Maxpuls och minimial uthållighet.

Jag har tränat ovanligt mycket på sistone. Sedan den fjärde juli har jag sprungit nästan tjugo mil. Snart har jag avverkat hundra mil tillsammans med min Nike+. Det är mycket med mina mått mätt.
Det är dock inga stora framsteg jag gör. Som jag har pratat om förut har jag universums sämsta träningssjälvförtroende och kommer nästan aldrig till några avgörande genombrott. Min utgångspunkt har alltid varit: Vadå pressa sig själv? Är man trött så är man. Och det får man faktiskt respektera! Men jag kämpar på ändå.
Ibland när jag ser någon springa riktigt uselt tänker jag att det förmodligen så jag ser ut. Och så nojar jag över att alla kanske pratar bakom min rygg och säger "Kolla vad patetisk hon är med sin löpning! Så fjösigt som hon springer kan hon lika gärna låta bli."
Förra veckan fick jag en jättefin pulsmätar- och whatever-klocka av Johan.
Jag fick en klocka och mer ångest.
För en sådan manick är ju till för människor som tränar på riktigt. Inte för fuskare som jag.
Trots det reggade jag otroligt nog på den sociala träningssajten Funbeat och började mäta mina prestationer ännu mer noggrant.
I ett desperat försök att jacka upp min träningsnivå tänkte jag idag att jag med klockans hjälp skulle försöka ta reda på vad min maxpuls ligger på. Jag hittade en instruktion för hur man går tillväga och satte igång. Det gick, kort sagt, åt helvete. Plötsligt stod det väldigt klart varför jag springer och springer och ändå aldrig kommer någon vart. Jag ger upp när det börjar bli jobbigt och tror att jag ska dö av ansträngning när pulsen är strax över... Äsch, jag tror inte ens att jag berättar hur låg den siffran är, för då tror du inte jag är klok.
"Vad bra! Ett förbättringsområde." sa Johan klämkäckt när jag deppade över detta faktum. Själv funderade jag just då över bästa sättet att slå ihjäl honom. Med minimal ansträngning.