Om Green Day på en röd dag.

Eftersom det är en tidningsfri dag idag (hur länge ska det förlegade otyget få fortsätta? ICA har öppet till tio på kvällarna numera, även på högtider, varför kan inte morgontidningar samtidsanpassa sig?) sitter jag vid frukostbordet och läser nätrecensioner av gårdagens konsert med Green Day på Ullevi.
I GP skriver Jan Andersson att Green Day är ett band med unik publikkontakt. Etthundra procent koncentrerad energi från start till mål och ger konserten fyra fyrar. Expressens Anders Nunstedt är lyrisk över finalen: Framåt midnatt badar arenan i konfetti, riff och refränger - så häftigt att nackhåren reser sig i lycklig givakt (jag hittar inget getingbetyg, men det låter som en fyra).
Skit! Nu ångrar jag bittert att gårdagskvällen spenderades framför Ocean´s eleven i tevesoffans väl insuttna famn. Istället för att få uppleva en ljum junikväll på Ullevi med ohämmad rifflycka och total allsångseufori.
När Green Day var på Scandinavium för fem år sedan var jag där. Inte på grund av att jag var ett fan, utan i egenskap av förkläde till barnen, som då var elva och tretton år gamla. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin varit på. Jag, som trodde att jag skulle sitta med ett överseende mammaleende och se på när ungdomarna roade sig, skrek mig hes av lycka och applåderade händerna blodiga. Men nästan alla jämnåriga i min närhet såg väldigt skeptiska ut när jag berättade om vilken konsert jag varit på. Skatepunk? Collegerock? Kanske de minst kreddiga musikgenrer som finns, låtar för Neanderthalarhjärnan. Det kan väl aldrig vara bra?
Därför funderar jag idag på varför de som tycker väldigt mycket om musik är så noga med att positionera vilken musik de inte tycker om. Ett ämne som blev extra aktuellt när vi hade sommarfest med jobbet häromdagen. Då hade vi ett tävlingsinslag som hette "Gissa vems skämslåt". På den spellistan fanns låtar som Mandy, Right here, right now, Hooked on a feeling och Eloise, som när de spelades framkallade reaktionen "Varför skäms någon för den här? Den är ju braaa!". Men jag tror inte att någon av oss på fullt allvar hade satt ihop den spellistan och stått för den, möjligen med en ironiskt täckmantel.
Johan hade problem att välja skämslåt.
– Jag samlar på romerska mynt och bakar surdegsbröd. Jag pysslar med pelargonier och älskar att snida knivar. Det verkar väl onödigt att skämmas för att jag gillar ELO? resonerade han.
Till sist valde han den här:

Vad jag valde? Åh, gammelrock möter powerballad och oemotståndligt ljuv musik uppstår, skämmigt eller ej:


Green Day, Ullevi, skämslåtar, Aersosmith, Emmerdale Farm.