Rapport från min skämskudde.

Till skillnad från övriga familjemedlemmar ser jag fram emot Melodifestivalen med glädje. Bara jag hör signaturtruddelutten så blir jag på gott humör.
Även om det till stor del handlar om skadeglädje och håntittande.
Men premiären på 2010 års festivalmarathon gjorde mig mest förbannad. Det finns gränser för hur nära freakshowteve jag klarar av att se musiktävlingen degraderas till.
Ta programledarna.
Först hade vi Kristian Luuk – fantastisk.
Sedan, Petra Mede – alldeles utmärkt.
Vilket får årets programledartrio att kännas som fritt fall, kvalitetsmässigt.
Christine Melzer är kanon i Hey Baberiba, när hon gör imitationer. Men som direktsänd programledare är hon en gapig och övertaggad fasa. Måns Zelmerlöw känns som en välkammad rest från Hylands Hörnas dagar och Dolph är TUFF! Med stora bokstäver. Samt stel som ett granitblock.
Detta, ihop med ett ofattbart uselt manus, gjorde att ingen skämskudde kunde vara stor nog för att täcka behoven under den en och en halv timme långa sändningstiden.
Och apropå skämskudde, idén att låta de stackars artisterna stå i en studio och berätta sitt pinsammaste minne, blev en metaupplevelse i sig. Ett pinsammare minne än detta måste vara svårt att uppbringa.
Och vad hände med mellanakten? Var fanns motsvarigheten till Björn Gustafsson och Tingeling? Inte här i alla fall.
Men, låtarna då?
Dom tar vi en annan gång. Eller inte.
Om manuset var kliniskt fritt från skrattbar humor, fanns det desto mer i det ymnigt strömmande twitterflödet under sändningen.
Två av de bästa:

Om den hemska rapparen "Frispråkarn":s scenklädsel med röd kofta.

Om den enda låten som fick godkänt, och lyckligtvis gick vidare.

Melodifestival, Dolph Lundgren, Christine Meltzer, Måns Zelmerlöw, Melodifestival 2010