Det blev en spräcklig.

Som uppföljning till det här inlägget tänkte jag bara berätta att jag i morse ringde och tingade den här sötnosen:

Hon finns i Falkenberg och vi ska hämta henne lagom till midsommar, då hon är tolv veckor gammal.
Kärlek vid första ögon-Blocket, tror jag faktiskt.

Katter, kattungar

Getmat.

När jag var inne i den förträffliga butiken Ekostore på Ek(o)lundsgatan (haha) i Göteborg sist, så fastnade jag för något som var för mig helt nytt. Först på grund av dess skojigt klingande namn, men när jag sedan köpte det var det för att jag tänkte att det kunde vara en ny smaksensation.
Det var getglass.

När jag kom hem med den kom jag på en djävulsk plan. Jonathan är en hårdnackad matskeptiker som bara äter för honom välkända rätter, men han är också en glassälskare av stora mått. Alltså måste jag förstås testa om jag kunde lura honom att äta getglass. Enda chansen till det var förstås att inte andas ett ord om att det inte var den vanlig ko-varianten på tallriken. Så jag slevade helt enkelt upp en portion till honom, försökte verka oberörd och serverade.
Han åt upp!
Men efteråt frågade han vad det var för glass.
– Den var inte så god.
När jag berättade att han ätit getglass såg han precis så avtänd ut som jag hade förutsett.
Så mitt förtroende i köksregionerna fick sig förstås en törn, vilket visade sig några dagar senare när vi bakade rabarberkaka tillsammans, och jag tog fram rårrörsocker. När jag sa åt honom att strö det över rabarberbitarna tittade han mycket skeptiskt på mig och frågade:
– Mamma, det är inget getsocker det här, va?

En tydlig lögn.

Visst finns det något spännande med att en av frontfigurerna Göteborgs kommunala fastighets-mutskandal heter Nyhus i efternamn? Men ännu intressantare är hur kommunalrådet Helena Nyhus försökte sig på en retorisk bortdribbling genom att säga att hon varit otydlig när hon lämnat felaktiga uppgifter.
Så här står det på Uppdrag gransknings sajt:

En politisk lögn i dag har alltså förvandlats till en otydlighet.
Om Tage Danielsson hade levat och skrivit sin sannolikhetsmonolog i dag istället, kanske det hade blivit en tydlighetsmonolog istället.

Tala alltid tydligt, barn!

Mutskandal, Göteborg, Helena Nyhus

Drömmen om Italien som TV4 förvandlade till ett sömnpiller.

Kommer du ihåg hur otroligt peppad jag var över TV4:s serie Drömmen om Italien? Jag kom just på att jag alldeles glömt av att följa upp hur det hela utvecklade sig. Förmodligen är det mitt undermedvetna som förträngt alltihop, för det gick ju inte alls dit jag ville. Jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket för att jaga upp mig rejält över hur TV4 kunde sjabbla bort hela den kokande dramaturgin och förvandla det lysande upplägget till ett ofattbart sömnigt program som mest doftade utbildningsradio och skolteve.
För det första: Det absolut mest, ehh... färgstarka paret, Jan och Therese, åkte ut alldeles för tidigt.
För det andra: I och med det försvann den främsta konflikthärden som försåg serien med spänning och tittvärde, Kaveh och Rebecka versus Jan och Therese.
För det tredje: Så fort någon chans till dramatik uppenbarade sig var någon där och såg till att alltihop löste sig, smidigt och trevligt. När bygget drog ut på tiden och ingenting var klart när de första gästerna står på tröskeln, fick de kvarvarande deltagarna en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – och förlängd tidplan. Två gånger om.
När budgeten sprack totalt och gänget inte hade råd att köpa möbler att inreda pensionatet fick de en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – som sedan stack till dem några extra hundra tusen så att allt blev frid och fröjd igen. Sedan ägnades resten av programmet åt någon seg utflykt där vi fick se hur en av programmets sponsorer tillverkar olivolja.
Som segrare stod till sist Malmöparet Theo och Diana. Kanske inte något jätteöverraskning att just de skulle klara sig bäst, eftersom hon var den enda av allihop som behärskade språket. Den lilla behållning serien hade efter dramaturgin dött, var att höra Theos Peter Magnusson-karikatyrartade och obetalbara hummande varje gång paret intervjuades. Och mycket riktigt var hans första kommentar när det stod klart att de vunnit:
– Jag saknar ord.

