Getmat.

När jag var inne i den förträffliga butiken Ekostore på Ek(o)lundsgatan (haha) i Göteborg sist, så fastnade jag för något som var för mig helt nytt. Först på grund av dess skojigt klingande namn, men när jag sedan köpte det var det för att jag tänkte att det kunde vara en ny smaksensation.
Det var getglass.

När jag kom hem med den kom jag på en djävulsk plan. Jonathan är en hårdnackad matskeptiker som bara äter för honom välkända rätter, men han är också en glassälskare av stora mått. Alltså måste jag förstås testa om jag kunde lura honom att äta getglass. Enda chansen till det var förstås att inte andas ett ord om att det inte var den vanlig ko-varianten på tallriken. Så jag slevade helt enkelt upp en portion till honom, försökte verka oberörd och serverade.
Han åt upp!
Men efteråt frågade han vad det var för glass.
– Den var inte så god.
När jag berättade att han ätit getglass såg han precis så avtänd ut som jag hade förutsett.
Så mitt förtroende i köksregionerna fick sig förstås en törn, vilket visade sig några dagar senare när vi bakade rabarberkaka tillsammans, och jag tog fram rårrörsocker. När jag sa åt honom att strö det över rabarberbitarna tittade han mycket skeptiskt på mig och frågade:
– Mamma, det är inget getsocker det här, va?