Ett resonemang som ligger mig varmt om mjälten.

Tänk om antikens folk inte bestämt att det var i just hjärtat som kärleken bodde, utan i något annat i våra inre organ.

Då hade sångtexterna låtit lite annorlunda. Vad sägs om:
Stockholm i min mjälte, låt mig besjunga dig nuuu.
Lyssna till din galla, som veeet vad du känner.
En del av min tjocktarm kommer alltid spjälka för dig.

Eller på engelska:
I left my spleen. In San Francisco.
My kidney belongs to daddy.
Total eclipse of the lung.

Och vad jobbigt alla schlagertextförfattare hade haft:
Hur fan rimmar man på bukspottkörtel?

Några uttryck som skulle klinga på ett helt annat sätt:
Levriga hälsningar på bemärkelsedagen.
Det var så sorgligt så jag trodde att min sköldkörtel skulle spricka.
Jag har inte tunntarm att berätta det för henne.

Tänk hur det skulle bli när vi skulle rista in våra älskades initialer i ett träd:
Shit, vad jobbigt att karva fram en stiliserad tolvfingertarm!
Kalle mjälte Lisa.

Men handen på prostatan, har jag missat någon av dina njursaker?