tisdag 30 mars 2010

För evigt präglad.

Innan jag blev mamma hade jag aldrig kunnat ana hur starkt präglad man skulle bli av sitt första barn. Från och med den trettionde mars 1992 tyckte jag synd om alla som fick pojkbebisar. Och alla som fick fula barn. Vilket var i princip alla, för deras barn såg ju inte ut som min vackra Frida.

Alla säger att deras nyfödda bebisar är söta, men i mitt fall var det dessutom sant.

Ihopskrynklade och plitiga är de, nyfödingar. Förutom min Frida, som var en skönhet redan på BB.

Och på den vägen är det, i dag firar vi hennes artonårsdag och hon är fortfarande mitt ideal. Grattis, min fina, älskade Frida.
Vem hade kunnat ana att det skulle gå så fort mellan BB och myndighetsdagen.

PS. Två år senare fick jag en son och fattade att mitt präglingstänk kanske var en smula inskränkt. En pojke kan också vara universums finaste. I alla fall om han är min.

3 kommentarer:

  1. Åh så fint! Jag tycker min 8månaders prinsessa är den finaste och tycker tiden går så fort. Rätt vad det är är hon 18 också. Läskigt!

    SvaraRadera
  2. Grattis Finaste Frida!

    SvaraRadera

OBS! Om kommentarsfunktionen frågar efter en url; hitta på något eller ta t ex www.blogger.com.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.