Jag har aldrig varit den framfusiga typen och jag har alltid haft en hööög pinsamhetströskel. Otaliga är de gånger när jag fegat ur och tagit ett steg bakåt när jag borde gått framåt.
För att nästan alltid ångra mig efteråt.
Igår kväll var jag på PA & Co och åt. Efter halva middagen kom Mauro Scocco in och ställde sig och pratade med ett par snubbar i baren, precis framför vårt bord. Eftersom jag är ny(åter-)väckt som Mauro-fan kände jag att jag ville gå fram och säga något.
Jag gick sträckan bordet–toaletten tur och retur utan att våga mig fram.
Men sedan, när vi skulle gå hem, bestämde jag mig för att svälja pinsamhetskänslan och övervinna min mesighet, så jag gick fram och knackade Mauro på axeln.
– Hej-jag-ville-bara-säga-att-jag-tycker-du-är-jättebra-och-att-jag-skulle-ångra-mig-i-tusen-år-om-jag-inte-sa-det-till-dig-nu, sa jag snabbt, tryckte hans hand och skyndade raskt vidare.
Tveklöst en väldigt liten incident för Mauro, men ett enormt skutt för min sociala självkänsla.
7 kommentarer:
Snyggt jobbat! Har man något positivt att säga ska man absolut göra det.
Instämmer. Alla blir glada av att få beröm.
Väg att gå! (Direktöversättningar från engelska funkar inte alltid, men det är värt att chansa.) /P
Seger! Jag tycker momentet att knacka Mauro på axeln var särskilt modigt.
Sis
Fortsätt så!
Ge kärlek.
Den som ger får.
Kanske inte nu, men det studsar tillbaka förr eller senare.
Och man mår mycket bättre själv om man strör positiv energi runt sig.
åh, blev lite tårögd nu, vad fint! Jag gjorde samma grej för ett par år sen. Såg Joel Kinnaman göra världens bästa Raskolnikov på Backateatern. Jag som tycker teater är rätt trökigt var uppslukad.
Såg honom på mingel i sthlm sen. Höll ögonen på honom hela kvällen, skulle hitta bra tillfälle, utan folk runt, när jag kunde berömma honom. Fegade ur. Grämde mig efteråt. Ett halvår senare står jag bakom honom i kön i bistron på tåget.
Svalde , tog djupt andetag och hasplade ut mig berömmet. Han såg jätteglad ut! Är fortfarande stolt över att jag vågade. När jag nu ser honom på MQ-reklamen tycker jag att vi har en special bond, Joel och jag.
Kram på dig!
A.
Åh,bra gjort! Modigt. Jag minns när jag såg Margareta Krook på Djurgården. Ville så gärna gå fram och tacka henne för att hon var så fantastisk. Men bangade. Straxt efter det dog hon. Ångrar verkligen min feghet,förklädd till finkänslighet.
Skicka en kommentar