Repris: Flickan från ovan.

I januari var jag och såg Peter Jacksons senaste film Flickan från ovan, som jag sedan recenserade, eller ska vi kanske säga sågade, här. Jag har haft många intressanta diskussioner om det sedan dess, när jag och min kompis sett gick ut från biosalongen var vi helt överens om att ingen kunde gilla den här filmen, men där hade vi helt fel skulle det visa sig.

Ok, så här skrev jag:

Känslopekoral i Powerpoint-miljö.
Du har säkert också fått en drös av alla dessa vidriga Powerpoints med "visdomsord" applicerade på enhörningar, softade fjällbäckar, fjärilar och blommande körsbärsträd i motljus. Ta en sådan PP och korsa den med en valfri showreel för special effects så har du en ganska bra bild av hur en stor del av Sagan om ringen-regissören Peter Jacksons nya film Flickan från ovan är.
Som du kanske börjar ana är jag inte överförtjust över hur de två timmar och tjugo minuter som jag nyss spenderat i biosalongen tillsammans med denna film utvecklade sig. Nej, faktum är att den nog är något av det mest schablonspäckade jag någonsin sett visas i rörliga bilder.
Utan att spoila handlingen kan jag berätta att filmen handlar om en fjortonårig flicka som blir mördad och sedan befinner sig i någon slags förstadie till himlen resten av filmen. Hon hamnar ideligen i nya metaforvärldar där klichéerna är tjockare påsmetade än Runars foundation.
Och allt eftersom de etthundrasextio minuterna masar sig fram känns det till slut som om nittio procent av alla scener föreställer en tårögd människa som antingen flämtar till eller snyftar. Känsloporr overload.
Men det är också en film som vill vara många olika slags genrer på samma gång. Utan att lyckas med någon av dem. Den vill vara massmördarthriller à la När lammen tystnar och den vill vara spooky på samma sätt som Sjätte sinnet. Den vill vara fantasy, Starletromantik, polisfilm och kostymfilm i sjuttiotalsmiljö. Och ska jag säga något snällt om filmen så är det att scenografen och kostymören gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den rätta sjuttiotalsfeelingen. Från David Cassidyaffischen på flickrummet, via de senapsgula, utsvängda manchesterbyxorna till mormor som lever kvar i sextiotalet med hårdtuperat hår, tjocka eyeliners och A-linjekappor. Mormodern spelas av Susan Sarandon och hon, liksom de andra skådisarna gör sina jobb helt utan anmärkningar. Men det finns så många logiska luckor i manuset att det är svårt att ta skådespelarinsatserna på riktigt allvar. Och då pratar jag inte om att alla bladen i det stora, ensamma trädet på sädesfältet består av gröna fåglar, utan om att en ensam man utan hjälpmedel kan baxa in ett enormt kassaskåp i bakluckan på sin bil.
Filmen är byggd på en bestsellerroman av Alice Sebold och det är möjligt att Peter Jackson gör den total orättvisa, men jag satt och tänkte på att det här måste vara en bok som jag verkligen skulle hata.


Flickan från ovan, Peter Jackson, recensioner, biofilmer, The lovely bones, Alice Sebold, Susan Sarandon, Fantasy

För evigt präglad.

Innan jag blev mamma hade jag aldrig kunnat ana hur starkt präglad man skulle bli av sitt första barn. Från och med den trettionde mars 1992 tyckte jag synd om alla som fick pojkbebisar. Och alla som fick fula barn. Vilket var i princip alla, för deras barn såg ju inte ut som min vackra Frida.

Alla säger att deras nyfödda bebisar är söta, men i mitt fall var det dessutom sant.

Ihopskrynklade och plitiga är de, nyfödingar. Förutom min Frida, som var en skönhet redan på BB.

Och på den vägen är det, i dag firar vi hennes artonårsdag och hon är fortfarande mitt ideal. Grattis, min fina, älskade Frida.
Vem hade kunnat ana att det skulle gå så fort mellan BB och myndighetsdagen.

PS. Två år senare fick jag en son och fattade att mitt präglingstänk kanske var en smula inskränkt. En pojke kan också vara universums finaste. I alla fall om han är min.

Behjärtansvärt.

För ett tag sedan fick jag ett paket från Hjärt-lungfonden som innehöll osedvanligt fint material för kampanjen Rädda kvinnohjärtan – Go red. Eller vad tycks?

