Maggan som lolcat.

Vet du vad en lolcat är? Om inte, får du Wikipedias beskrivning här:
"En lolcat är ett fotografi av ett djur, oftast katt, tillsammans med en humoristisk nerdummad engelsk text även kallad Lolspeak. Ordet Lolcat är en sammansättning av slanguttrycket lol och "cat" (katt)."
Självklart har Maggan och jag gjort en lolcat.



Och en lolcatfilm med världens snabbaste turbo-Maggan, så snabb att hon får Usain Bolt att framstå som en halt gråsugga. Hinner du se henne?


UPDATE En lolcatfilm till, där Maggan har gillrat en lömsk fälla:


lolcat, lolcats, katter, kattungar

Ett resonemang som ligger mig varmt om mjälten.

Tänk om antikens folk inte bestämt att det var i just hjärtat som kärleken bodde, utan i något annat i våra inre organ.

Då hade sångtexterna låtit lite annorlunda. Vad sägs om:
Stockholm i min mjälte, låt mig besjunga dig nuuu.
Lyssna till din galla, som veeet vad du känner.
En del av min tjocktarm kommer alltid spjälka för dig.

Eller på engelska:
I left my spleen. In San Francisco.
My kidney belongs to daddy.
Total eclipse of the lung.

Och vad jobbigt alla schlagertextförfattare hade haft:
Hur fan rimmar man på bukspottkörtel?

Några uttryck som skulle klinga på ett helt annat sätt:
Levriga hälsningar på bemärkelsedagen.
Det var så sorgligt så jag trodde att min sköldkörtel skulle spricka.
Jag har inte tunntarm att berätta det för henne.

Tänk hur det skulle bli när vi skulle rista in våra älskades initialer i ett träd:
Shit, vad jobbigt att karva fram en stiliserad tolvfingertarm!
Kalle mjälte Lisa.

Men handen på prostatan, har jag missat någon av dina njursaker?

Sommaren som hittade receptet.

Om förra sommaren lämnade efter sig en smärtsam känsla av att ha blivit snuvad, så är generositet det främsta signumet för sommaren 2010.
Generositet med sol och värme vilket innebär en hel drös av dagar som fyllts med inslag som är själva meningen med sommaren. Och med livet.
Som de här:

Snabba knopen i sitt rätta element.

Solkungen i sin tron.

Backgammonmästarna in action i eftermiddagssolen.

Det verkar helt enkelt som om sommaren 2010 återfann receptet på barndomssommarvädret. Så där fint som alla minns att det alltid var när de var små.
Och det var inte en enda regndag för tidigt.

Några av mina mest njutbara stunder denna semester har varit mina morgonspringturer och framförallt det efterföljande doppet. Ibland i ett hav som sett ut så här:

Ibland så här:

Eller till och med så här:

Njutbart i alla väder. Faktiskt.

"Kom i allihop! Vattnet är helt ljummet!"

Och en av de fåtal dagar som det inte bestod av idel solsken åkte vi och köpte en ny soffa. Hur ofattbart unga vi än är Johan och jag, så införskaffade vi vår gamla sittmöbeln samma år som Lionel Richie spelade in sin hit Say you, say me och det var poppis med Hawaiiskjortor och kilade jeans.
Nyinköpet kommer att göra den delen av vår höst som ska spenderas framför teven betydligt trivsammare, och det ser ut så här:

Bilden är alltså från butiken. Till oss kommer soffan om ett antal veckor. Hoppas jag kommer att sova lika bra i den som i den gamla.

Och så avslutar jag det här sommarbildsinlägget med en riktig sockerchock:

Fina ungdomar, vackra blommor, gullig kattunge, strilande solsken, vit klänning, böljande hår... Diabetiker varnas!

Stenåldersdildo #2?

GP med flera skriver om det fnissiga arkeologiska snoppfyndet som gjorts utanför Motala. Och efter en utgrävning av en rosenrabatt som Johan gjorde häromdagen kan vi konstatera att stenåldersmänniskorna drällde dildos omkring sig lite var som helst. Eller vad sägs om den läckra skapelsen, utförd i ett mer stenålderstypiskt material?


En eroderad penis?

Ett typiskt pausinlägg.

Eftersom jag är alltför upptagen med typiska saker som hör en hett efterlängtad kanonsommar till har jag inget nyskrivet att bjuda på. Istället bjuder jag på en liten kompott av diverse uppstekta gamla tweets som jag skrev från februari till april:















Hoppas att du har det lika sommarnajs som jag har det!

Målgruppsanpassa din reklam på Facebook!

Deepedition-Niclas filosoferar över vad Facebook drar för lätt absurda kopplingar om vad de som gillar Macmyra whisky också gillar.
Jag har tänkt på samma sak, framförallt vad folk som gillar ICA-Jerry har för olika preferenser:


Och de är inte dumma på Facebook. Ingenting undgår dem:

Facebook tillhandahåller också individuellt målgruppsanpassade annonser.
Skräddarsydda på i-n-d-i-v-i-d-nivå.
Totalt träffsäkerhet för annonsörens budskap.
Eller?
Avgör själv, här är ett urval av de annonser som dyker upp på min profilsida:




Jag är alltså en jättetjock, sliten husvagnsfarmor som är bekvämt klädd och har en tydlig dragning åt white trash-looken.
Klart man blir köpsugen!

En Cat bland pygméerna.