TV4, Drömmen om Italien, TV-program

Boktitlar nu för tiden.

"Har jag kommit hem till en sexmissbrukare eller bara någon som försöker hålla sig uppdaterad i bokfloden?". Ja, med tanke på vad böcker heter nu för tiden är det inte helt lätt att avgöra.

Två oskyldiga böcker med naughty titlar som råkade ligga bredvid varandra på mitt soffbord.

UPDATE Av Fastfood lover-Christian fick jag en bra benämning på den som läser dessa böcker: Nymfomal.

Banta med Linda Rosingmetoden

Så blir du av med ballongmagen. Med hjälp av krystvärkar:

"Före" och "efter". Att klämma ut en bebis kan göra underverk med silhuetten.

Kattkapitulation.

Hundar är något av det absolut bästa jag vet. Vi hade två hundar under min uppväxt och Johan och jag har haft två strävhårstaxar, vid olika tillfällen. Men de senaste åren har vi varit hundlösa, för hur mycket jag än älskar att ha hund så vill jag inte pressa in den i en tillvaro som innebär att den blir till ett dåligt samvete och att den får vara ensam hemma alldeles för mycket.
En stor del av det älskvärda med en hund är hur bananaslycklig den blir att se dig när du kommer hem igen, om du så bara tagit en tur till soptunnan. Och den himlastormande crazyglada reaktionen du får när du initierar en långpromenad. För att inte tala hur ljuvligt smickrande det är att bli dyrkad. Så som bara en hund kan göra. Hundar har charm, ett nyansrikt kynne och är fenomenala på att sprida glädje.
Katter, däremot. Not so much. För mig har katter varit varelser som har ett känsloregister som spänner mellan totalt likgiltig och öppet förakt. Och däremellan kommer hungrig och ... tja, pilsk.
Och den mixen får man tillräckligt av i andra sammanhang i livet. Inget man behöver skaffa sig genom att fixa mat och husrum, direkt.
Men jag har säkert fel. Jag kanske aldrig gett katten en reell chans. Så nu är det erase och rewind som gäller. Glöm allting jag just sagt om hur jag uppfattat katter.
För nu har familjen beslutat att den ska utökas med hundsubstitutet kattunge. Gärna en hane, antingen en bondkatt eller en blandras. Inte för lurvig och den ska helst ha tillbringat sina första veckor i en familj med barn. Den kommer att ta emot med öppna och kärleksfulla armar av en djurälskande familj. Tro inget annat.
Vet du var vår katt kan finnas någonstans (inom rimligt avstånd)? Tipsa gärna!

katter, kattungar

Oväntat släktmöte. Minst sagt.

Mina föräldrar är från Norrland, mamma är från Östersund och pappa från Frånö, en liten by utanför Kramfors. Tråkigt nog har jag haft nära nog obefintlig kontakt med pappas släktingar, både farmor och farfar dog innan jag föddes och pappas bror har jag bara träffat någon enstaka gång. Hans barn, det vill säga mina kusiner, har jag aldrig mött, vad jag kan minnas.
Därför var den kommentar jag fick här igår något av det häftigaste, och mest oväntade, som hänt mig som bloggare. Det var storbloggaren Tonårsmorsa (som vann Blogg-SM i kategorin Vardag 2009) vars bror hade släktforskat och på något sätt listat ut att att en av de där kusinerna som jag aldrig träffat, är hennes pappa. Hon är alltså mitt kusinbarn och hennes farfar var min pappas bror.
Här kan du läsa kommentarerna som avslöjade detta oväntade släktmöte, och här kan du läsa Carinas (alias Fatou) version av det hela.

Jämrans cleggigt.

I England heter en av den nya koallitionsregeringens partiledare Nick Clegg. Nu funderar jag på vad ministrarna kommer att heta. Mr Urrrk? Krydolf Kalasbyxa? Moxie Halavah? Eller kanske Mrs Warsawapakt?
Detta är ett tråkigt, internt skämt för alla som, i likhet med mig, läste Svenska Mad. Eventuellt har du också, i likhet med mig, kommit på att denna supernördiga tidning kanske inte var riktigt så rolig som du tyckte en gång.