Det är förträffligt att man kommit på att sannolikheten att välgörenhetssymboler köps och används mångdubblas om man anstränger sig att göra dem väldesignade och fina. Armbandet och pinsen kan köpas i några av landets största kedjeföretag, som KappAhl, Twilfit och Gina Tricot, och alla som väljer att göra det, eller att måla naglarna med Mavalas eldröda Los Angeles bidrar till forskningen kring kvinnohjärtan.
Så långt väl tänkt alltså, men så ser jag kampanjens taffliga reklamfilm med Amelia Adamo och undrar varför i herrans namn Hjärt- lungfonden inte sett till att samarbeta med en riktigt bra reklambyrå.

På alla reklambyråer brukar det finnas plats för en behjärtansvärd kund, och den enda motprestation som krävs är att byrån får någorlunda fria händer. Därför gäller det förstås att välja någon som man har förtroende för och en så pass välkänd organisation som Hjärt- lungfonden borde inte ha några problem att hitta en sådan. Filmen här ovan tyder på att de inte gjort det, utan bara förlitat sig på att diverse kändisar ska fixa insamlingsbiffen.

Med tanke på allt som hänt kring välgörenhetsorganisationer, deras ekonomi och hur mycket som går till andra kostnader än de man som bidragsgivare ser framför sig, kan jag inte låta bli att till sist fundera över varför en organisation som den här ska ha sitt kontor på Bibilioteksgatan i Stockholm.

Hjärt- och lungfonden, Rädda kvinnohjärtan, Go red, hjärtforskning, hjärtsjukdomar, reklam, Amelia Adamo

Så. Galet. Utslitna.

Det finns många saker som inverkar menligt på mitt bloggande. Att jag läser relativt många andra skrivna alster på nätet är en av dem. Det gör att jag sliter ut formuleringar, fraser och uttryck i en rasande hastighet.
Vad jag än försöker säga så är det redan gjort, tusen gånger bättre och flera gånger om. (Många gånger sämre också för den delen, om jag ska vara ärlig.)
Det innebär att nio gånger av tio när jag sätter mig framför tangentbordet och ska skriva ett inlägg så drabbas jag av självcensur. Både när det gäller det jag tänkt skriva om och sättet jag tänkt göra det på. Jag har ju redan läst det förut. Gång efter annan.
Och det gäller även sättet jag tänkt formulera det på.
Innan jag plöjde bloggar, Twitter och Facebook on a daily basis, överlevde nypåhittade och populära uttryck mångdubbelt längre. Vi kunde bli "galet glada" och ha "tokmycket" att göra i åratal innan det kändes helt utslitna formuleringsmässigt.
Men så är det alltså inte nu. Det som är det nya svarta den ena veckan är sjukt beige den andra och totalbrunt den tredje.
Här är några av de fraser som jag känner att jag redan läst alldeles för många gånger:
1. Note to self.
2. Inga konstigheter.
3. I tell you.
4. Meddelas endast på detta sätt.
5. Muahahahaha!
6. Att. Skriva. Med. Punkt. Efter. Varje. Ord.
7. /Någonting/ de luxe.
8. /Något/ galore.
Mitt syfte med att lista dem är inte att fördöma dig som (i likhet med mig) använt dem i dina nyligen skrivna alster, utan bara att peka på utslitenheten som ett tidens tecken.
Det finns massor av fler exempel på överanvända fraser som jag inte kommer på just nu. Vilka är förbrukade för dig?

Tidernas mest långrandiga vårmodetrend.

Världens moderåd har uppenbarligen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till att en trend våren 2010 är...
Sailormode!

Skojig tävling! Om någon av er, kära läsare, kan påvisa en enda vår sedan 1962, då modemagasinen inte trumpetat ut marint mode och sailortrender samt varken visat randiga jävla tröjor eller förbannade vegamössor så vinner ni oändlig ära och evig berömmelse.

Säga vad man vill

om mina nya örhängen, men groteska är de inte.

Nej, de är ju en antikva, det ser ju vem som helst. Men vilket typsnitt det är vet du säkert bättre än jag.

Vattentätt bevis eller bara skitsnack?

På uppdrag av Kalla fakta har avloppsvattnet på Söder analyserat. Genom det har man på något sätt kommit fram till att stockholmarna snortar i sig ungefär 3000 doser kokain en genomsnittlig fredagsnatt.
– Dessa resultat är helt säkra, det finns ingen annan förklaring, säger Olof Beck, som är professor på farmakologiska laboratoriet vid Karolinska universitetssjukhuset.
Blir man inte lite misstänksam när någon säger att ett resultat är "helt säkert"? Ungefär som när någon opåkallat bedyrar att de alltid talar sanning eller framhäver hur ödmjuka de är?
Inte för att jag är någon expert på narkotikarelaterade avloppsvattensanalyser, men i mitt huvud känns det som om det bara finns en slutsats man med säkerhet kan dra av den här undersökningen.
Och den är att knark är bajs.

