Har du sett den senaste reklamfilmen från Findus? Den där två sparrisar snackar med varandra, och den ena har en sådan där tvärsäker attityd om att månlandningen aldrig ägt rum. Som bevisföring för sin uppfattning lägger han fram diverse uppsnappade detaljer, sådana som brukar benämnas som
vandringsägner, klintbergare, urban legends eller faktoider.
Häromdagen satt jag på en restaurang och lyssnade till ett sparrissamtal på riktigt. Den här gången behövde jag inte
tjuvlyssna, sparrismannen pratade så högt och tydligt att Johan och jag knappt kunde föra ett eget samtal med varandra.
Ungefär så här lät det:
– Är du med på Facebook? Näe, inte jag heller. Fan, jag har inte tid med mina riktiga vänner, hur ska jag då hinna gulla med åttahundrafemtionio gamla klasskompisar från högstadiet, liksom? Och vet du, nu finns det en grej som heter Twitter också. Man skriver typ att "Nu sitter jag här och äter middag" och så skickar man iväg det med mobilen så att alla kan läsa. Varför man ska göra det? Ingen aning. Det är verkligen heeeelt sjukt!Sedan berättade han om en Facebook-grupp där någon kille bestämt sig för att göra något taskigt mot en tjej om han fick 1500 medlemmar.
– Och alla visste det. Utom tjejen. Så där är det på nätet idag. För jävligt!Killen var i fyrtioårsåldern och än en gång kunde jag konstatera att just sociala media är något som är väldigt lätt att ha mycket bestämda åsikter om, trots att man egentligen inte alls prövat eller förstått vad de går ut på.
Att Facebook enbart skulle befolkas av gamla högstadiepolare och att Twitter är en ändlös räcka av envägskommunicerande matuppdateringar är två av de mest seglivade sparrisfaktoiderna i ämnet.
Kvällen fortsatte med tvärsäkra åsikter om vitt skilda ämnen, och just när han snackade som bäst om allt han visste om Greklandskrisen, Vasaloppet, träningsmetoder, konstnärlig talang, eller vad det nu kan ha varit, lutade sig Johan fram mot mig och sa:
– Och
NU fryser vi in honom.
(
Här kan du se Findusfilmen med de pladdrande sparrisarna.)