För övrigt är uppfattningen att Svenska kyrkan är homofördömare så djupt rotad hos mig att det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var HBT-flaggan som man hissat framför Domkyrkan.

Även om det fortfarande inte känns som något man gjort hundra procent med hjärtat får man ge dem att det är ett riktigt stort steg i rätt riktning.

Uppsamlat.

När jag var hos min syster i helgen, på min systersons konfirmation, hittade jag den här bilden på en väldigt ung upplaga av mamma Ulla och pappa Johnne, och kom att tänka på bloggen My parents were awesome, som ställer frågan How did your folks look before they were parents?.

Så här awesome var mina föräldrar när de var nyträffade.

För två år sedan skrev jag här "Fast nästa gång kanske jag ska vara med i ett tuffare lopp, där man inte får en dassrulle, rynkkrämsprov och inkontinensblöjor i goodiebagen". Då hade jag sprungit Vårruset för första gången och idag har jag gjort det igen. Jag har alltså inte tagit mig till någon tuffare nivå, och inkontinensblöjorna stod som spön i backen den här gången också, eftersom Tena var en av hududsponsorerna, men trots allt var jag så här glad när jag kommit i mål:


Möjligen en något överdriven medaljglädje efter knappa fem kilometer i måttlig takt. Fast förra året hade jag borrelia och kunde inte springa, så det här är ett framsteg ändå, när allt kommer omkring.

Och så har jag bikinishoppat. Kan man annat än älska H&M när man kan få två så här fina och välarbetade bikinis för under tvåhundra spänn? Tillsammans. Och sitter bra gör de också.

H&M måste ha dumpat baddräktsprisbilden totalt. Plötsligt blir kronor per kvadratmeter tyg nästan rimligt.
Lycka till! sa expediten när hon överräckte påsen. Tja, det kanske var en välvald fras. Förmodligen är det på sin plats med lite välgångsönskningar inför det stundande badräktsmomentet.

Vårruset, My parents were awesome, mode, bikinis, H&M, träning

Johan hos farbror doktorn.

Johan: Jag skulle vilja ta bort det här födelsemärket.
Doktorn: Det är inget födelsemärke, det är en mjällvårta.
Johan: Mjällvårta! Det var det äckligaste namnet jag hört i hela mitt liv.
Doktorn: Den kallas för andra saker också.
Johan: Okey?
Doktorn: Antingen åldersvårta...
Johan: Mhmm.
Doktorn: ...eller demensvårta.
Johan: Mjällvårta låter fint.

Så går sparrissnacket om sociala media.

Har du sett den senaste reklamfilmen från Findus? Den där två sparrisar snackar med varandra, och den ena har en sådan där tvärsäker attityd om att månlandningen aldrig ägt rum. Som bevisföring för sin uppfattning lägger han fram diverse uppsnappade detaljer, sådana som brukar benämnas som vandringsägner, klintbergare, urban legends eller faktoider.
Häromdagen satt jag på en restaurang och lyssnade till ett sparrissamtal på riktigt. Den här gången behövde jag inte tjuvlyssna, sparrismannen pratade så högt och tydligt att Johan och jag knappt kunde föra ett eget samtal med varandra.
Ungefär så här lät det:
– Är du med på Facebook? Näe, inte jag heller. Fan, jag har inte tid med mina riktiga vänner, hur ska jag då hinna gulla med åttahundrafemtionio gamla klasskompisar från högstadiet, liksom? Och vet du, nu finns det en grej som heter Twitter också. Man skriver typ att "Nu sitter jag här och äter middag" och så skickar man iväg det med mobilen så att alla kan läsa. Varför man ska göra det? Ingen aning. Det är verkligen heeeelt sjukt!
Sedan berättade han om en Facebook-grupp där någon kille bestämt sig för att göra något taskigt mot en tjej om han fick 1500 medlemmar.
– Och alla visste det. Utom tjejen. Så där är det på nätet idag. För jävligt!
Killen var i fyrtioårsåldern och än en gång kunde jag konstatera att just sociala media är något som är väldigt lätt att ha mycket bestämda åsikter om, trots att man egentligen inte alls prövat eller förstått vad de går ut på.
Att Facebook enbart skulle befolkas av gamla högstadiepolare och att Twitter är en ändlös räcka av envägskommunicerande matuppdateringar är två av de mest seglivade sparrisfaktoiderna i ämnet.
Kvällen fortsatte med tvärsäkra åsikter om vitt skilda ämnen, och just när han snackade som bäst om allt han visste om Greklandskrisen, Vasaloppet, träningsmetoder, konstnärlig talang, eller vad det nu kan ha varit, lutade sig Johan fram mot mig och sa:
– Och NU fryser vi in honom.

