Extra stort falloskex, sömnstörare och en oavsiktlig lolcat.

Ja, jag vet. Du har sett den tusen gånger förut. Men jag kunde ändå inte låta bli att lätta upp dagens midsommarhandlande med att fotografera och konstatera att årets version är 25% större:

Liiite kul är det allt?

Men, i alla fall, en av anledningarna till att jag varit tyst några dagar är att jag försökt hålla mig ifrån att förvandla det här till en fullfjädrad kattblogg. Men det är inte lätt när man håller på att bekanta sig med universums mest bedårande kattunge. Som förresten fortfarande inte har något namn. Det är inte namnförslagen som saknas, det är familjens förmåga att enas om ett.
(Ok då, kattblogg here I come.)
Fast lite mindre ljuvlig var hon igår när jag skulle sova. Eftersom jag nördsover med en iPhone-app som registrerar hur jag sover finns det bevismaterial för detta som inte går att snacka bort.
Normalt ser min sömnkurva, med djup- och drömsömn, ut som en hardcore bergochdalbana:


Men gårdagsnatten har ett helt annat sömnmönster. Mellan halv tolv och ett ägnade sig vår bedårande kattunge åt att bita mig i tårna och attackera min frisyr:

Det var så tröttsamt så jag efteråt föll i djup, drömlös sömn ända tills gryningen.

I förra inlägget på den här kattbloggen la jag förresten upp en bild på en betydligt mer stillsam liten raring:

Något som fick Kristina af Knusselbo att konstatera att jag lyckats fånga en dubbelgångarlolcat på bild:

Ok, whish me (och mina tår) luck. Nu går jag och lägger mig.

Kattungar, katter