söndag 27 juni 2010

Balladlöpning.

När prinsessbröllopet ägde rum var jag på fest, så jag såg bara några små glimtar av det. Men det räckte för att jag (i likhet med de flesta andra) skulle förvandlas från en hårdnackad skeptiker till en smält smörklick.
Så innerligt! Så romantiskt! Så vackert!
Men när både min fest och bröllopsfesten var över brakade vår TV ihop och det har inte blivit av att jag kollat in SVT Play på datorn.
Det var med andra ord en ganska sporadisk glimt jag fick av vigselfestligheterna. Bland mycket annat missade jag Björn Skifs och Agnes duett, låten som är den mest nedladdade på iTunes just nu.
För att få min nyfikenhet stillad över hur den lät la jag till den på min springlista i morse, innan jag gav mig ut på en tur. (Jag förstod förstås att det var en ballad, men det spelade inte så stor roll, så långsamt som jag springer.)
Och speaking of smörklick, oj vad det animaliska fettet flödade när When you tell the world you´re mine ljöd i mina hörlurar mitt i den vackra sommarskogen under springturen. En riktig Jörgen Elofssonrökare och Walt Disney i kubik. Fast på ett bra sätt.
Kombinationen av den vackra musiken och den minst lika bedårande naturen förvandlade mig till den blödigaste cynikern som någonsin lufsat fram i ett joggingspår. Och när låten var mitt i sitt crescendo, Agnes wailade för kung och fosterland (eller kanske snarare kronprinsessa och Ockelbo), Björn Skifs tog i från tårna, stråkarnas smäktande stod på max och solen silades genom det klargröna bladverket, hamnade jag i ett romantiskt rus och kände i hela kroppen hur mycket jag älskar Johan, mina underbara barn, livet och...
Mitt i detta rusiga tillstånd, flåsande och högröd i ansiktet med romantiktårarna rinnande längs kinderna, blev jag abrupt avbruten av den både barska och uppfordrande Nike+-damens entoniga röst som prosaiskt förkunnade:
"Seven kilometers completed."
Förtrollningen var bruten. Jag insåg skamset hur fullkomligt idiotisk jag såg ut.


, , , , , ,

1 kommentar:

Humlan sa...

Underbart! Synd att Nike-tantan kom o störde, det är ju så gott att känna livet i sig så där.