(Här kan du se Findusfilmen med de pladdrande sparrisarna.)

Det våras för skivan?

Igår satt jag på en uteservering på Grev Turegatan (varför heter det förresten Grev och inte Greve?) och tjuvlyssnade på några gymnasieungdomar från Östermalm. Jag vet att de var från Östermalm, för de beklagade sig över att man kan säga att man kommer från Kungsholmen, Vasastan och Söder, men inte att man är från Östermalm, för då har folk en massa förutfattade åsikter.
Detta är utan tvekan en helt korrekt observation, så det var inte den jag reagerade på. Det jag studsade till över var att de pratade om att de var bjudna på skiva på lördag.
Skiva. Ett uttryck jag knappt hört sedan sjuttiotalet. Ett begrepp som jag skulle tro var efterföljaren till hippa, som de som var betydligt äldre än jag sa när det vankades hålligång. Själv gick jag på party när jag blev för stor för barnkalasen.
På senare år har jag rätt och slätt varit på fest.
Var detta ett internt uttryck i ett litet kompisgäng, eller har skivan fått en landsomfattande revival? Lite ironiskt i så fall, i dessa nedladdningstider.

Mauro, jag och det sociala framsteget.

Jag har aldrig varit den framfusiga typen och jag har alltid haft en hööög pinsamhetströskel. Otaliga är de gånger när jag fegat ur och tagit ett steg bakåt när jag borde gått framåt.
För att nästan alltid ångra mig efteråt.
Igår kväll var jag på PA & Co och åt. Efter halva middagen kom Mauro Scocco in och ställde sig och pratade med ett par snubbar i baren, precis framför vårt bord. Eftersom jag är ny(åter-)väckt som Mauro-fan kände jag att jag ville gå fram och säga något.
Jag gick sträckan bordet–toaletten tur och retur utan att våga mig fram.
Men sedan, när vi skulle gå hem, bestämde jag mig för att svälja pinsamhetskänslan och övervinna min mesighet, så jag gick fram och knackade Mauro på axeln.
– Hej-jag-ville-bara-säga-att-jag-tycker-du-är-jättebra-och-att-jag-skulle-ångra-mig-i-tusen-år-om-jag-inte-sa-det-till-dig-nu, sa jag snabbt, tryckte hans hand och skyndade raskt vidare.
Tveklöst en väldigt liten incident för Mauro, men ett enormt skutt för min sociala självkänsla.

Nu förstår jag vad vår afrikanska staty föreställer.

En tribut till Jan Boklöv, helt enkelt.

Ett random sminktips.

Av en ren slump kom jag på ett kanontips för dig som brukar permanentfärga ögonfransarna inför badsäsongen (eller annars). Det bästa verktyget du kan använda för att applicera färggeggan på fransarna visade sig vara en tandmellanrumsborste av lite större modell. Som den här:

Dels är borsten tillräckligt tät och kort för att du ska få på färgen där du vill ha den, dels går den att vinkla så att du kommer åt överallt.

Smink, makeup, sminktips, skönhet

Bajshumor.

Med minsta lilla barnasinne kvar, blir associationerna glasklara inför den här förpackningstexten:

"Korvserie utklämd av Christians bak."

Semesterparadis.

Tänk dig att du är mäklare som säljer hus på Mallorca.
Vackra, vackra Mallorca.
Tänk dig att du ska sätta in en helsida om din verksamhet i Residence.
Fina, fina Residence.
Hm. Vilken bild skulle du välja?
Mallorcahouses valde den här:

Annons från senaste numret av Residence.
Det som kanske inte syns så väl här är pixlarna, som är stora som gråsuggor i papperstidningen.