Kentlycka.

I fredags spelade Kent i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Av olika anledningar gav jag bort mina biljetter till Frida, Jonathan och Fridas kille Ludde. (Istället spenderade jag en magiskt stilla och varm augustikväll/-natt tillsammans med bland annat hemplockade kantareller och dito fiskade kräftor, men det är en annan historia.)
Jonathan har älskat Kent i många år och hans recension när han ringde hem var att det var "stört bra". Alltså inte "störtbra" utan "helt stööört bra".


När konserten var nästan slut var det bara en sak han saknade. Att de inte spelat hans favoritlåt "Mannen i den vita hatten". Så när den låten visade sig vara det absolut sista extranumret och han för ett par minuter fick sitta på Luddes axlar var lyckan total.
Mina vänner, det här är sann Kentglädje, och en av höjdpunkterna i Jonathans sextonåriga liv: