va jag känner igen mig! Jag har till och med slutat jogga och gått över till power walking, eftersom jag känner mig så himla kass, lufsig och dålig när jag joggar. Men efter det här inlägget ska jag fan på't igen! Även om sälarna i Slottskogen tror att det vankas tysk p-våffla när jag joggar förbi. :)
Man får bättre kondis och bränner fler kalorier från sina sockerdepåer ju fortare man springer. MEN man bränner mer FETT om man håller sig på en behaglig puls runt 110-135. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det är den bästa nyheten på år och dag. Så nu lufsar jag leende... Bra kämpat Ulrika
Alltså... du kan lugnt fortsätta att röva runt och vara jävligt stolt.
Maxpuls... pfft! Den betyder ingenting. Den är högst individuell - dessutom är Garmin snåla med att mäta puls har jag märkt - jämfört med min Polarklocka som var piggare på många sätt när det gällde pulsfrekvens och kalorier.
Sedan är det ju inte vad klockan säger under träningen som är intressant - utan känslan efteråt. Eller hur?
You go further on...
Sus, IngMarie, Fredrik, Hämtade andan, Hanna, Andrea, Anonym och Nemo: Tusen tack för bra pepp och input! Nu kör jag ett tag till.
Skicka en kommentar