De värsta sonderingsfrågorna.

Efter inlägget om trivialiseringsfrågor fick jag ett mail om en annan typ av frågor man hatar (och som kanske också behöver ett begrepp eller namn), nämligen:
Vad gör du nästa helg?
När man får en sådan fråga gäller det att tänka så hjärnan brinner för att formulera ett svar som inte bakbinder dig att tacka ja till whatever may come men ändå inte låter alltför otrevligt och avspisande.
Två snarlika:
Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
Hur ser nästa vecka ut för dig ?
Känns det inte som om man har någon form av litet mean streak om man utsätter sina vänner för att behöva svara på sonderingar som de här?

Appendix professionalis.

Det finns en professionell version av bagatellimering, insatsdevalvering, prestationsreducering, trivialisering eller vad vi nu bestämmer oss för att benämna det jag pratade om i det förra inlägget.
Då handlar det oftast om att man inte vill betala så mycket (helst ingenting alls) för det man ber om, och i min bransch brukar det låta ungefär så här:
"Ni kan väl slänga ihop en enkel varumärkesstrategi? Det behöver inte vara så många slides."
"Du kan väl sno ihop en snabb logga? Det är ok om den bara är i svart."
"Ni kan väl slänga ihop ett litet kreativt koncept, det räcker med några små pannåer."

I andra branscher kan det kanske låta:
"Du kan väl slänga ihop en simpel generationsroman? Det räcker med två-, trehundra sidor."
"Du kan väl sätta ihop en enkel Nobelmiddag, det är inte så många kungligheter som kommer i år."
"Du kan väl kika lite snabbt på min aorta? Du behöver bara öppna lite grann."

Hur låter det i din bransch?

Terminologer, se hit!

När man förminskar, förlöjligar eller ignorerar någon i ett möte eller i en diskussion kallas det för härskarteknik. När man byter till en förskönande eller mer politiskt korrekt benämning på någon företeelse (kalhygge blir föryngringsyta och städare blir hygientekniker) sysslar man med eufemismer.
Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen. Det slängs överhuvudtaget gärna med grejer när det frågas om tjänster. Kläder ska slängas in i tvättmaskiner, barn slängas av på dagis och mat slängas ner i kundvagnar.
Om det inte finns någon myntat benämning kanske vi med gemensamma krafter kan hitta på ett? Du kan väl bara slänga ner en kommentar med ett smart, roligt och genomtänkt förslag?

Idag har jag lärt mig att

det inte alls funkar att börja med fel tvättprogram (kulörtvätt 40°C), upptäcka det och snabbt vrida om till rätt program (ylletvätt 30°C). Maskinen kommer fortsätta på 40° kulörtvätt som om ingenting hade hänt och förvandla din svarta ylle- och angoramössa till en petroleumblå svampformad huvudbonad för väldigt små vättar.

Det är förmodligen bara jag, men jag har skrattat halvt ihjäl mig åt denna stela och pysslingsstora hätta.

Ett Göteborgsorgan.

Det kanske kan vara en trösterik tanke för någon att skillnaden mellan försumbart liten och mothafuckin gigantisk egentligen bara är en fråga om vinkel.


Spana in de strategiskt placerade gälarna. Carl Milles visste vad han gjorde.

Drömmen om bra teve.

