Vilket lyft?

Saker jag lyft:
Lön.
Blicken.
En och annan hantel.

Saker jag inte lyft:
Ansiktet.
Ögonlocken.
Boobsen.

Men nu kanske det börjar bli dags. För i dag förvandlas jag till något jag inte alls är bekväm med och gärna vill motarbeta, både fysiskt och mentalt.
Det som händer är ingenting jag vare sig har bekräftat eller konfirmerat. Men siffror verkar inte ta hänsyn till sådant. De bara stövlar på och frågar aldrig om det är ok att parkera sina frånstötande uppenbarelser i kolumnen klassificerad som "ålder".
Åldersnojig? You bet. Om jag är tillfreds med min spegelbild? Not so much.
Men, visst. Fyrtiofem (jag ryser när mina fingertoppar knattrar fram de ofattbara sifferorden) är egentligen inte så mycket att tjafsa om. Den verkliga ångesten handlar om att varje ny födelsedag känns som en rejäl spark i röven i riktning mot ättestupan.
För fem år sedan var jag i New York och firade min fyrtioårsdag, barnen var tolv och tio år gamla.
Fem år eller ett ögonblick sedan.
Om fem år (eller ett ögonblick) är jag på flykt ifrån/är nervös för mitt femtioårskalas, barnen är tjugotvå och tjugo.
Och efter det är det bara ett ögonblick till...
Und so weiter.
Mot evigheten.
Och vidare.
Men annars är det roligt att fylla år!