Tisdag- och onsdagkvällar spenderar jag mer än gärna tillsammans med Idols fantastiska syster, So you think you can dance som nu är inne på sin sjunde säsong. Jag är egentligen inte speciellt intresserad av dans och Let´s dance tycker jag är ett urtråkigt program. Men nivån på deltagarna i SYTYCD är så löjligt hög och danserna de framför är så trollbindande att det trots allt har blivit ett av mina favoritprogram.
Programledare är den brittiska Cat Deeley, som, förutom att hon är vansinnigt snygg, alltid är huvudet längre än deltagarna. Tjejer som killar. Jag var helt säker på att hon måste vara närmare en och nittio, eftersom hon ständigt står dubbelvikt när hon intervjuar dansarna.
Men enligt IMBD är hon 175 cm lång. Två centimeter kortare än vad jag är.
Med andra ord måste man tydligen vara pygmékort för att bli en sensationell dansare.


Två suddiga exempel på höjdskillnad, som jag plåtade på min TV igår, när den latinamerikanska sångerskan Debi Nova var på besök. Lilleputtregeln gäller tydligen för artister också.


Här är ett smakprov från säsong sex på hur dansandet kan se ut. Hip-hop med Ashleigh och Jakob till Jason Derulos "Whatcha say".


So you think you can dance, SYTYCD, Cat Deeley, dans, tv-program

Tågrescue MacGyverstyle.

Den här nyheten om X2000-tåget som stod stilla i en stekhet tunnel i sju timmar, tills passagerarna blev så desperata att de krossade fönstren med brandyxan, är lika vidrig som osannolik, inget snack om den saken.
Men det är ändå spännande att spekulera i huruvida några Pripps Blå kan komma att ingå i framtidens första-hjälpen-utrustningar:

Tjolahopptjolahej i sommarhettan!

Här kommer ett litet avbrott i den semesterloja stiltje som för tillfället här råder i bloggens flöde, på temat grusade förhoppningar eller varför inte brustna illusioner. Jag råkade snubbla över en video med gruppen Excellence och deras låt "Need to know (Eenie Meenie Miny Moe)" och konstaterade att denna låt representerade en treenighet i förhoppningsgrusning.
För det första kom gruppen Excellence fram i programformatet Popstars som ganska få kommer ihåg idag, till skillnad från dess aaaningen mer framgångsrika konkurrent Idol.
För det andra, själva gruppen, som nog räknades som ett hett superstarprojekt en gång i tiden, men som istället blev ett snöpligt one-hit-wonder. Fast wonder är väl att ta till överord.
För det tredje är den tämligen påkostade videon gjord av den Göteborgsbaserade webb/reklambyråsatsningen MTV Spider, en typ av utopisk byrå som bara kunde existera runt millennieskiftet när it-bubblan var som mest uppblåst. Jag har flera vänner som jobbade där och som kan berätta den ena helt orimliga storyn efter den andra. Behöver jag säga att MTV Spider inte längre finns idag?
Så enjoy! Tidig tvåtusentalistiskt illusionspop:

Som en parentes eller bonus: när jag började fundera på musik från den här tiden dök en av de mest osannolika textstrofer upp i minnet. Jag talar förstås om Caramells odödliga "Om du var min" och raden "Kan inte tänka på annat än bara dig, tjolahopptjolahej".

Om du vill höra mer av vad jag har för mig dessa bloggslappa dagar så finns jag på Twitter.

Ostbågsmetoden.

Här är en diet som jag följer tämligen strikt just nu:
- Käka många ostbågar.
- Drick vin.
- Ät vafan du vill.
- Spring ofta.
Jag kommer knappast gå ned i vikt, men förhoppningsvis inte gå upp jättemycket heller.
Och så har jag en njutbar semester under tiden.

Maggan for president!

Eller, i alla fall, Maggan är namnet vi äntligen döpt vår kattunge till. Tack alla ni 317 personer som var med och röstade i namnfrågan. Det slutade med dött lopp mellan Goodis och Johans fånförslag Margareta.

Vi bestämde oss först för det minst populära namnet enligt er, Mocklis, men insåg efter ett par dagar att det bara var ett namn som var bra på pappret (och knappt det). Det kändes inte bra att säga, helt enkelt. Däremot växte Maggan-alternativet i takt med att det fick många röster, och till sist enades vi om det.

"Ok, nu heter jag Maggan, är det färdigtjatat om mitt namn nu?"

Sedan sist har den ljuvligaste av tilldragelser inträffat, nämligen semestern. Och som vanligt vill jag bara spara hela kitet som utgör livet just nu på burk, för att kunna plocka fram det när omständigheterna inte är fullt lika optimala (läs slask, rusk, kyla, stress och mörker).
I lördags var det årets hittills varmaste dag, med trettio grader på dagen och över tjugo på natten. I denna tropiska värme bestämde sig Johan för att leva lite vildmarksliv light och tog med sig kudde och sovsäck till en solstol på altanen. Mitt i natten väcks han av det vi fått vänja oss vid de senaste veckorna, nämligen en liten katt-tass i ansiktet.
– Nej, Maggan, lägg av, mumlar han sömndrucket ända tills han inser att det inte är någon katt som kittlar honom på hakan.
Det är en knippe gräslök.

Här, precis bredvid kryddplanteringen, spenderade Johan lördagsnatten. Då får man räkna med att diverse örter kan passa på att störa ens nattsömn.