Kattkapitulation.

Hundar är något av det absolut bästa jag vet. Vi hade två hundar under min uppväxt och Johan och jag har haft två strävhårstaxar, vid olika tillfällen. Men de senaste åren har vi varit hundlösa, för hur mycket jag än älskar att ha hund så vill jag inte pressa in den i en tillvaro som innebär att den blir till ett dåligt samvete och att den får vara ensam hemma alldeles för mycket.
En stor del av det älskvärda med en hund är hur bananaslycklig den blir att se dig när du kommer hem igen, om du så bara tagit en tur till soptunnan. Och den himlastormande crazyglada reaktionen du får när du initierar en långpromenad. För att inte tala hur ljuvligt smickrande det är att bli dyrkad. Så som bara en hund kan göra. Hundar har charm, ett nyansrikt kynne och är fenomenala på att sprida glädje.
Katter, däremot. Not so much. För mig har katter varit varelser som har ett känsloregister som spänner mellan totalt likgiltig och öppet förakt. Och däremellan kommer hungrig och ... tja, pilsk.
Och den mixen får man tillräckligt av i andra sammanhang i livet. Inget man behöver skaffa sig genom att fixa mat och husrum, direkt.
Men jag har säkert fel. Jag kanske aldrig gett katten en reell chans. Så nu är det erase och rewind som gäller. Glöm allting jag just sagt om hur jag uppfattat katter.
För nu har familjen beslutat att den ska utökas med hundsubstitutet kattunge. Gärna en hane, antingen en bondkatt eller en blandras. Inte för lurvig och den ska helst ha tillbringat sina första veckor i en familj med barn. Den kommer att ta emot med öppna och kärleksfulla armar av en djurälskande familj. Tro inget annat.
Vet du var vår katt kan finnas någonstans (inom rimligt avstånd)? Tipsa gärna!

katter, kattungar