Jag har länge och väl undvikit att se Sex and the City.
Filmen alltså, för serien är en av mina favoriter genom tiderna, och just därför hade jag en stark känsla av att filmen skulle inverka menligt på min kvalitetsuppfattning om Carrie och kompani.
Men igår föll jag till föga. Jag tänkte att den trots allt var lagom ytlig och glättig för att glamorisera min hostiga, förkylda, grå och smådeppiga söndagseftermiddag.
Och visst, om jag aldrig hade sett serien förut så hade den kunnat passera som en av alla normalkorkade tjejfilmer som drömfabriceras på löpande band. En stunds förströelse som man kan hånflina i mjugg åt och har glömt när eftertexterna är slut.
Men eftersom det alltså är SATC så kommer den inte undan lika lätt.
Det jag tycker är jobbigast är att den är fånig på precis det sättet som alla som inte sett serien tror att den är.
Tjejer som skrikande faller i varandras armar, bara är intresserade av walk-in-closets, Manolo Blahniks och att bli gifta med Mr Right. Eller Mr Big, som Carries drömprins heter.
Toppat med några smådirty sexscener.
All manussmartness är i princip borta och humorn är på nivån Charlotte bajsar på sig och Samanthas hund juckar på en kudde.
Det enda som liknar något som skulle kunnat ha varit med i serien är när Carrie får en ny telefon och ringer Samantha för att ondgöra sig över att hon har fått ett nytt riktnummer.
– 347? I´m a 917-gal!
Den sortens lyhörda iakttagelser hade jag velat se mer av. Och mindre av när Carrie ger sin svarta assistent en Louis Vuitton och hon nästan svimmar av tacksamhet.
(Jag är förresten en 0708-tjej, har alltid varit. Skulle inte alls kunna identifiera mig med 0705 eller, ännu värre, de som inte ens har en nolla som tredje siffra. Och, apropå det, vad är grejen med att dela in numret i den ologiska nummerindelningen 000-000 00 00? Nej, först fyra siffror och sedan sex. Som flickan sa.)
Till sommaren ska det tydligen komma en Sex and the City del II.
Kvalitetsutveckling är inte vad den har varit. Förr började det med en film, kom kanske en uppföljare och slutade med en urvattnad serie på någon obskyr sändningstid.
Nu är det uppenbarligen tvärt om.
Sex and the city the movie, Sex and the city, Sex and the city 2, SATC
5 kommentarer:
Visst var det för låg nivå på bajsskämtet, jag håller med, men jag skrattade på alla ställen jag förväntades skratta som lydig publik.
Jag såg filmen på premiärdagen i Bergakungen där lättklädda män lottade ut goodiebags till den förtjusta publiken. Där fanns tre killar, en av dem fick en goodiebag. Inte rättvist!
Jag håller med helt och hållet om mobilnumren, först fyra och sen sex. Maken har kvar sitt 0708 och briljerar med det och döttrarna har såklart 0707... det finns ju inget annat bland tonåringar, eller hur?
Den där filmen såg jag mest för att det var premiär och den enda film i hela Rom som hade originalröster och inte dubbat. + att jag gick med en SATC-frälst polare.
Jättetunn story, men mycket vackert att se på, tyckte jag.
Nej, nej nej! Det enda sättet jag kan uttala ett mobilnummer på är nollsjunoll fyrahundranittioett tjugosex fjorton. Typ. Säger någon ett mobilnummer till mig och sätter ihop de fyra första siffrorna får jag stora problem.
Som sann kontaktkortsnörd har jag kvar mitt 0702. Ni kommer väl ihåg att i tidernas begynnelse, runt 2000-talet mao. så hade man 0702 om man hade kontantkort och 0705 om man hade abonnemang. Med telia iaf..
Skicka en kommentar