Jag har kapitulerat för en ny teveserie. Det är fyrans Drömmen om Italien som totalt fångat mig i sitt grepp. Det går bara inte att sluta titta på hur fem par, det ena mer beskäftigt och verklighetsfrånvänt än det andra, ska försöka samarbeta sig fram till att förvandla ett nedgånget hus i en italiensk liten by till ett fungerande Bed & Breakfast. De som utses till vinnare kommer att få driva det i framtiden.
Detta åtråvärda pris har fått ett av dem, ett ungt entreprenörspar, att lämna sin fem månader gamla bebis hemma i de tio veckor som produktionen tog. (Naturligtvis hävdar de att de gjorde det för baaarnet skull.)
Övriga karaktärer som typecastats är Östermalmsgubbe med hälften så gammal, porrig hårfrisörska (som bara packat finkläder), ett kristet par som är ... väldigt kristna, en ung Skåneduo som består av en tafatt stekarwannabesnubbe och hans öppet hånfulla fru. Och så är västkustsociteten representerade av en man som motiverade sin längtan till Italien med att folk där minsann vet hur man klär sig och hans fru som konstant pekar med hela handen och med gäll röst förklarar att allting i huset måste vara påkostat och exklusiiivt.
Än har vi inte sett skymten av något som skulle kunna tas för sympatiskt hos deltagarna och de mest framträdande egenskaperna hos i stort sett samtliga är brist på flexibilitet och en gränslös tro på sin egen, eller sin partners, helt unika förmågor. ("Jan är jätteduktig på Excel!")
Man skulle kunna se det som ett psykologiskt experiment på hög nivå paketerat i dokusåpeformat. Hur man än ser på det så ger det sammantaget en detaljerad provkarta över den mänskliga naturen allra sämsta egenskaper. Och som restprodukt får vi stor underhållning.
Två av kvällens höjdpunkter (eller lågvattenmärken, det beror på hur du ser det) var dels när en italiensk dam frågade den äldre Östermalmsmannen var han kom ifrån. Han förstod inte ett ord av vad hon sa, men ville inte låtsas om det, utan chansade, svepte elegant med handen över utsikten och svarade med hela sin överklasspondus "molto bene!". Dels var när mamman som lämnat bebisen hemma ställde sig på torget och sjöng Det vackraste i en av de minst tonsäkra versioner som någonsin hörts, inför en grupp häpet skeptiska bybor.
Det här kan bara bli värre. Och jag längtar redan till nästa veckas avsnitt.

Drömmen om Italien, TV4, dokusåpor

Litterär diagnos.

När vi röjde lite i Fridas rum i helgen hittade vi något som blev en bild av hennes bokläsarutveckling de senaste åren:

Från Doktor Mugg till Doktor Glas.
Båda bra på sitt sätt.

Popmorsan.

Det var med illa dold förtjusning som jag lyssnade på Trackslistan när jag körde bil igår. Den ena efter den andra låten som placerat sig på topplistan var sådana som jag redan spelat sönder.
Du kanske inte tycker att det är någon big deal att ha lyssnat mycket på den aktuella P3-musiken, men för mig var det en glad bekräftelse. Jag skulle bli skräckslagen om jag upptäckte att jag inte kunde gilla någon musik som görs idag, utan bara kunna uppskatta sådana skivor jag ägt i vinylformat.
Jag hoppas att jag aldrig slutar upptäcka nya artister och bli kär i nysläppta låtar. Och att det sker utan att jag krystar fram det eller gör våld på mig för sakens skull.
Så tack för att ni gör så bra och lättälskad musik, Markus Krunegård, Hästpojken, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Kent, Timo Räisänen, Salem al Fakir med flera. (Idel svenskar, inser jag nu, dessutom.)
Här är min spellista med bra musik som är max ett år gammal. Det är förstås en Spotifylista, och om du inte har Spotify måste du genast göra något åt det. Jag har några invites över om du vill ha.

Tracks, musik, Markus Krunegård, Hästpojken, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Kent, Timo Räisänen

It´s got my name on it.

Cashew = jättegott.
Mjölkchoklad = gott.
Tranbär = inte dumt alls.
Namnet på Cloettas nya chokladbit = väldigt svåremotståndligt för mig.

Så då är det väl lika bra att jag realtidstestar.
*öppnar foliehöljet*
*bryter en bit och stoppar in i munnen*
Den påminner om mammas favoritchoklad när jag var liten. Frukt och mandel. Den gillade jag inte alls, för russin i choklad tyckte jag smakade blä. Fast det här är en uppdaterad version och min smak har kanske mognat pyttelite. Helt-ok-gott, men mer pregnant cashewcrunch hade gett en ännu högre Good-faktor.

Cloetta, Good, choklad, godis

Jag är kär i min handled.

På den sitter nämligen en fantastiskt ljuvlig doft som jag fick i försenad födelsedagspresent av världens snällaste mamma idag. Svenska Byredos Pulp, kan inte sluta sniffa.

Fruktigt kryddig väldoft att kära ner sig i. Acnes snygga design gör inte crushen mindre intensiv.

Byredo, Pulp, dofter, parfym, skönhet.

Gissa talesättet.

På min promenad till jobbet igår kunde jag och min moblikamera konstatera att det där vita fluffiga som nyss låg på marken inte var något permanent sätt att dölja diverse skit.